Är det bara jag som tycker att dagarna är på tok för korta? Jag hinner inte med allt som jag skulle vilja göra under dygnets vakna timmar. Dagarna går verkligen i ett. Just nu ser en typisk dag ut ungefär såhär:

 

Går upp ca 6.45 och gör mig i ordning för dagen. Börjar jag lite senare fixar jag lite frukost och sätter mig framför datorn med den och pluggar en stund innan det är dags att åka men annars äter jag frukost i köket och packar ner matlåda, mellis, skolmaterial och bröstpump i väskan och cyklar iväg mot tåget.

 

 

Under dagen har jag ju som jag skrev i gårdagens inlägg varierande upplägg med föreläsningar, seminarier, grupparbeten, studiebesök etc. Lunchen intas oftast i sällskap av min fd kursare Emelie som gör sitt examensarbete på berget där vi just nu håller till. Allt som oftast slutar jag mellan 15-16 och tar buss, tåg och cykel hem.

 

Landar hemma mellan 16-17 och då har Tom oftast gjort eller påbörjat middagen som vi äter tillsammans och sen försöker jag att ladda om energin och umgås lite med barnen innan vi påbörjar läggningen strax innan 7. Idag blev det pussel på vardagsrumsgolvet med Vincent och en mysig amningsstund med efterföljande bus med Charlie. Vissa dagar somnar båda barnen samtidigt men Charlie kan ibland vara uppe en timme extra och då sitter vi oftast och myser med honom i soffan. 

 

 

Vid 7.30-8 sover förhoppningsvis båda barnen och jag och Tom plockar i ordning lite hemma och sen kanske vi tittar på något serieavsnitt eller så sitter vi på varsitt håll med tv/dator. Ibland passar jag på att plugga lite till, besvarar mejl eller fixar med annat pyssel som jag ju inte hunnit med under dagen. Vips så har klockan slagit 22 och det är dags för mig att gå och lägga mig för att orka gå upp 1-2 ggr under natten och amma och sen ringer klockan igen vid 6.40.

 

Jag hade verkligen önskat att jag lyckades få in lite träning i mina vardagsrutiner och att jag liksom inte behövde välja en sak som jag hinner innan jag måste gå och lägga mig. När jag var föräldraledig så hade jag ju givetvis fullt upp för det mesta med barnen men speciellt när Vincent var i skolan hann jag ju med en hel del annat också. Nu känns det nästan som att jag får skriva en lista på saker jag vill/måste göra och välja ut en varje kväll eftersom varken tiden eller energin räcker till. Ser verkligen fram emot helgen på ett helt annat sätt nu och njuter verkligen av den stunden jag får varje dag med Tom och barnen. 

 

Men än så länge är ju allt väldigt nytt och vi kommer säkert in i vardagslunken lite mer om några veckor. Det är ju trots allt väldigt kul att ha kommit igång med studierna igen. Däremot får man verkligen hålla tungan rätt i mun så att man inte sätter för höga krav på sig själv, särskilt inte så här i början. Jag tycker det är fantastiskt att få möjligheten att se situationen ur Toms perspektiv nu när vi har ombytta roller och jag tror att det kommer leda till att jag bara njuter av föräldraledigheten ännu mer nästa sommar.

Fick en fråga i förra veckan om jag inte kunde förklara vad begreppet samhällsmedicin innebär och eftersom det hela var ganska oklart för mig också fram tills för bara några veckor sedan så tänkte jag försöka mig på att förklara begreppet i ett eget inlägg.

