Nu var det ett tag sen jag skrev ett inlägg här! Kan knappt förstå att det snart är april?! Nu kan jag verkligen inte längta mer till varmare väder och förkylningsfria sommarmånader faktiskt.

 

I söndags fick Vincent ännu ett kruppanfall. Eftersom jag tjatat till mig kortisontabletter att ha hemma så tryckte vi snabbt i honom dem men då hans andning ändå var så pass ansträngd så åkte Tom in med honom till akuten ändå. Efter många timmar med adrenalininhalationer och observation var läkaren fortfarande inte helt nöjd med hans jobbiga andning varför det beslutades att han skulle läggas in för observation under natten.

 

Fy vad jobbigt det var att sitta hemma och vakta den sovande (och också ganska sjuka) lillebrorsan och inte kunna åka raka vägen in till akuten och krama om min stackars sjuka kille. Mammahjärtat höll verkligen på att slitas itu även fast jag logiskt visste att han var i trygga händer med både Tom och personal runt honom. 

 

På morgonen tog jag Charlie direkt efter att han hade vaknat och packade in oss i bilen och körde till sjukhuset. Som väl var var det en mycket piggare kille jag träffade på avdelning 330 och efter en stunds väntande på ronden så blev han utskriven från sjukhuset igen. Det märktes så tydligt att båda pojkarna saknat varandra vilket var väldigt sött att se.

 

 

Nu har vi haft några tuffa dagar med två förkylda barn med feber hemma som sakta men säkert börjar bli bättre nu. Utan svårigheter att andas dock vilket ju är huvudsaken. Själv känner jag mig lite småsnuvig men går som vanligt och hoppas på att det skall vända tillbaks igen.

 

Men, allt är inte bara sjukdom och elände. Projektarbetet rullar på bra och nu har jag börjat skriva på min rapport. Blir rätt seg i huvudet av att sitta dagarna långa och skumma igenom vetenskapliga artiklar på engelska så det går inte så snabbt framåt men jag lär mig mycket under processens gång. Jag och Tom har dessutom kommit igång och börjat träna och äta lite bättre och det är så skönt att kunna vara två med samma mål så att man kan stötta varandra under resans gång. Överlag så känns det som att det händer mycket roligt och spännande runt mig och våra vänner just nu så jag ser verkligen fram emot månaderna framöver på så många olika sätt.

 

Hoppas ni alla får en riktigt härlig och solig fortsättning på den här torsdagen!

 

 

När jag presenterade mig för statistikern och sa att jag var läkarstudent skrattade han lätt för sig själv och sa "då kan du ju i princip ingenting". Jag tog det inte så hårt då jag vet precis vad han syftar på. Vår statistikundervisning på läkarprogrammet är katastrofalt dålig. Vi lär oss ju dock så ofantligt mycket annat med så det är väl ändå rimligt att vi inte hinner lära oss överdrivet mycket statistik men den undervisning som faktiskt finns hade kunnat förbättras en hel del. Under mötets gång så lyckades jag ändå snabbt svara på hans frågor och hänga med i hans förklaringar och det hela slutade med att han lite skämtsamt frågade om jag inte skulle byta bana och bli statistiker istället. HA! Den vändningen liksom *stolt som en tupp och tackar min gode vän youtube för hjälpen*

Åkte sen hem direkt efter "jobbet" och förberedde det sista inför kvällens scoutgång som jag skulle hålla i. Jag hade planerat en fotojakt där jag tagit ca 20 bilder på olika föremål i området som scouterna skulle leta upp och sedan ta en bild på sig själva tillsammans med den saken med sina mobilkameror. I slutet blev det godisutdelning så det hela blev väldigt lyckat. Även de scouter som alltid tycker allt är tråkigt (men ändå kommer varje gång) hade tyckt att det var en bra gång.

Det skall bli rätt härligt att få gå och lägga sig nu efter en lång och krävande men också väldigt självförtroendeboostande dag!

Sitter på bussen in till sjukhuset just nu. Idag bär det av till Sahlgrenska istället för Östra då jag skall till Immunologen, dit vi skickat alla våra blodprover, för att kvalitégranska processen. Det har nämligen uppståtten del frågetecken kring exakt vilka provsvar vi fått ut. Fick imorse rota fram min gamla gymnasieminiräknare och stoppa ner i ryggsäcken. Det var inte igår jag använde den precis men den verkar fungera som den ska. Förhoppningsvis visar det sig att de siffror vi har stämmer med de på Immunologen för det lär ta ett bra tag att gå igenom alla provsvaren.

Vad hittar ni på denna regniga torsdag? Fler som pluggar?

