Vardagsrummet före kofoten
Fick frågan om det inte finns lite före-bilder från innan renoveringen och visst finns det det. Har tyvärr inte tagit jättemycket bilder men det räcker nog för att ni skall få er en bild av hur det såg ut. Det syns dock inte alls hur extremt slitet det var men tro mig, det såg inte alls trevligt ut. Här har ni det oerhört vackra (obs obs mycket ironi) vardagsrummet och hallen som förhoppningsvis inom inte allt för lång tid ser betydligt mer hemtrevligt ut:
Idag har det varit min tur att få svinga kofoten och med lite blod och svett (inga tårar dock som tur är) så rev jag ner hela innertaket i hallen och vardagsrummet. Visst är det okej att skryta lite grann i alla fall? Hade betong och damm i hela håret och innanför både tröjan och bhn, haha, så att få ta en ordentlig långdusch ikväll var helt magiskt. Nu är det bara golvet kvar som skall rivas men det sparar vi tills taket och väggarna är färdiga. Dessutom skall ytterdörren bytas och hallfönstret byggas igen men annars så är det uppbyggnad som gäller från och med nu. Det kommer bli så otroligt fint när det väl är klart, eller det är visionen i alla fall. Kan hur som helst inte bli mycket värre än det var så det är ju en tröst ändå.
Nu skall jag krypa ner i sängen brevid min lilla bebis och sova!
Renoveringen är igång!
Ja om ni undrar hur man ser till så att man får så lite tid för sig själv som det bara går så tar man och skaffar en bebis, gärna med ett äldre syskon som kräver sitt, och flyttar till ett radhus med renoveringsbehov och dessutom låter det där äldre syskonet gå kvar på gamla förskolan 3 dagar i veckan vilket innebär att du får spendera nästan 1/5 av tiden barnet är på förskolan i bilen. Antingen tar man hand om något av barnen och gör man inte det finns det ju cirkus en miljon saker att göra här hemma.
Dagarna rullar på i ett och både jag och Tom ramlar bokstavligen i säng på kvällarna. Tom är nu i full gång med att riva i vardagsrummet och hallen och jag har tagit det större ansvaret för barnen och hemmet. Tröttheten till trots så njuter vi ändå till fullo av vårt lilla radhus och våra två pojkar. Vi har verkligen fått en otroligt snäll och lugn bebis. Jag vet nog inte om vi hade lyckats få ihop allt om Charlie varit som Vincent var som knappt gick att lägga ifrån sig och som ofta var ledsen och hade magknip stackarn.
Charlie och Vincent (dock svårfångad på bild) är med och bygger medan jag fixar middagen
Vi försöker att göra lagom mycket för att inte slita ut oss fullständigt. Vi kör små projekt varje dag både vad gäller renovering och att komma i ordning här hemma men ser även till att umgås med barnen, sitta och avnjuta middag tillsammans ute på altanen och ligga i 30 min och slökolla på tv/mobilen innan vi skall sova. Vi har dessutom haft en hel del besök vilket inneburit fika, grillning och lek för Vincent och det är ju bara för härligt att vädret fortfarande är helt rackarns magiskt. Sen får det vara att tvätthögen bara växer sig större, disbänken nästan aldrig är tom på disk och att jag duschar alldeles för sällan. Det viktigaste är ju faktiskt att jag och min familj mår bra. Egentiden den kommer så småningom. Det vet jag ju att den gjorde i takt med att Vincent blev äldre så jag oroar mig inte så mycket, men några extra timmars sömn hade faktiskt inte suttit fel, hehe.
Att ta sig ut med två småttingar
God morgon!