 

Samhällsmedicin är ett samlingbegrepp som innefattar hälso- och sjukvård som sker utanför sjukhusen, alltså ute i samhället. Till detta hör givetvis vårdcentralerna men också t.ex. företagshälsovård och försäkringsmedicin. Vår kurs består av 5 delkurser:

 

- Socialmedicin (hit hör t.ex. försäkringsmedicin, epidemiologi och även kunskapen om hur det sociala påverkar individer och samhällets hälsa och hur man förebygger ohälsa i samhället)
- Arbets- och miljömedicin (företagshälsovård och kunskap om hur miljö- och arbetsplatsfaktorer påverkar vår hälsa)
- Rättsmedicin

- Allmänmedicin (vårdcentral)

- Geriatrik (äldrevård som ligger utanför sjukhus som hemtjänst, hemsjukvård och äldreboende)

 

Ett ganska brett område helt klart och tidsvis lite svårgreppbart. Vi har allt ifrån föreläsningar om luftföroreningar och global hälsa till seminarium i sjukintygsskrivning och studiebesök på olika organisationer som t.ex. stöttar människor som blivit utsatta för våld i nära relationer eller bedriver daglig verksamhet för folk med funktionsvariation. Hittills har föreläsningarna varierat en hel del i kvalité (föreläsningen igår om organisering, styrning och prioritering i vården får INTE någon topplacering direkt) och vi har en hel del seminarium, rapporter och grupparbeten som skall göras under kursens gång utöver föreläsningarna som behandlar de 5 olika områdena.

 

 

Efter att tentan är skriven avslutar vi kursen med en 2 veckor lång vårdcentralsplacering där vi skall öva på att framförallt avsluta en konsultation. Hittills när vi haft egna patienter har vi tagit anamnes (sjukhistoria) och status (undersökning) för att sedan gå ut till vår handledare och diskutera vidare handläggning och sedan oftast gå tillbaks in till patienten tillsammans med läkaren för att informera patienten tillsammans. Nu är det alltså dags för oss att hålla en konsultation från början till slut och träna på det ack så viktiga momentet att ta beslut om vad som skall göras och förklara detta begripligt för patienten. Jag ser jättemycket fram emot den placeringen och hoppas att det skall bli två lärorika veckor som gör att jag känner mig ett steg närmare att faktiskt vara "riktig" läkare.

 

Efter den kursen är jag nämligen klar med termin 9 och kan (även fast jag inte kommer att göra det) söka en underläkartjänst och jobba som läkare. Är inte det lite häftigt ändå? Mina kursare har hudkursen kvar men den läste jag ju som höggravid så jag får 4 veckor ledighet över jul vilket ju inte är fy skam. 

 

Men nu skall jag inte sväva iväg i drömmar och tankar om min framtida yrkesroll. Hoppas att ni blev lite klarare av min förklaring om vad samhällsmedicin innebär. Tveka inte att ställa en plfråga om det är något som fortfarande är lite oklart!

Herregud vad mycket bollar jag hållt i luften samtidigt de senaste dagarna! Igår hade vi halloween-/inflyttnings/25årsfest hemma hos oss som blev fantastiskt lyckad. Under veckan har vi alltså förberett inför denna med planering av mat och inköp, städning, dekoration, utklädnader m.m. Barnen sov över hemma hos sin mormor och morfar och det hela hade gått jättebra enligt dem trots att båda barnen fortfarande är lite hostiga. Det var första gången som jag lämnade bort Charlie över natten så jag var helt klart lite nervös men det är ju jättehärligt att det funkat så bra för alla.

 

Under veckan har jag dessutom varit i kontakt med perinattallaboratoret på Östra sjukhuset angående vårens examensarbete. I fredags var jag där på möte och fick presenterat för mig lite olika projekt så det känns jättespännande. Jag som varit så nervös och stressad över att fixa detta tycker att det känns som en enorm tyngd faller från mina axlar. Perinatallaboratoriet driver forskning om graviditet, fosterdiagnostik och förlossning vilket jag ju tycker är väldigt intressant så förhoppningsvis blir det en givande vårtermin.

