Fick en intressant kommentar på mitt inlägg om praktiken på gynakuten som jag tänkte att jag kunde besvara i ett eget inlägg. Signaturen "A" skriver:

 

 

Det är ju precis som A skriver allra viktigast att man är professionell i sitt arbete och detta gäller väl särskilt i de situationer som patienten kan uppleva det extra jobbigt. Vår uppgift är ju att utföra vårt arbete på ett bra och säkert sätt med så lite obehag tillfogad patienten som möjligt. Sedan finns det en till aspekt i det hela och det är att vi själva tycker att det är jobbigt. Vi har kanske inte gjort momentet så många gånger förut och vi gör det ju egentligen inte för patientens skull primärt utan för att vi skall lära oss och bli bättre läkare.

 

Man skall absolut först och främst ha respekt för patientens integritet och autonomi som vi så fint kallar det inom läkarkåren, alltså patientens rätt till självbestämmande. Jag tror dock överlag att vi som läkarstudenter stjälper oss själva en hel del när vi hamnar i dessa obekväma situationerna och jag skall förklara lite vad jag menar med det.

 

Dels så förutsätter vi att patienten tycker att situationen är väldigt jobbig. Detta stämmer säkert i vissa fall men absolut inte i alla. Det finns många som tycker att en gynundersökning kanske inte är det trevligaste man kan göra men att det ändå inte är en så stor grej. Har vi däremot bestämt oss för att "patienter tycker att gynundersökningar är svinjobbiga" så bemöter vi undermedvetet alla patienter på det sättet och blir kanske mer osäkra än vad vi hade behövt vara vilket i värsta fall smittar av sig på patienten. Det är därför bättre att intala sig själv att om jag bara gör undersökningen som man skall på ett respektfullt sätt så kommer undersökningen inte alls att vara särskilt jobbig. Ser du säker ut och förvissar patienten om att allt kommer att gå bra så blir det hela dessutom en behagligare upplevelse för patienten. Winwin!

 

Samma tankesnurra hamnar vi ofta i när det kommer till det här med att vi läkarstudenter egentligen "inte bidrar" med någonting mer än att vi skall lära oss. Här måste vi komma ihåg att enda möjligheten för oss att lära oss är att utföra ett moment och det är faktiskt jätteviktigt att vi tar tillvara på de chanser vi får att i lugn och ro, under god översyn av en handledare, testa olika tekniker och undersökningar. Får vi inte öva blir vi inga bra läkare och det drabbar alla våra framtida patienter negativt.

 

Så, så länge patienten inte tycker att det är jättejobbigt (autonomin är som sagt viktig) så finns det ingen anledning för oss att tveka på att göra saker som studenter. Det är verkligen viktigt att komma ihåg! Visst finns det många lägen där även jag backar pga omständigheter och när nervositeten tar överhand men jag tror som sagt på att man för det första skall identifiera varför det känns jobbigt och, om det mest ligger hos en själv och egentligen inte så mycket hos patienten, försöka övervinna sin egen rädsla och helt enkelt bara köra. Bli bara inte besviken på dig själv för att du blir nervös och inte känner dig proffessionell! Övning ger färdighet och det är svårt att helt styra över sin egen nervositet. Ta en vända och fundera på vad det är som gör dig nervös och jobba med det så kommer det att bli bättre ju säkrare du blir. Säker blir du dock bara om du vågar göra.. ja du förstår.

 

Tilläggas kan ju också till alla ni livmoderbärare som läser inlägget att en läkare som arbetar med att titta på underliv hela dagarna har sett det mesta. Det är också helt okej att tacka nej till att studenter närvarar eller undersöker dig men tycker du att det är okej så skall du veta att varenda en av oss uppskattar det otroligt mycket och du hjälper oss att hjälpa andra människor i framtiden!