Nu när det börjar närma sig slutet av utbildningen så kan jag inte låta bli att tänka tillbaks på hur det var att vara en alldeles färsk, nybliven läkarstudent och hur långt jag kommit sedan dess. Inte bara rent kunskapsmässigt utan också att jag utvecklats något enormt som person. Nu har ju säkert den lilla detaljen att jag blivit mamma två gånger om under tiden ett litet finger med i spelet men oavsett har det hänt otroligt mycket sen jag för första gången satte min fot på medicinareberget.

 

Första terminen var rätt skrämmande, det skall jag inte sticka under stolen med. På gymnasiet gick jag i en klass med många som var ganska högpresterande och jag själv var ju givetvis en av dem. Jag gick ut med toppbetyg och kände mig grymt nöjd med den bedriften och hade ju hört att "det svåraste är att komma in på läkarprogrammet". Till viss del kan det säkert stämma i och med de orimligt höga antagningspoängen som krävs idag och att vissa behöver komplettera och läsa upp i flera år bara för att komma in men för mig som gled in på ett bananskal direkt från gymnasiet skulle jag väl säga att så inte riktigt var fallet.

 

För det första var jag ju inte riktigt van vid att gå i samma klass med folk som var ett, två, 5 och 15 år äldre än vad jag var. Vi var visserligen på samma nivå i vår läkarkarriär (förrutom de som tjuvstartat i en annan del av vården kanske) men livserfarenheten skiljde något enormt mellan oss. Givetvis väldigt roligt men som sagt något ovant och jag kände mig ganska så liten i jämförelse.

 

Första kursen gick relativt lätt. En översiktlig kurs med baskunskaper i anatomi och fysiologi. Det är nog den enda kursen som jag faktiskt tänker att jag skulle kunna skriva om tentan på och faktiskt klara i dagsläget, haha. Efter den kursen och självförtroendet den förde med sig fick jag och många kursare med mig en stor käftsmäll. Käftsmällen kallas med lite finare ord för molekylär cellbiologi. Plötsligt proppades vi fulla med detaljkunskap utan dess like i olika molekylära och cellbiologiska processer  och det var verkligen en enorm mängd kunskap som skulle bankas in på kort tid. Något som jag absolut inte var van vid från gymnasietiden. På gymnasiet kunde man få en sidhänvisning på 20 sidor där man faktiskt (om man ville) kunde läsa allt. I MCB fick vi en fet och snordyr bok skriven på engelska som hänvisning, that's it. Jag var fruktansvärt nervös inför MCB-tentan och förkrossad när resultatet kom och jag inte hade klarat den. När jag kuggade den för andra gången minns jag att jag ringde till min mamma och grät i telefonen, rädd för att jag skulle bli av med mitt CSN och inte kunna plugga vidare. Det kändes som en enormt tung och lång uppförsbacke till den där läkarexamen och jag tror nog de var de små TYK-dagarna som låg utspridda en dag i månaden som gjorde att jag inte helt tappade fokus på på målet.

 

Med tiden lärde jag mig att plugga på ett mer vettigt sätt. Jag lärde mig också att folk faktiskt inte alls var så onaturligt superbegåvade som jag i början hade trott utan klassen bestod av personer som liksom jag var bra på vissa saker och sämre på andra. Givetvis är det lätt att bara se vad alla andra kan och vad man själv inte kan men när tiden gick märkte jag att det var mycket som jag själv kunde som andra faktiskt inte hade riktigt koll på och det gjorde mig tryggare i mig själv.

 

När väl fysiologikursen sparkade igång tyckte jag att det började bli roligt på riktigt. Det var otroligt fascinerande att få lära sig om hur människokroppen fungerade och jag såg en mening med sakerna jag lärde mig inför framtiden. Efter att jag varit gravid och sen mammaledig med Vincent fick jag ännu en nytändning och bortsett från tentan i geriatrik har jag faktiskt inte kuggat en enda tenta sen jag blev mamma. 

 

Nu känner jag mig trygg med att jag faktiskt är precis lika duktig som majoriteten av mina kurskamrater. Det finns givetvis så mycket som jag ännu känner mig osäker på men så gör även mina kurskamrater. När jag ibland tvivlar på mig själv så brukar jag tänka tillbaks på den där skälvande första terminen när allt bara höll på att rasa samman och tänka på hur otroligt grym jag är som står här på andra sidan utbildningen. Jag har dessutom lärt mig genom åren att åldern bara är en siffra och jag har haft så otroligt roligt med klasskamrater som både är yngre och mycket äldre än vad jag är. Vilken resa ändå och jag är så otroligt glad att jag inte gav upp där på grund av den molekylära cellbiologin. Jag kan och allt går bara man vill och inte ger upp!