Onsdag idag vilket innebär hemmadag med båda barnen för mig. Såg inte jättemycket fram emot de långa dagarna hemma ensam med båda barnen när vi bodde i lägenheten men här känns det betydligt enklare. Det är liksom inget jätteprojekt när vädret är fint att bara slänga på sig skorna, stoppa Charlie i vagnen och gå ut i trädgården eller till en lekplats i närheten. Inga trappor det skall kånkas i, inga barnvagnsförråd att öppna där dörren knappt går att få upp och behövs det en kissepaus/mellanmålspaus/drickapaus kan man bara snabbt smita in igen utan att upprepa hela "kånka två barn upp för två trappor"-proceduren.
Eftersom vädret ser ut att även idag bli fint är planen att så småningom bege oss ut på en promenad bort till affären och köpa lite nödvändigheter (tvättmedel och annat roligt) och sedan fortsätta hem till mamma som har sin lediga dag på onsdagar. Ikväll kommer dessutom Josefin hit och kikar på nya lyan så dagen kommer nog gå i ett.
Vet förresten att det är flera av er som är sugna på en förlossningsberättelse och jag lovar, det kommer. Det har bara inte funnits varken tid eller energi nog att sätta mig och skriva den, av förklarliga skäl, men både för er och min egen skull så vill jag verkligen skriva ner den. Får se hur lång tid det tar bara, hehe.
Husägare
Ja här sitter jag i skuggan på altanen med Charlie sovandes i vagnen bredvid blickandes ut över min alldeles egna lilla trädgård och bara njuter. I fredags var det ju äntligen dags för oss att skriva på de sista papperna, få nycklar och med hjälp av ett härligt gäng flytta in alla våra grejer i vårt alldeles egna radhus. Det känns helt magiskt att vi äntligen är här!
Givetvis bjöd vi alla "flyttgubbarna" på pizza som tack för hjälpen. 13 personer och en bebis fick tydligen plats i vårt kök!
Obligatorisk IKEA-trip för inhandling av förnödenheter
Helgen har verkligen gått i ett. Jag är fortfarande helt fysiskt och mentalt slut idag men tror också det har att göra med att jag inte riktigt får sova så bra på nätterna just nu. Än ligger det påsar och prylar nästan överallt men jag och Tom har bestämt oss för att inte stressa allt för mycket utan ta en sak i taget i den mån vi har tid och orkar.
Kan inte riktigt påstå att det känns som hemma här än. Både jag och Tom tycker det känns lite som att vi lånat någons hus och flyttat in våra saker i det men så kändes det å andra sidan när vi flyttade till lägenheten också så tids nog vänjer man väl sig. Någon som däremot älskat att bo här från första stund är Vincent. Han trivs verkligen som fisken i vattnet, framförallt med vår nya lilla trädgård, och vi har egentligen inte upplevt någon "separationsångest" från hans sida alls. Kanske kommer det om några veckor när han även slutar på förskolan men det återstår att se. Är glad att det gått så bra för honom då det var ett stort orosmoment från min sida.
Provisoriska utemöbler!
Lilla guldklimpen som blir en månad gammal idag <3
Pallkragarna där jag och Vincent satt jordgubbar, smultron, potatis, persilja och sallad. Så mysigt att äntligen kunna odla eget!
Lilla tomatplantan inne i växthuset
Snabb bild på köksbänken. Får återkomma med fler bilder senare!
Nu skall jag fortsätta att njuta av lugnet och vila en stund här i skuggan innan det är dags att åka och hämta på förskolan igen och ta båda barnen med mig till Charlies första läkarbesök på BVC. Känner mig fortfarande ganska stressad så fort jag skall iväg och ha med mig båda barnen men hoppas att det lägger sig så småningom. Stress och sömnbrist är verkligen ingen bra kombination har jag märkt nämligen så något av det måste helt enkelt förbättras (gärna båda hehe). Det är fantastiskt mysigt med en nyfödd hemma men det är helt klart inte en dans på rosor, särskilt inte med äldre syskon som såklart också kräver sitt. Nu skall vi landa här i huset hela lilla familjen och förhoppningvis känns det snart mer som "hemma" för oss alla och jag kan släppa lite på den värsta stressen både vad gäller barn och hus. Hoppas ni alla får en riktigt härlig och solig måndag!