 

 

Jag hade tyckt att det var jättespännande om ni själva kunde svara på vad ni skulle tycka som gynpatient att bli undersökta av en T11-student? Varför/varför inte? Om det känns jobbigt, finns det något som du tror hade gjort att det skulle kunna kännas bättre för dig? (Ren nyfikenhet bara och absolut inget dömmande åt något håll)

Lillördag idag och VAB för mig. Har varit hemma med Charlie som inte riktigt varit sig själv de senaste dagarna/veckan. Lite förkyld men framförallt otroligt mammig, gnällig och sover kasst så hela familjen är ganska så sliten kan jag lova. Idag har dock Charlie varit mer som vanligt så imorgon testar vi förskola för honom. Jag får så dåligt samvete gentemot Vincent när det blir så här då han blir så åsidosatt, så jag frågade faktiskt mamma igår om hon inte kunde hämta Vincent från förskolan idag vilket hon mer än gärna gjorde och så hade de en riktigt härlig och lugn myskväll bara han och hon. De har verkligen ett speciellt band Vincent och min mamma och han byter säkert ut oss alla dagar i veckan mot mys med mormor.

 

Tidigare i veckan hade vi simuleringsövning på simulatorcentrum på Östra sjukhuset. Vi har haft simulering två gånger tidigare under programmet (termin 6 och 8) och vill du läsa mer om mitt första besök där och lite om hur det går till kan du läsa det HÄR inlägget. Det som var annorlunda denna gången var dock att vi fick simulera fall tillsammans med sjuksköterskor på sista terminen. Av sekretesskäl kan jag inte avslöja något om fallen men de var realistiska fall som vi säkerligen kommer stöta på ute i verkligheten både på vårdcentral och på sjukhus.

 

 

Simuleringen under termin 8 kommer jag ihåg som väldigt stressig och jobbig och jag kände mig inte alls peppad när jag var klar med dagen. Den här gången lämnade jag simulatorcentrum med ett stort leende. Simuleringarna gick jättebra, jag kände att jag hade utvecklats mycket i min ledarroll och att arbetet i teamet flöt på väldigt bra och det var framförallt både kul och lärorikt att få göra det tillsammans med en annan yrkeskategori som vi ju alltid kommer jobba sida vid sida med. Nä, det var verkligen superkul trots att man såklart blir stressad och att allt inte alltid blir som man tänkt sig. Nu känner jag mig ändå bra förberedd på att börja öva på att handskas med såna akuta situationer ute i verkligheten.

 

Men nu mina vänner är det dags att sova. Innan veckan är slut skall jag hinna beta av 6 seminarier nämligen och eftersom jag ju inte dricker kaffe så får jag satsa på att försöka vara så utvilad som möjligt, hehe. God natt!

Nu har första praktikveckan på gynkursen passerat. För min del har det inneburit två dagar på gynakuten, en dag på reproduktionsmedicin, en dags VAB (såklart!) och så avslut idag med en mentometerdugga där jag hade rätt på alla frågor förutom en riktig kuggis där 91% av klassen svarade fel. Jag tycker det var väldigt skönt att duggan kändes så pass lätt vilket betyder att jag, trots att jag inte hunnit plugga så mycket som jag hade önskat, ligger i fas med vad jag bör kunna. Eftersom jag både har ett litet extra intresse för just denna specialitet och jag dessutom både gjort examensarbete inom området OCH genomgått två egna graviditeter och förlossningar har jag rätt mycket gratis med mig från början.

 

Själva praktiken har varit rolig och lärorik. Jag har framförallt fått chansen att få öva på att göra gynundersökningar och att tolka ultraljudsbilder. Att göra en gynundersökning är inte särskilt svårt rent praktiskt och jag känner mig inte så osäker på vad det är jag skall göra. Däremot så är det ju en väldigt speciell och obehaglig upplevelse för patienten (ingen gillar väl att ligga i gynstol liksom) så man känner sig verkligen otroligt ödmjuk och tacksam för alla tillfällen man får att öva. Ultraljudstolkning är däremot svårt på riktigt. Urinblåsan är lätt att se eftersom den innehåller vätska som blir svart på ultraljud. Resten är dessto svårare då allt går i någon slags gråskala där bilden kränger hit och dit så fort läkaren rör ultraljudsproben minsta lilla. Jag börjar få kläm på hur livmoderhalsen och livmodern ser ut och ibland är jag snabb på att se äggstockarna men jag behöver MYCKET mer övning innan jag kan uttala mig om de ser normala ut eller ej. Som tur är så är det inte något krav som ställs på oss under denna kursen i alla fall.