 

Utöver dessa två stora händelser har jag ju påbörjat en ny kurs med massvis med nya grejer att lära sig och barnen har, innan vi ens hunnit bli helt friska, snappat upp ännu en förkylning. Vincent (och Tom) var inne på akuten en gång till i veckan med andningssvårigheter så vi var lite oroliga över att vi skulle behöva ställa in festen men utöver hostan har han varit pigg och sitt vanliga spexiga jag. Och tur är väl det, för den som hade blivit allra mest besviken hade ju varit Vincent om han inte fick komma och sova över hos mormor och morfar som han sett fram emot hela veckan.

 

Som sagt, lite mycket att tänka på de senaste dagarna men nu hoppas jag att veckan som kommer blir lite lugnare. I veckan skall jag försöka bestäma mig för vilket av de fyra projekt som de la fram som jag är mest intresserad av och till helgen kommer en vän till oss och skall tillsammans med Tom påbörja projektet att byta ytterdörr. Så kul! Nu är det nog dags för mig att göra mig i ordning och åka iväg till skolan. Ha en trevlig måndag hörni!

Har just avslutat en förvånansvärt intressant föreläsning om socialtjänsten och läkarens ansvar. Det är som vanligt olidligt kallt i föreläsningssalen och tet är uppdrucket sen länge. Tycker fortfarande det är alldeles för tidigt med föreläsning redan kl 8 på morgonen. Hjärnan är liksom inte vaken.

Samhällsmedicinkursen är alltså officiellt igång och föreläsningarna hittills har verkligen varierat i kvalité. Nu börjar snart en föreläsning om försäkringsmedicin och jag vet inte om jag är supertaggad, haha. 

Idag kom resultatet för geriatriktentan och trots att jag hade över 66% (godkäntgräns) totalt sett så blev jag ändå underkänd då man behövde ha 50% på alla delar (kuggade del 3 som var den mest flummiga av de alla). Så typiskt! Inte så konstigt kanske med tanke på förkylning och sömnbrist men det hade ju känts skönt att kunna checka av den och gå vidare med samhällsmedicinen.

Jaja, en helgs plugg så lär omtentan vara en piece of cake. Nu skall jag lägga bort telefonen och fortsätta med nästa föreläsning. Önskar er alla en finfin onsdag!

Det allra bästa på utbildningen är att få komma ut på praktik. Då får man äntligen ett litet provsmak på livet som färdig läkare och ett hum om vad sjuttsingen en sjukhusläkare gör om dagarna. Här nedanför har jag listat mina 5 bästa tips på saker att tänka på när man går ut på avdelningspraktik för första gången. För min del var det medicinkursens 6 veckor som jag hade allra störst nytta av de här.

 

1. Kom i tid. Och då pratar jag inte om att komma i tid så att jag hinner byta om lagom till att ronden skall börja utan jag kom i god tid, tog mig en kopp te och satte mig vid datorn för att läsa på patienterna i lugn och ro. På så sätt kunde jag hänga med på ett helt annat sätt när vi rondade och visste vad som hänt under natten med patienterna. Det låter kanske fruktansvärt onödigt men detta är på riktigt mitt allra största tips. Att vara väl förberedd är A och O inför alla inlärningsmoment och jag kunde känna att jag verkligen bidrog till arbetet på avdelningen och hänga med i diskussionerna på ronderna. (Detta var på den tiden då Tom kunde lämna på förskolan på morgonen dock. Nu för tiden börjar han tidigare och då är det såklart svårt att få till men jag håller ändå på att förberedelser vid ffa längre avdelningsplaceringar är superviktigt)

 

 

2. Hälsa på alla. Sköterskor och undersköterskor kan visserligen vara stressade på avdelningarna men de är allt som oftast helt ofarliga och bits väldigt sällan ;) Vi är generationen som skall slå hål på vi och dom-tänket inom vårdens olika yrkeskategorier och jag lovar att din placering blir så himla mycket trevligare om folk hälsar glatt på dig när du kommer istället för att du smyger fram i korridoren stirrandes ner i golvet för att undvika ögonkontakt. Sitt gärna någon gång med sköterskorna i fikarummet med och bonda lite, det brukar vara både uppskattat och trevligt.