Flyttdag nummer 1
Ojoj vilken dag! Har precis kommit hem till mamma och pappa igen efter att ha kört en sista vända till lägenheten och tömt kylskåpet på mat. Idag har jag, Tom, Gabriel (min lillebror) och pappa tömt hela lägenheten på grejer så när som på soffan och soffbordet som skall lämnas kvar till Gabriel som ju köpt lägenheten av oss. Det har varit riktigt slitigt (särskilt eftersom det varit så galet varmt) men nu är vi redo för den stora inflyttningsdagen imorgon då vi äntligen skall skriva på de sista papperna och få nycklarna till huset.
Det var verkligen skumt att gå runt en sista gång i den tomma lägenheten och liksom säga hej då till alla fina minnen där. Fick verkligen hålla tillbaks tårarna. Jag känner mig som en känslobergochdalbana just nu då jag samtidigt som jag känner vemod och sorg över slutet på ett kapitel känner sån sjuk längtan och pirrighet över att få påbörja nästa.
Dagen har verkligen gått i ett så jag är kolossalt trött. Charlie och Vincent har varit med mamma och min kusin Lisa nästan hela dagen men jag har såklart fått åka hem med jämna mellanrum för att amma. Har nog burit lite mer än vad som är okej knappt 4 veckor efter förlossningen men imorgon skall jag ta det betydligt lugnare eftersom jag då istället skall agera arbetsledare på plats i huset och dirigera flytthjälpen till rätt rum. Vi har rekryterat nästan hela Gabriels grabbgäng att hjälpa oss eftersom de ändå tänkt ställa upp och hjälpa Gabriel flytta in i lägenheten så på kvällen sen skall vi bjuda igen med grillning och öl.
Det hela känns så surrealistiskt på något sätt. Har trots att vi väntat så länge på att få flytta in inte riktigt kunnat greppa att vi faktiskt inte skall bo i lägenheten längre. Man vet ju alltid vad man har men inte vad man får och det ÄR skrämmande. Är lite rädd för att vi skall kliva över tröskeln imorgon och tänka "vad sjutton har vi gjort?" liksom.
Nä, det här kommer bli så sjukt kul och jag vet ju att det så småningom kommer skapas lika fantastiska minnen i detta hus som i lägenheten och jag hoppas att det ganska så snart kommer kännas som "hemma". Nu skall jag ansluta mig till resten av familjen och äta pizza innan det är dags att krypa ner med Charlie i sängen och sova. Imorgon kör vi!
Dags att vända blad
Så var det äntligen fredag och jag har överlevt de första tre dagarna ensam med barnen. Igår var det dags för första lämningen på förskolan och det var med ren och skär viljestyrka som jag gick upp när klockan ringde vid 7 eftersom natten bjudit på en hel del uppvak och amningssessioner. På något magiskt sätt så lyckades jag ändå få med mig båda barnen med mat i magen till förskolan i tid och efter en kort promenad i det fina vädret gick jag hem och sov med Charlie i knappt en timme innan det var dags att dra ut igen för vägning på BVC. Efter det var det hem igen för lunch och sen dags för hämtning av liten treåring igen. Dagen gick verkligen i ett.
Idag har vi varit hemma alla tre igen. Hemma i flyttkaoset vill säga. Om exakt en vecka har vi ett nytt ställe att börja kalla vårt hem och det känns helt overkligt. Ju närmare flytten vi kommer desto mer separationsångest känner jag att jag får. Jag börjar nästan böla bara vid tanken på att vi inte längre kommer att promenera runt i det här området, handla på vårt lokala lilla Hemköp, leka ute på gården med Vincent, bada i vårt badkar, ta bussen snabbt in till stan eller laga mat i vårt älskade kök vi renoverat precis som vi ville ha det.
