Hallå! Nu nosar jag på slutspurten av denna jobbvår. En ynka vecka kvar nu och sen går jag på ett års mycket efterlängtad föräldraledighet. Känner hur det tåras i ögonen av bara tanken. Fick en liten försmak på ledighet dock redan förra veckan då jag var hemma och vabbade 6åringen. En mycket välbehövlig paus med möjlighet för mig att vila och att få börja och boa lite grann här hemma. Jag känner ju att jag fram tills nu inte riktigt mentalt har hunnit landa i att vi skall få en till liten familjemedlem och det tror jag beror till stor del på att jag inte har haft tid att fixa inför bebis ankomst eller att hinna oroa mig inför förlossningen och den stora omställningen. All min energi och tankeverksamhet har gått till annat om man säger så.

 

 

Var hos barnmorskan förra veckan och vi pratade då om mina tankar inför förlossningen. Jag har ju en del oro kring det här med att hinna fixa barnvakt och komma in i tid, att bebisen skall vara väldigt stor och att jag ännu en gång skall drabbas av en stor blödning. Det är tankar som jag burit med mig sen jag blev gravid men som jag inte riktigt hunnit bearbeta.

 

Efter att jag klivit ut från barnmorskebesöket bara brast det för mig. Jag skyndade mig in i bilen och åkte hem, hulkandes med mascaran rinnandes ned för kinderna och på parkeringen mötte jag upp en mycket förvirrad Tom som inte alls förstod vad som hade hänt. Det kändes så tryggt att bara få krama om honom och jag lugnade ner mig snabbt i hans famn men jag insåg också att det nog är dags att börja bearbeta allt detta nu och förbereda mig så gott jag kan. Gör man inte det bubblar tillslut alla känslor över. Jag har ju ändå drygt 4 veckor kvar till BF och jag skall försöka att ta varje tillfälle i akt att komma ner i varv och verkligen lyssna på alla tankar och känslor som byggts upp därinne under 8 långa månaders graviditet som varit fylld med så mycket stress och oro pga coronasituationen, och då särskilt på jobbet.

 

 

Nu har jag två dagars utbildning och tre dagar på kontoret kvar. Jag har trivts bra de veckorna som jag varit på min nuvarande placering och återigen blivit mottagen med öppna armar vilket känts fantastiskt. Alla (och då menar jag verkligen ALLA) som jag pratat med har dock tyckt att jag skall sjukskriva mig de sista tre dagarna men efter att ha fått vila hela förra veckan känner jag ändå att jag vill ge det ett försök att åka till jobbet och få avsluta saker i lugn och ro. Jag har sedan 2-3 veckor dock fått en hemsk foglossning som vissa dagar gör att jag endast kan vagga fram kortare sträckor med smärta i varje steg så kommer jag till jobbet på onsdag och känner att det är ohållbart tänker jag inte pressa mig till det yttersta. Jag har så mycket känslor kring den här våren som bara vill bubbla upp till ytan nu när jag äntligen ser mållinjen framför mig men jag försöker att få till ett fint avslut och så får det helt enkelt bli en nystart med ny energi i maj 2022. Det kommer bli bra det här!

Vilken vecka jag haft! Avslutade min placering i öppenvårdspsykiatrin för 1,5 vecka sedan med att bjussa på en av mina absoluta favoritkakor, Silviakaka. Vinkade glatt hej då till mina trevliga kollegor på mottagningen och önskade dem en trevlig sommar. Första etappen avklarad av min psykiatriplacering. Trodde jag i alla fall...

 

 

Jag hann inte mer än vara en dag på psykiatriavdelningen innan det återigen togs beslut om att jag akut skulle omplaceras. Nu togs beslutet av klinikchefen att jag inte längre skulle ha någon fysisk patientkontakt alls och jag fick därför dagen därpå återigen kliva in genom dörrarna på den nu mera välkända öppenvården. Eftersom den mottagning jag varit på dock inte jobbar så mycket med digitala vårdmöten och jag gärna vill slippa sitta och rulla tummarna 8 timmar om dagen i 5 veckor så pratades det om att jag skulle förflyttas till en annan mottagning i sjukhusets upptagningsområde. Efter lite fixande och trixande av min AT-studierektor så fick jag idag slutligen besked om min nya placering som startar från och med onsdag. Vilken röra!

 

 

Jag blir bara så trött. Visst är jag otroligt tacksam att jag nu har möjlighet att helt coronasäkert arbeta mina 5 sista veckor innan jag går på föräldraledighet. Jag som dock kämpat för att få gå hem på graviditetspennning sen 10 veckor tillbaka och bara stött på så mycket motstånd känner att jag inte har någon arbetsmotivation kvar. Hela den här karusellen har verkligen sugit musten ur mig och det gör mig faktiskt både ledsen och arg att jag inte kunnat njuta av min sista graviditet på det sättet jag hade föreställt mig att jag skulle göra. Jag börjar dessutom känna mig stor och tung när jag nu närmar mig slutspurten av graviditeten och det enda jag vill är att dra ner på tempot en smula och försöka hinna landa lite och njuta av tiden som är kvar innan lillasyster är här. Jag önskar också att jag hade varit smartare och tänkt på att planera in att trappa ned arbetsmängden lite mot slutet när jag ansökte om min föräldraledighet där i början av året. Det är lätt att vara efterklok.

 

Jag försöker att behålla den lilla smula optimism jag har kvar och tänka att det säkert kommer att bli jättebra med den nya placeringen. Det känns inte kalaskul att ännu en gång börja på nytt ställe med nya kollegor och arbetsuppgifter men jag kommer säkert in i det efter någon vecka. Min fina vän Josefin har peppat mig och vi har tillsamman kommit fram till att försöka ses en gång i veckan nu så att jag har något att se fram emot varje vecka och så att jag kan känna att veckorna går lite snabbare. Om exakt en månad jobbar jag mitt sista arbetspass på nästan ett år och det skall faktiskt bli HELT magiskt! När jag kommer tillbaks till jobbet 2022 är det förhoppningsvis utan både munskydd och coronapandemi.