 

3. Våga! Åh så jobbigt det är att kliva ut ur bekvämlighetszonen men vågar man inte så lär man sig heller aldrig något nytt. Är det någon som behövs tas en blodgas på så skall du inte tveka. Det kanske är enda gången du får möjligheten att få träna på det? Så länge du har handledning så är det inte mycket som kan gå fel.

 

 

4. Ta för dig på ronden! Det är jobbigt att känna att man är till besvär för patienten men du är på avdelningen för att lära dig och då måste du få chansen att se, höra och känna så mycket som möjligt. Har patienten ett blåsljud på hjärtat så skall du lyssna på det, trots att överläkaren, ST-läkaren och underläkaren redan gjort det. Kanske kan du vara snabb och lägga på stetoskopet samtidigt som någon annan? Kläm på underben, lyssna på lungor, känn på magar.. det är på detta sätt du bygger din referensram om vad som är normalt och onormalt vilket du kommer att behöva när du står där själv på akuten som AT-läkare. Finns det inte tid på ronden kan du alltid gå tillbaks senare under dagen när du har en lucka och inget att göra. De flesta patienter har det väldigt långtråkigt när de ligger inne och har inget emot att du undersöker dem igen och pratar lite med dem.

 

 

5. Ställ frågor! Passa på att ställa frågor om det är något du inte förstår till läkarna du går med (eller annan personal för den delen). De sitter inne på så fantastiskt mycket kunskap och äntligen kanske du kan få grepp om det där luddiga som föreläsaren sa med ett konkret patientfall att relatera till. Inga frågor är för dumma och faktum är att det är ganska sannolikt att du någon gång får en fråga tillbaks som du kan svara på. Vi läkarstudenter som precis läst kursen sitter oftast inne på mycket färska teoretiska kunskaper. 

 

Så var första veckan tenterad och klar. Ja vad ska man egentligen säga om geriatriktentan?? Det hela målades upp som ett enkelt läxförhör och de flesta i klassen var nog överens om att det inte skulle vara några problem i och med att kursen bara är på 1,5 hp men de flesta såg precis lika förvirrade ut efter tentan som jag kände mig.

 

Tentan var uppdelad i tre delar och man var tvungen att ha minst 50% rätt på alla delar och 66% totalt på tentan för att bli godkänd. Det var många som efter lite diskussion kunde konstatera att sista delen om demens med märkliga multiple choice-frågor där flera svar alternativt inga svar alls kändes rätt inte gått särskilt bra. Att skriva om en sån här tenta är ju dock inte hela världen men ändå lite trist att inte kunna ta fredag och känna att man nilat första tentan efter mammaledigheten.

 

I onsdags och torsdags var vi som sagt ute på avdelningarna och fick tilldelat patienter som vi sedan skulle presentera kring olika teman på seminarium på eftermiddagen. Det var en sån härlig känsla att få dra på sig landstingspyjamasen igen trots att helvitt, som vi läkarstudenter uppmanas bära, inte är min favvokombo.

 

 

Bäst gillar jag helblått eller helgrönt (som man har på kirurgen) eftersom de blåa och gröna byxorna har dragsko i midjan till skillnad från de vita byxorna som har knapp och noll resår what so ever. När jag läste hud i slutet av graviditeten fanns det bara vita byxor i klädförrådet så då fick jag ta en extra stor tröja för att dölja gylfen och de eventuellt skymtande trosorna. Skåda årets snyggaste magbilder här: 

 

Ojojoj, ögonlocken är SÅ tunga! Tänkte att jag skulle kika in här en kortis bara men sen blir det sängen för mig direkt. Den här stafettpinneöverlämningen kunde ju ha gått lite smidigare än vad den gjort. Nu har Tom blivit ordentligt sjuk och fick feber inatt så det var ju såklart inget tal om att han skulle hjälpa till med C på natten. Min hjärna känns som en mosad potatis just nu med 2 dagars föreläsningar inbankat i en trött och snorig hjärna.