I onsdags efter middagen tog vi med barnen ut på en promenad och stannade för att leka på en av gårdarna några gator bort och jag och Tom konstaterade båda två att det hela känns lite konstigt att det liksom är slut nu. Det är dags att vända blad. Nu vet jag ju att mycket kommer bli så mycket bättre i vårt nya hem men det är allt med en liten tår i ögat som vi stänger detta kapitlet bakom oss och går vidare. Sex fina år har vi fått här och så många fantastiska, svåra, jobbiga och lyckliga minnen vi lämnar i den här lägenheten. Inte konstigt att man känner lite separationsångest.
Första barnvagnspromenaden med Vincent
Byggkaos när vi renoverade köket
Drinkar med bästa Josefin inför en kväll på stan
Vacker solnedgång från balkongen
Fredagsmys med pappa i soffan (som inte får följa med till huset heller)
Plusset med Charlie som jag slog in för att överraska Tom med
Matlagning tillsammans med min lille medstjälpare
Nu svävade jag iväg lite grann men känns på något sätt viktigt att dokumentera dessa känslor inför framtiden. I helgen skall det packas, tvättas och köras skräp och i mitten på nästa vecka flyttar jag och barnen hem till mina föräldrar så att Tom kan packa ihop det sista i lugn och ro medan jag och barnen slipper leva i kartonger. På torsdag fyller vi sedan släp och bilar för att så fort vi får nycklarna på fredag kunna börja bära in i huset. Det här skall bli så sjukt spännande, läskigt och kul. Skall försöka hålla er uppdaterade om hur det går men annars hittar ni mig som vanligt på Snapchat (Alvert93) och Instagram (alvert1993).
Nu skall jag njuta av fredagskvällen med lite choklad framför Let's dance och ladda upp inför sista helgen i lägenheten. Ha en fortsatt underbar fredag hörni!
Slut på pappadagarna
Idag var det dags för Tom att gå tillbaks till jobbet efter 2,5 vecka hemma med mig och barnen. Hur är det ens möjligt att tiden kan gå så fort egentligen? Charlie föddes väl typ igår? Vet hur som helst inte vem som hade mest "söndagsångest" över slutet på pappadagarna igår kväll, Tom för att han nu kommer vara så många timmar borta från kidsen eller jag över att ha fulla ansvaret för 2 barn på hemmaplan?
Startade första dagen ensam med barnen på bästa sätt med Charlies första vakennatt. Mellan 2 och 5 var jag vaken med en stackars kille som var lite täppt i näsan och inte kunde komma till ro och somna. Tillslut letade jag upp Näsfridan (snorsug för er icke-föräldrar) och tack och lov så hjälpte det honom att andas lite bättre så att jag tillslut kunde få ett par timmars sömn innan det var dags att gå upp med Vincent.
Dagen har knallat på i bättre takt än vad jag trott och förutom en liten cirkus vid lunchen som slutade med att jag fick gå runt och amma bebis samtidigt som jag lagade mat och tröstade 3,5åring som ramlat och slagit i armbågen och några små känslostormar under dagen från min stora kille som verkligen testar på tålamodet när man inte sovit ordentligt så måste jag väl ändå säga att vi haft en rätt mysig dag.
Kom till och med ut en sväng på förmiddagen och gick en promenad till affären för att inhandla lite frukt inför morgondagens förskoleutflykt. Japp, imorgon skall jag för första gången lämna och hämta på förskolan med Charlie på armen. Vet inte riktigt hur jag skall lyckas med bedriften att komma i tid till förskolan med två glada, påklädda och matade barn men på något sätt så kommer det väl att gå. Får ställa klockan med god marginal så kanske jag själv hinner hoppa i något annat än myskläder men det ser jag nog bara som en bonus i så fall.
Trots svettigheten det innebär att rodda två barn själv på dagarna så ser jag ändå så mycket fram emot mitt halvår som mammaledig. Inte nog med att jag får följa Charlies utveckling på första parkett utan jag får även möjlighet att umgås mer med min stora kille. Mina två hjärtan vad jag älskar er!