I måndags var första dagen på labbet för min del. Var faktiskt rätt nervös på söndag kväll och låg och vred och vände på mig med en massa tankar i huvudet men det har verkligen gått jättebra och nervositeten var helt obefogad. Har haft riktigt tur och hamnat i en väldigt trevlig och gemytlig forskargrupp. Alla är trevliga och hjälpsamma och min magkänsla säger mig att jag nog kommer få en väldigt rolig termin där.

 

Jag har så smått kommit igång med mitt projekt. Det tar en bra stund att lära sig hitta i databaser och journalprogram som jag tidigare inte använt men det går framåt i alla fall, sakta men säkert. Det blir mycket dumma frågor så här i början men hittills har alla varit väldigt hjälpsamma och tillmötesgående. Är så taggad på att komma igång ordentligt och bli en aningen mer självständig och tycker att detta skall bli jätteroligt vilket är ganska så långt ifrån den förvirrade olustkänsla jag hade inför det hela för bara några månader sen.

 

Så var termin 10 igång och därmed också mitt sista år som läkarstudent. Det ni! Ett år känns som väldigt lång tid när man står här och trampar slask i januari men vi alla vet ju hur snabbt tiden kan rassla iväg.Termin 10 innebär ju som ni antagligen märkt examensarbete i Göteborg i alla fall och veckan har börjat med statistikföreläsningar och allmän information om terminen. I nästa vecka skall jag äntligen till perinatallaboratoriet på Östra sjukhuset där jag kommer hålla till den största delen av terminen arbetandes med mitt projekt.

 

Samtidigt så börjar tankarna mer och mer snurra kring vad som händer sen. Vart kommer jag att hamna och hur kommer livet bli med kombinationen karriär och små barn? Jag är en grubblare och gillar att tänka igenom saker noga både en och två gånger och här finns det ju en hel del att fundera på om man säger så. För er som inte riktigt har koll på hur vägen till specialistläkare ser ut så är det så att efter man tagit examen så skall man göra AT på 18-21 månader för att sedan skriva en AT-tenta och då få sin legitimation. Efter det skall man söka en ST-tjänst som efter 5 år leder till att man blir specialist inom valt område.

 

Tyvärr är det så att det inte hör till det vanliga att man lyckas få en AT-tjänst direkt då det är brist på platser och därför är det nu mer regel än undantag att man måste vikariera som underläkare i väntan på AT. Det är här mitt största grubbleri ligger just nu. Skall jag välja ett vick som ger bäst meriter för AT? Skall jag välja ett vick med bra tider och placering nära hemma så att det blir optimalt för familjen och barnen? Skall jag satsa på en specialitet som jag är lite extra nyfiken eller skall jag välja en bredare specialitet för att få mer kött på benen inför framtiden? Har jag ens möjlighet att välja eller kommer jag bara få ta det som erbjuds? SÅ. MÅNGA. FRÅGOR.

 

Nu är det tack och lov några månader kvar innan jag måste ta tag i detta på riktigt och oavsett kommer det säkert bli br0. Det här med en oviss framtid är inte riktigt min grej känner jag men visst känns det också väldigt spännande!

 

Ojojoj, äntligen kan jag andas ut efter en tuff vecka och njuta av i alla fall en dag ledigt innan vårterminen brakar igång på måndag. Har jobbat 6 dagar i sträck och suttit med projektarbetet på kvällarna så jag är rätt mör om man säger så. Nu är dock projektplanen redo för seminariet andra kursveckan där planen skall diskuteras i grupp och jag slipper ställa klockan på 04.50 för att hinna iväg till jobbet imorgon.

 

Veckan på jobbet har varit lugn. Det har varit väldigt lite larm så vi har suttit för det mesta i lugn och ro och skrivit nere i akutmottagningens källarlokaler. Det är fantastiskt att det inte kommer några larm givetvis eftersom det innebär att folk inte skadar sig allvarligt men arbetspassen utan larm blir så otroligt långdragna så när väl sökaren piper så blir man glad och pulsen går upp direkt. Det är vårt jobb och vi jobbar ju där för att vi tycker att det är kul men det är klart att man önskar ju egentligen att alla människor skulle få slippa att hamna på akutrummet på sjukhuset.

 

Det är svårt att förklara men jag tror kanske många av er inom vården kan förstå vad jag menar. Det är roligt och lärorikt att få se och handlägga en patient med hjärtinfarkt, brutet ben, nydebuterad diabetes eller misstänkt cancer men det innebär inte att vi tycker det är roligt att dessa sjukdomstillstånd drabbar så många människor. Nu finns dem dock och människor kommer att drabbas av olyckor och skador och då känns det verkligen som ett privilegium att få vara med och ta hand om dem och ge dem bästa möjliga vård.

 

Nu är det bara en dryg vecka kvar tills terminen drar igång och jag är faktiskt sjukt taggad. Det kommer bli en väldigt annorlunda termin jämfört med tidigare i och med att det är så mycket självständigt arbete och ärligt talat så vet jag inte riktigt hur våren kommer att se ut, men det skall bli spännande oavsett. Skrev klart ett utkast till projektplanen igår och mejlade det till mina handledare och på tisdag skall jag till östra sjukhuset för ett möte med dem och gå igenom den samt lite andra praktiska grejer. Jag är så glad över att jag tog mod till mig och valde ett projekt inom ett område som jag är lite extra intresserad av för det kommer ju givetvis göra det lättare att hålla motivationen uppe resten av terminen.