 

Kursen jag läser nu är läkarprogrammets kortaste. 5 dagar har vi på oss att bli fullfjädrade geriatriker tydligen och kursledningen borde nästan få en stående ovation då de lyckats klämma in 4 obligatoriska seminarier och en tenta på dessa dagar. Puh! Hittills har vi haft föreläsningar om bl.a. osteoporos (benskörhet), konfusion (akut förvirring), läkemedel och palliativ vård och imorgon är det dags att bege sig ut på avdelningarna. Om jag inte fått det hela om bakfoten så skall vi där bli tilldelade patienter att studera och presentera på seminarier på eftermiddagen (imorgon och på torsdag) men det återstår att se imorgon. Det har funnits prick 0 tid och energi att plugga till den där tentan på fredag i och med sjukstugan här hemma men jag tror å andra sidan inte tentan blir allt för svår då kursen är så pass kort.

 

 

Det har i alla fall gått finfint för Charlie hemma med pappa. Han har inga problem att ta flaskan med ersättning och verkar inte heller rata bröstet när vi väl ammar vilket gör mig väldigt glad. Har kommit undan med att bara pumpa en gång kring lunch de här två dagarna och kommer nog att fortsätta med det ett tag så att inte produktionen sinar för snabbt. Tanken är ju att även ge lite ersättning på natten framöver så att jag skall kunna sova och då känns det säkrast att göra en långsam utfasning. Det har i alla fall varit underbart att få komma hem på eftermiddagarna och se båda barnen skina upp som solar när de får syn på en. Mammahjärtat smälter verkligen och det är väl så det skall vara? Härligt att vara iväg men ännu härligare att få komma hem!

 

Nä nu får det vara slut på rapport! God natt hörni :)

Det gick nästan inte att somna igår. Söndagsångesten var verkligen påtaglig. Det har varit så mycket blandade känslor de senaste dygnen men nu så är äntligen dagen kommen. Det är dags att bänka sig i skolbänken igen.

 

Väskan är packad med matlåda, anteckningblock, pennor, näsdukar och bröstpump. Inte kanske det som normalt finns i de flesta universitetsstuderandes väskor, heh. Skall försöka att pumpa så lite som möjligt för att få brösten att förstå det nya läget men gissar att jag måste lätta på trycket åtminstone en gång under dagen inne på valfri sjukhustoalett. Glammigt värre! Dessutom är min näsa alldeles illröd efter att jag legat och snorat hemma hela helgen så jag känner att det där ack så viktiga första intrycket på mina nya klasskamrater kommer vara lite sisådär. Men har jag skrivit tenta 2 veckor innan beräknad födsel så klarar jag nog detta lätt som en plätt.

 

Nåväl, nu känner jag mig mest taggad på att äntligen få börja plugga igen! Jag har ju inte något annat val egentligen än att få detta att fungera?! Nu skall här rivas av två kurser innan jul och sen har jag bara 1 år kvar på den här utbildningen. Nu kör vi!

Ja här ligger man återigen i en hög av snorpapper och tycker synd om sig själv. Många tycker nog hösten är en riktigt mysig årstid men vi småbarnsföräldrar fasar för ett halvår fyllt av sjukdomar och vabbande.

 

Det hela började med att Vincent blev sjuk i tisdags och viruset satte sig återigen på hans stämband vilket ledde till krupphosta, svårt att andas och en natt tillbringad på akuten för honom och Tom. Det är 4e gången nu på 3 år som vi fått söka akut med vårt lilla kruppbarn men läkarna vill inte skriva ut kortison till oss att ha hemma då de gärna vill ha koll på honom när anfallen kommer eftersom han blir så pass påverkad i andningen jämfört med många andra barn. 

 

Redan igår kände jag hur det rev som om jag svalt ett gäng osthyvlar i halsen och efter en relativt lugn förmiddag idag hemma med barnen så bröt slutligen förkylningen ut i full blom under eftermiddagen och nu ligger jag som sagt uppe i sovrummet framför tvn och väntar på att Vincent skall gå och lägga sig så att jag kan gå ner och lassa ner en halvliter glass med kolasås i en skål och trycka i mig.