 

Igår hade vi den absolut sista föreläsningen på hela läkarprogrammet!! Dagen till ära hade vi etikdag och pratade om svåra samtal man stöter på när det handlar om att skaffa (eller inte skaffa) barn. Det hela lättades upp en aning med att klassen försett sig med champagneglas och bubbel och föreläsningen avslutades med jubel och applåder. Det har varit mycket att fira i veckan och jag klagar verkligen inte!

 

Igår, ganska så direkt efter att jag postat förra inlägget fick jag ett meddelande i messenger från min klasskompis om att tentaresultatet för barnkursen kommit. Givetvis hade jag just den här gången glömt bort min tentakod så snabbt som ögat mejlade jag kursadministratören. Efter några minuter hade hon svarat och jag kunde med bultande hjärta öppna resultatdokumentet... och jag är GODKÄND!!!!!!!

 

Sista skriftliga tentan är därmed gjord på läkarprogrammet och det känns så OTROLIGT skönt. Ringde Tom och mamma direkt och delade nyheten och svävade sen som på moln resten av dagen. Aldrig mer skall jag skriva en tenta på universitetet och jag är så glad att jag slipper den fruktansvärda stressen av att ha en omtenta hängandes över mig precis innan examen. Nu väntar bara en munta i slutet av den här kursen och sen är jag klar.

 

Tom kom hem med blommor till mig efter jobbet och på kvällen, efter att barnen somnat, satt vi uppe och spelade spel, drack bubbel och åt choklad. Jag är så obeskrivligt stolt över mig själv att jag tagit mig så här långt trots så många hinder och motgångar längs vägen. Både motivation och självförtroendet har pendlat upp och ner men när jag nu står här, med snart 5,5 års universitetsstudier godkända, så känner jag mig otroligt stark. Ingenting är omöjligt hörni!

 

Hej hörni! Är inne på andra föreläsningsveckan på OBGYN-kursen nu. Föreläsningarna är intressanta men själva föreläsarna har haft en tendens att inte dyka upp vilket varit rätt så irriterande. Oväntade håltimmar helt enkelt vilket ingen i min klasshalva varit särskilt glad över och jag har valt att plugga hemma en hel del istället. På torsdag kommer jag ha sista föreläsningen på hela läkarprogrammet (!!!!) och sen är det praktik och seminarier resten av terminen fram till examen. Så sjukt ju! Däremot så anordnas det faktiskt varje termin en föreläsningshelg för oss T11or som skall ut på våra första jobb som repeterar viktiga saker från olika specialiteter som vi bör ha i färskt minne vilket jag verkligen tycker är superbra, men det ligger som sagt utanför skoltid och är mest för att damma av gamla kunskaper.

 

Så givetvis skall jag även uppdatera er lite på jobbfronten också. Jag har nu varit på tre jobbintervjuer och har verkligen fått väldigt fin feedback från alla tre med erbjudande om anställning, vilket dock skapade lite av ett "lyxproblem". Ett jobb var bara ett sommarvik och där fick jag tacka nej. Sen fick jag ett erbjudande om ett vikariat med start direkt efter examen men som är ganska dåligt meriterande för framtida AT-ansökningar (både pga fel sjukhus och lite nischad specialitet). Det sista vikariatet var mitt "önske-vikariat". Rätt sjukhus och en bra och bred specialitet som optimerar min chans att få AT just där. Kruxet är bara att anställningen skulle starta först i april-maj och som ni vet så har jag ju precis gift mig och har inte riktigt råd att ta 2-3 månaders obetald semester efter examen (vilket visserligen hade varit grymt skönt). Ja ni ser ju dilemmat här.

