Har en hel del sammandragningar som mer och mer gått över till att faktiskt göra lite ont. Vissa dagar har det t.o.m. gett mig lite hopp att saker och ting är på g men det hela har sen lugnat ner sig och klingat av. Man märker ju att kroppen verkligen laddar upp såklart men det kan ju tyvärr ändå dröja många dagar innan det sätts igång.

Idag skall jag på mitt sista barnmorskebesök i alla fall. Om det går skall hon då göra en hinnsvepning på mig som ev kan ge kroppen den spark i baken den behöver för att dra igång det hela. Vi får se helt enkelt. Om inget händer alls väntar igångsättningsbedömning i mitten på nästa vecka så oavsett är det nära nu. Det som känns lite extra segt är ju dock att det redan känns som jag gått över BF då mitt datum blev framflyttat 6 dagar på rutinultraljudet. Var först beräknad till den 24 juni och är nu lite rädd att denna bebis kommer bli väldigt stor med tanke på att Charlie ändå var rätt stabil på sina dryga fyra kilo. Dessutom är det så otroligt tungt att känna sig som en fånge i sin egen kropp och trots att det kommer vara ledsamt att graviditeten är över så bara längtar jag efter att få kunna röra mig igen för det tär enormt på mitt psyke med all denna smärta och att nästan helt vara beroende av Tom nu för att fungera.

Ni får gärna hålla en extra tumme för mig idag hos barnmorskan så hoppas vi att lillasyster snart väljer att göra sin entré ❤️ Ha en riktigt fin tisdag nu! 

Dagarna går väldigt väldigt långsamt så här när man bara går och väntar och dessutom är så påtagligt höggravid. Det jag och barnen gjort för att fördriva tiden, förutom att titta på extremt mycket tv, är att baka. Frysen är snart full med kanelbullar, hallongrottor, biskvier och dumlekakor. Ja så fika gör vi ju också en del hehe.

Halvvägs in i vecka 39 och idag bara 10 dagar kvar till beräknat. Helt ärligt så har jag faktiskt under hela graviditetens gång varit 110% inställd på att gå över BF i och med att bägge killarna kommit en vecka senare men så fort jag kom över magiska 37+0 (37 hela veckor och 0 dagar) när bebisen enligt alla appar är "färdigbakad" hände något i mitt huvud och plötsligt går jag och känner efter minsta tecken på att en förlossning är på gång. Tror mycket har att göra med att jag dessutom inte jobbar längre utan att det faktiskt är mycket mer påtagligt att det är nära nu och att vi bara går och väntar på att få träffa den lilla skatten.

 

För ett par veckor sedan kände jag mig inte alls redo för en liten bebis och den stora förändring det skulle innebära för familjen men som jag både hoppades och trodde så har dessa dagar med mammaledighet verkligen fått mig att landa i det hela. Jag har fått klart det mesta här hemma med BB-väska, bebiskläder, apoteksgrejer och har bara några få saker kvar som jag skall klicka hem nu i veckan. Jag har dessutom kommit till den härliga punkten i graviditeten när man liksom får nog av att inte kunna röra sig, sitta, sova eller ens andas utan en hel del ansträngning och obehag.

 

 

Förutom att jag var något så kopiöst svullen och tung i slutet med Vincent i magen så har jag nog aldrig haft så mycket graviditetsbesvär som jag har nu. Det värsta är sammandragningarna och foglossningen helt klart för den tar all min energi från mig. Hade det inte varit för den hade jag nog stått ut ett tag till med nu känner jag faktiskt att hon mer än gärna får komma ut. Jag är färdig. Jag vill kunna gå igen. Kunna sova utan smärta. Kunna stå och laga mat utan att behöva ta fram en stol för att vila.

 

Nu har jag haft fler och fler förvärkar som faktiskt gjort lite ont som kommit de senaste dagarna så man kan ju verkligen hoppas att bebis och kroppen fattat vinken snart men vi tar en dag i taget och så får vi se. Kanske behöver hon vräkas i vecka 42 ändå?

Det är tredje gången gillt som jag packar den där berömda BB-väskan. Denna gång känns det helt klart lite annorlunda. Dels befinner vi oss faktiskt fortfarande mitt i en pandemi och tills för bara några dagar sedan var partner inte välkommen alls till BB här där jag bor. Det är fortfarande så att portarna till sjukhuset är stängda så det kommer inte gå att komma och gå som man vill.