 

Dagen har därför inte varit särskilt produktiv. Har suttit och pluggat en liten stund medan Charlie sov och Vincent tittade på tv och sen var jag bara tvungen att få komma ut i det ljuvliga vädret så jag passade på att rensa bort de halvdöda växterna ur mina pallkragar och i växthuset. Till min stora förvåning hittade jag dessutom 3 små morötter växandes mitt bland jordgubbsplantorna vilket är väldigt skumt då jag inte planterat några morötter alls i år. Hade velat fått klippt gräset också men där tog krafterna slut och resten av dagen har spenderats i soffan tillsammans med barnen.

 

 

Må detta elände vara över lika fort som det kom så jag får vara frisk lagom till skolstarten på måndag. Fint sätt att avsluta denna mammaledighet, tycker ni inte?!

I lördags hade vi ett försenat 4årskalas för Vincent och hans kompisar. Vi hade lovat honom att han skulle få ha ett barnkalas i år men så har vi ju renoverat hela sommaren och inte varit så sugna på att bjuda hem en massa barn till slipdamm och byggmaterial liggandes huller om buller.

 

Kalaset blev otroligt lyckat och faktiskt inte så jobbigt som jag hade föreställt mig utan faktiskt ganska trevligt trots att det ju såklart var rätt intensivt med så mycket barn, småsyskon och föräldrar här hemma. Till mat bjöd vi på grillspett med köttbullar, korv och grönsaker med potatiskroketter till och tillefterrätt serverades tårta och glass med tillbehör.

 

 

Efter maten hade vi presentöppning och så lite dans och fri lek fram tills att det var dags för fiskedamm. Tom hade fäst en påsklämma på sitt kastspö och med hans hjälp fick de kasta ut från balkongen på övervåningen och sedan veva upp var sin godispåse som jag satt fast i klämman nere på altanen. Väldigt populärt bland barnen vill jag lova! Nästa gång hoppas vi dock kunna ha ett kalas lite närmare hans födelsedag hehe.

Sista skälvande mammaledighetsveckan är här och det är antagligen därför det varit så tyst här inne. Mår nog egentligen inte alls särskilt bra med en kombinerad sömnbrist tillsammans med oro och stress inför omställningen i nästa vecka. Jag är 100% säker på att det kommer bli kanonbra men ångest tar ju å andra sidan sällan hänsyn till rationellt tänkande. Så, jag försöker göra det bästa jag kan av det hela och hoppas på ett bättre mående om några veckor när den stora förändringen ligger bakom mig. Jag sysselsätter mig så gott det går och njuter av att få vara hemma med mina små. Idag t.ex. somnade C i min famn efter att han ätit och i vanliga fall brukar jag lägga över honom i hans säng men idag så bara njöt jag av att ha honom vilandes med sin kind mot min bröstkorg.

 

Eftersom att jag fortfarande helammar och vi inte ännu börjat ge C några större mängder mat så har vi under den senaste veckan börjat vänja honom vid att ta ersättning på flaska. I början tittade han på mig som att jag var dum i huvudet och bara spottade ut det han fick trots att jag blandat ut ersättningen med bröstmjölk men nu verkar det som att han börjar få kläm på det hela. Förhoppningsvis fattar även brösten galoppen snart också så att jag slipper spendera varje rast i skolan med att pumpa på toaletten. Tanken och förhoppningen är sen att fortsätta amma den tiden som jag är hemma om bebis och bröst vill.

 

Jag har inte många vänner med barn i samma ålder som Vincent. Nu är det ju kanske inte så konstigt då jag bara var 21 när han föddes men jag kan ändå tycka att det är rätt tråkigt att jag inte har fler mammakompisar. Jag upplever, särskilt som mamma, att åldern bara är en siffra och håller tummarna för att vi skall träffa lite mer folk i närheten med barn som vi kan umgås med. 