 

 

Så.. efter mycket bollande fram och tillbaka med både Tom, mina vänner, mamma och pappa kom jag slutligen fram till att det kändes alldeles för omoraliskt att tacka nej till vikariatet med start i februari för att sedan säga upp mig bara efter någon månad och starta på "önske-vicket". Det finns ju andra sökande som säkert också vill ha en chans att få vick och jag vill inte ta deras "plats" när jag ändå inte tänkt stanna. Därför valde jag att tacka nej till jobbet med start efter examen och ja till "önske-vicket" och så skall jag försöka få jobba som sekreterare i februari-mars i alla fall. Jag pratade med mina chefer idag och det verkade väldigt lovande faktiskt men de skulle kolla med schemaläggarna för att se hur stort behovet är. Eventuellt kanske jag t.o.m. kan få en heltidstjänst där i två månader vilket hade varit toppen.

 

Så för att sammanfatta så ser det i dagsläget ut som att jag jobbar som sekreterare i ett par månader efter examen för att sen i april-maj påbörja min allra första anställning som läkare. Alla datum och detaljer är inte riktigt spikade än men det känns bra och har jag väntat 7,5 år på att bli färdig läkare så kan ju omöjligen två månader till spela särskilt stor roll om det innebär att jag får ett riktigt bra vikariat som ger mig absolut störst chans till AT.

 

Jag vet inte om ni hängde med där för det blev lite rörigt men det har det även varit för mig fram tills för bara några timmar sen så jag klandrar er inte. Nu skall jag ta och plugga vidare om antikonception (preventivmedel) och klimakteriet så vi hörs!

 

 

Det var länge sedan jag var så lugn och avslappnad en helg. Att vara 100% ledig och inte ha plugget hängande över sig (eller bröllopsplanering för den delen) känns väldigt ovant men otroligt skönt. Tänk att det är så här det kommer vara sen när jag börjar jobba? 

 

 

Anledningen till ledigheten (om nu en ledig helg räknas som ledighet) är att jag i fredags skrev barntentan. Det var en enorm tenta verkligen och ärligt talat så vet jag inte riktigt hur det gick. Det kändes liksom varken bra eller dåligt så vi får helt enkelt vänta och se. Jga är så glad att jag läser pediatriken först och gyn sist för gyn examineras med en munta som tydligen skall vara väldigt svår att bli underkänd på så länge man plugat och hängt med under kursen. Kuggar jag pediatriken nu så har jag ju faktiskt två omtentatillfällen på mig att klara den innan examen vilket ändå känns bra.

 

Men en liten uppdatering på jobbsökarfronten då? Efter tentan åkte jag iväg på mitt livs första underläkarjobbsintervju. Visserligen bara för det där sommarvicket men jag fick ett otroligt gott intryck av kliniken och läkarchefen och det verkade som att hen var väldigt intresserad av mig också så det kändes väldigt positivt. Tidigare i veckan fick jag dock napp på ett av alla miljontals mejl jag skickat iväg och fick bokat in en till intervju på tisdag, denna gång för ett vick som tar vid direkt efter examen. Jobbet är på en spännande klinik men tyvärr inte alls på det sjukhuset jag helst vill till. I dagsläget känner jag dock bara att jag vill ha ett jobb, vilket som helst, så att jag slipper gå arbetslös direkt efter examen. Alla meriter är väl bra meriter dessutom.

 

När jag kom ut från tentasalen och slog på telefonen igen så plingade det däremot till ännu en gång i min mejlkorg. Jag skrek nästan rakt ut av glädje när jag läste att de ville erbjuda mig en intervju på ett av de ställen som ligger på min absoluta "vikariat jag väldigt gärna vill ha"-topplista. Så nu, inom loppet av en vecka, så kommer jag att hinna gå på tre olika intervjuer och jag håller verkligen verkligen tummarna för att de andra intervjuerna också går bra så att jag kan få släppa den här jobbsökarångesten som bara blivit större för varje dag som gått.

 

Imorgon väntar läkarprogrammets sista upprop för läkarprogrammets sista kurs. Hur märkligt är inte det? Dessvärre kommer jag nog behöva vabba imorgon då Vincent har fått feber så jag missar denna stora händelse men oavsett så är det verkligen nu som nedräkningen mot den där examen kan börja. Ska bli så spännande att äntligen få läsa obstetrik och gynekologi som jag sett fram emot nästan hela läkarutbildningen. Den som väntar på något gott ;)