 

Jag känner mig också väldigt osäker på hur länge vi kommer bli kvar överhuvudtaget på förlossningen/BB. Både Vincent och Charlie har fötts kring midnatt och med V stannade jag två ytterligare nätter på BB och med C endast en natt. Nu, i och med att det är tredje barnet, kanske man (om allt går bra) känner sig pigg och självsäker nog för att faktiskt gå på tidig hemgång 6 timmar efter förlossningen men med tanke på hur jag mådde efter förlossningen sist då jag förlorade över en liter blod så känns det som att jag får hålla det där med hemgången väldigt öppet. Vi kan lika gärna bli kvar i några dygn och då får man ju packa för det.

 

Lyssnade på avsnittet om BB-väskan i podden "Gravid vecka för vecka med barnmorskorna Anna och Sofie" och kan verkligen hålla med om det de säger där. Det hör till att packa för mycket i den där väskan. Att komma hem med halva väskan helt orörd och skratta lite lätt åt att man släpade med sig så mycket. Man skall överpacka för det är en del av processen att förbereda sig inför det nya lilla livet och det är lika bra att ha med för mycket än att sakna något när man väl ligger där, särskilt under en pågående pandemi.

 

Så.. nog babblat. Här har vi BB-väskan och det jag packat till mig, Tom (som får stanna i mån av plats) och lillan:

 

Helgen efter att jag gått på mammaledighet var helt magisk. Vi startade med att åka iväg på lördagen för en gravidfotografering hemma hos Toms kollega. Jag som är väldigt väldigt gravid provade nog i princip alla finkläder jag äger under morgonen och bröt så smått ihop för att jag inte kände mig fin i något men bilderna blev verkligen över förväntan. Så tacksam att få föreviga lilla kulan en sista gång på det här sättet! Här är några av bilderna som Anette Cederlund (@photonettan) tagit: 

 

 

På söndagen sedan blev jag och lillan i magen bortskämda med en magiskt mysig babyshower. Jag hade i förväg fått reda på tid och plats pga corona men blev ändå alldeles rörd när jag och mamma svängde upp på gårdsplanen hemma hos Josefin och möttes av ballonger och dekorationer i hennes härligt soliga trädgård. Vädret var verkligen på topp och jag bara njöt av att, för första gången på jag vet inte hur länge, få träffa alla mina fina vänner, prata förlossningar och graviditeter, leka lekar och stoppa mig full med gott hembakt fika.

 

Jag som inte haft en babyshower med varken Vincent eller Charlie kände mig om möjligt ännu mer tacksam att mina vänner faktiskt tagit sig tid att ordna så fint men som sagt så var den bästa gåvan bara att faktiskt få träffa alla även fast jag helst av allt också velat ge dem en stor kram.

 

Tänk att ett litet virus har kunnat ställa till det så otroligt mycket ändå?! Jag hoppas att vi aldrig någonsin kommer att ta träffar med våra vänner och familj för given mer och att när vi väl är ute ur pandemin kommer kunna njuta av kramar, fester, bröllop, släktmiddagar och spelkvällar med vänner precis som förut. Tack hörni för att jag får ha er i mitt liv! Ni betyder mer än ni kan ana.

Kan ni förstå att jag äntligen är mammaledig? I torsdags för drygt en vecka sedan gjorde jag min sista dag på psykiatrimottagningen. På fredagen åkte jag till sjukhuset för att fixa lite papper, städa skåp och ha lite avslutningsfika ute i strålande sol med mina AT-kollegor. Efter en vår med så mycket kämpande, tårar och ångest var det en helt obeskrivlig känsla att kliva ut genom sjukhusdörrarna och få dra av sig det där förbaskade munnskyddet för sista gången.

 

Fick en så otroligt söt liten jordgubbsklänning i present av mina kollegor. Hoppas verkliegn inte hon kommer ut ännu större än brorsan var dock för då vet jag inte hur många gånger hon kommer hinna använda den.

 

Har hunnit med en hel del sen jag gick på ledighet men jag tänker att jag skriver lite separata inlägg om det, så för en gång skull kanske det kommer upp lite fler inlägg de närmsta dagarna. Nu går vi ju bara hemma och väntar på att förlossningen skall dra igång vilket den ju kan göra idag likväl som om 3 veckor. Om mindre än 4 veckor är hon ju i alla fall här oavsett om hon behöver vräkas eller inte.

 

Sommaren är äntligen här och trots att jag verkligen är HÖGGRAVID är jag så otroligt lycklig och stolt över att jag tagit mig hit!