 

När jag var gravid med Vincent träffade jag Elin som idag är en av mina närmsta vänner. Det är rätt roligt egentligen då hon sett en bild jag lagt upp på min blogg där jag varit och hämtat ut ett paket på hemköp och sett att vi bodde i samma område. Är verkligen helt otroligt tacksam att bloggen lett till den vänskapen. Hur som helst så var Elin också gravid och vi fick barn med 3 dagars mellanrum, jag en liten Vincent och hon en liten Isabella. Nu är vi båda tvåbarnsmammor och ingen av oss bor kvar i vårt gamla bostadsområde längre men umgås ju en hel del ändå.

 

I förra veckan var Elin och barnen här och lekte då hon och barnen var lediga. Olivia, som hennes yngsta dotter heter, är helt överförtjust i bebisar och skall gosa, klappa och hålla i Charlie så mycket det bara går när vi ses. Så himla go alltså.

 

 

I måndags sågs vi igen då vi följde med Elin för att köpa en diskmaskin på IKEA. Vi lyckades få med oss både diskmaskin och alla 4 barnen med oss ut till bilarna igen efter lite lunch trots att barnen trissade upp varandra en del men det gick ändå förvånansvärt smidigt måste jag säga. Elin är lugn som en filbunke så hon smittade nog av sig lite på mig.

 

Det är mycket tankar som snurrar i huvudet just nu. Satt för några dagar sedan med Geriatrikschemat och skrev in i min och Toms gemensamma kalender och plötsligt blev det så påtagligt att min föräldraledighet faktiskt snart är slut. Om inte ens 2 veckor är det dags för mig att bänka mig i skolbänken igen och det är verkligen med blandade känslor.

Det är rätt beslut. Det hade inte känts bra att vänta ytterligare ett halvår och det hade dessutom blivit extremt dyrt för mig att skjuta på jobb ytterligare. Jag är sugen på att dra igång hjärnan igen och äntligen bli klar med denna evighetslånga utbildning. Samtidigt har jag ångest, det kan jag inte förneka. Jag är inte det minsta orolig för att Tom inte skulle fixa barnen hemma, det kommer han lösa alldeles strålande, utan jag tänker istället på allt jag kommer missa med Charlie. Han kommer lära sig krypa, sitta, äta, stå och kanske till och med gå under det kommande halvåret och jag är livrädd för att kanske inte få vara där och se honom ta alla dessa milstolpar. Dessutom kan jag (högst egoistiskt) bli ledsen över att han kanske inte kommer fortsätta att ha lika tät anknytning till mig som han haft tidigare då ju Tom ganska naturligt blir hans första anknytningsperson. Nu unnar jag ju dem verkligen det bandet de förhoppningsvis kommer ha kvar resten av livet men ja.. det är så svårt att förklara. Det är väl avundsjuka skulle jag tro.

 

 

Slutligen så ammar jag ju fortfarande. Amningen har funkat så otroligt bra den här gången och jag är verkligen inte redo att ge upp den än, men det finns en ganska stor risk att Charlie föredrar flaska framför bröstet och självmant väljer att sluta utan att det finns så mycket jag kan göra åt saken.

 

Som sagt, mycket tankar som snurrar just nu när dagarna tickar på. Jag kan för mitt liv inte förstå hur 6 månader kan gå så här fort?! Det har varit fantastiskt att ha fått spendera detta halvår med mina fantastiska barn. Nu går vi in i nästa fas och jag håller tummar och tår för att det inte skall bli allt för jobbigt för någon av oss. Jag får ta igen allt gos jag missar om kvällarna och på helgerna och sen hoppas jag få en del fritid nästa termin då jag ju skall skriva mitt examensarbete. Helt slut är ju dessutom inte mammaledigheten då jag ju skall vara hemma även nästa sommar! Får längta tills dess :)