 

Först väntar dock en vecka till på akuten. Det är så roligt att vara tillbaks där och känna att man gör lite nytta. Är dock inte riktigt nöjd med att behöva gå upp redan vid 5 för att hinna in till Sahlgrenska och vara färdigombytt för att lösa av nattpersonalen vid 6.45, men jag försöker göra det till en mysig grej och tar bussen hela vägen in till stan. Jag får lämna huset kanske 5-10 minuter tidigare än om jag skulle tagit cykel, tåg och buss men då kan jag sitta i lugn och ro och dricka lite te, äta frukost och lyssna på ett poddavsnitt. Just nu lyssnar jag på AT-läkarnas podcast som är riktigt bra och mysig. Kan verkligen rekommendera den! Perfekt att kunna lyssna på något och lära sig nya saker samtidigt som man sitter och halvsover.

 

Vabruari är inte ens här än och vi är redan inne på andra sjukdomsperioden för i år. Dessa småbarnsår alltså! Igår kväll var vi ute och åt middag för att fira min mammas födelsedag och hade en jättemysig eftermiddag och kväll men Vincent verkade ovanligt trött och på natten sen så fick han feber och ont i halsen. Även Tom vaknade imorse och kände sig inte alls på topp, skoj.. Vi har ju knappt hunnit återhämta oss från nyårsförkylningen ju!

 

 

Själv känner jag mig ändå relativt frisk och håller tummarna för att det får fortsätta vara så framöver. Som vanligt känner jag väl att jag inte riktigt har tid att bli sjuk. Mina klasskamrater har redan börjat plugga igen efter julledigheten men själv börjar jag inte förrän den 21e då det är officiellt upprop och kursstart för examensarbetet och termin 10. Innan dess har jag dock en del som måste fixas. Jag skall skriva klart min projektplan, fixa ett handledarkontrakt och dessutom ha ett första uppstartsmöte med min handledare för att prata igenom upplägget för terminen. Dessutom skall jag göra 9 pass på akuten nu dessa två veckor så nej, jag avböjer vänligast en långdragen sjukdomshistoria till.

 

Idag är jag i alla fall ledig från jobbet. Två av familjemedlemmarna ligger och sover och en sitter och kikar på Netflix så jag tänkte att jag skall jag fylla på muggen med en ny kopp te och försöka ta mig an det där projektplansskrivandet. Ni får ha en fin (och förhoppningsvis sjukdomsfri) måndag!

Jag har inte skrivit så mycket om amningen denna gången och anledningen är nog att det gått så mycket bättre med Charlie än vad det någonsin gjorde med Vincent. Jag har varit så otroligt glad för detta och därför känns det om möjligt ännu jobbigare att amningen nu nått sitt slut. Hade det varit upp till mig så hade jag gärna fortsatt amma flera månader men Charlie har självmant valt att sluta och då måste jag ju acceptera det.

 

 

De första två veckorna var det jättejättejobbigt verkligen. Det är svårt att förklara för någon som inte ammat men man får ett väldigt speciellt band till sitt barn genom amningen och när det försvann kändes det som en del av bandet mellan mig och honom försvann. Jag kände mig bortvald och irrationella tankar som att han inte älskade mig längre och att jag inte kunde trösta honom flög runt i mitt huvud.

 

Nu har det hela lugnat sig något. Jag saknar fortfarande våra mysiga stunder men har insett att jag visst har en viktig plats i mitt barns liv. Jag kan lite ångra att jag gick tillbaks till skolan så snabbt just på grund av detta men samtidigt så överväger fördelarna nackdelarna här ändå. Jag får vara oerhört tacksam för den amningstid jag fick med honom och inse att tiden ännu en gång går alldeles för fort när man har en liten bebis!

 

Vårt 2018 avslutades verkligen inte på topp. Vincent kräktes morgonen den 30e december så det var bara för oss att ställa in nyårsplanerna och fira nyår hemma i soffan själva. Som tur var visade det sig att det inte var magsjuka då ingen annan blivit sjuk och Vincent var som vanligt efteråt men både jag och Tom åkte istället på en riktigt rejäl förkylning så lagom till nyårsaftonskvällen låg vi helt utslagna i soffan och försökte hålla oss vakna fram till tolvslaget. Till middag blev det tacos och så kikade vi på film hela familjen innan barnen la sig. Vid tolv väckte vi Vincent och stod och kikade på raketerna från ett fönster på övervåningen innan vi alla tre gick och la oss. 

 

 

Släpade mig sedan till jobbet igår. Hade det inte varit för att det var nyårsdagen hade jag sjukanmält mig men det är rätt svårt att hitta vikarier just på nyårsdagen så jag kände att det liksom inte var läge att inte jobba. Tog mig igenom dagen tack vare Otrivin Comp och hinkvis med te medan jag satt och frös och hade ont i princip i var enda muskel i hela kroppen. 

 

 

Idag har jag mått betydligt bättre. Feberkänslan har lämnat kroppen i alla fall vilket gör att jag känner mig mycket piggare trots att näsan är helt täppt. Har varit ledig från jobbet och kunnat vila upp mig så nu skall jag nog orka med två jobbpass till innan vi tar helg.

 

Ganska så ohärligt avslut på 2018 som annars varit ett riktigt kanonår. Året vi blev husägare och året vi fick det stora privilegiet att välkomna ännu en liten familjemedlem som nu är så självklar i vår familj. Svårt att toppa det liksom. Hoppas ändå på ett bra 2019 och det skall bli väldigt spännande att se vad det har att erbjuda. Sista året som läkarstudent blir det i alla fall för i januari om precis ett år tar jag EXAMEN!