Vecka 18
Ojoj hej vecka 18! 17+0 idag och vi har bara 3 veckor till halvvägs, är inte det lite galet? Det är rackarns smidigt att byta veckor på måndagar tycker jag. Det är enkelt att hålla reda på och det gör i alla fall att söndagsångesten inte blir fullt så stor. Får se om vi får behålla vårt datum när vi går på ultraljud om mindre än två veckor. Kickar igång veckan med en liten graviduppdatering i alla fall.
Barnet:
Nu är barnet 13 cm från huvud till rumpa och barnet är inne i en enormt aktiv period just nu med kickar, volter och grimaser. Det finns ju ännu ganska gott om plats inne i livmodern för en hel del akrobatik. Fingrar och tår ser allt mer färdiga ut och man kan även ana fingeravtrycken. Ögonen har ögonbryn och antydan till ögonfransar.
Jag:
På många olika sidor kan man den här veckan läsa om att man kan ha konstiga och livliga drömmar när man är gravid och det kan jag inget annat än att hålla med om. Hade en så galet verklig mardröm i helgen där hela familjen fick hålla sig gömd då det var folk som var ute efter att döda Tom. Efter en sån natt är man helt slut! Jag märker att jag vaknar fler gånger på natten nu, ibland för att kissa men oftast är det bara för att vända mig om till andra sidan. Är egentligen mest en ryggsovare vilket ju inte är helt bra när man är gravid då livmodern trycker mot de stora venerna då och försämrar blodtillförseln till hjärtat. Gissar att det hela kommer kompliceras ytterligare dessto längre fram i graviditeten man kommer då man även skall brottas med en stor mage.
Har känt av en hel del sammandragningar den här veckan och valde ju som sagt att stanna hemma i fredags och vila just pga detta. Har inte pratat med min barnmorska om det än men är själv inte så särskilt orolig. Jag får helt enkelt bara bli bttre på att ta pauser och vila när det börjar kännas lite tungt. Något som däremot är roligare är att jag i princip varje dag känner små buffar både inuti och utanpå magen (enormt aktiv var det va?). Igår när jag la mig för att vila en stund efter att ha flugit runt och storstädat hela huset fick jag en riktig liten karatekick mot handen och hjärtat svämmar över av lycka. Nu hoppas vi bara att Tom snart skall kunna känna lillens puffar snart!
Beroende på vilket ljus jag kan använda när jag tar bilderna framträder mina gamla bristningar olika tydligt. Jag har absolut inte fått några nya bristningar ännu denna graviditet men tänker att det kanske är någon som undrar när de ser mina veckobilder. Jag bryr mig faktiskt förvånansvärt lite om bristningarna jag har på mage och höfter. För mig är det ett fantastiskt bevis på att jag burit och fött världen bästa kille. Allas magar är fina som de är och vi ska hylla och vårda våra kroppar för det fantastiska jobb de gör under livets gång!!
Morgonstress
Äntligen är det fredag! Har haft en väldigt hektisk vecka den här veckan känns det som. Jag känner mig helt enkelt lite sliten. Tror mycket har att göra med att vi behövt gå upp så förbaskat tidigt (allt innan 6 enligt mig är på tok för tidigt) och därför startat dagarna med stress vilket verkligen inte bäddar gott för resten av dagen. Jag tycker det är så extremt viktigt att inte lägga över den här stressen på Vincent och jag tar mig alltid tid vid t.ex. lämningen på förskolan att sätta mig ner på huk, prata lite grann och säga hej då ordentligt så att han kan känna sig lugn och trygg innan jag rusar iväg. Jag har dock varje dag kommit med andan i halsen typ 2 minuter innan jag skall vara ombytt och klar till sjukhuset med tårar brännande bakom ögonen vilket inte alls är särskilt kul.
Igår när jag vaknade hade jag dessutom lite molande värk i magen och jag har även börjat känna lite sammandragningar som säkert inte är farliga i sig men som ju också kan vara ett tecken på att man stressar lite för mycket och det skall man givetvis lyssna på. Idag blir det därför hemmapluggsdag och efter lite smskontakt med en av mina klasskompisar har jag förstått att det var ett rätt bra beslut med tanke på att föreläsningarna tydligen inte var något vidare idag heller. Kan ibland sakna lite av den flexibiliteten man hade på preklin när man själv kunde välja lite mer var, när och hur man ville plugga. Nu får vi nöja oss med att fredagarnas föreläsningar (oftast) inte är obligatoriska och idag är det något jag är lite extra tacksam över.
Efter lämning på föris gick jag alltså hem igen, drog på mig mjukisar och dukade upp en riktigt härlig mysfrukost. Supersmarrigt och det känns som att jag kommer vara mätt i flera månader framöver. Nu skall jag sätta mig och plugga en stund och sen har jag lite andra punkter på dagens "att göra"-lista som skall betas av (bland annat att vika tvätt, wihooo -.-). Ha en underbar fredag goingar!
Konsten att ta hand om patienter som sover
Ny vecka och givetvis också ny delkurs. Den här veckan är det Anestesi som står på schemat. För första gången så har jag faktiskt riktigt sett fram emot en delkurs och det beror helt enkelt på att jag tycker att anestesi och intensivvård verkar sjukt roligt att hålla på med. En anestesiolog eller narkosläkare har hand om att förbereda en patient inför operation, sövning och smärtlindring under operationen samt den postoperativa vården. Dessutom är det narkosläkare som jobbar på IVA (intensivvårdsavdelning) och bemannar läkarambulanser och ambulanshelikoptrar. Jag kan nog inte riktigt sätta fingret på varför jag tycker det verkar så kul men det skall bli väldigt spännande i alla fall att se vad jag tycker i slutet av dessa två veckors placering. Kanske är det inte alls som jag har tänkt mig men det lär jag väl märka så småningom.
Hittills har vi mest haft föreläsningar men igår var jag en halvdag på operation tillsammans med världens härligaste narkossköterska. Han var något så grymt pedagogisk och jag hann knappt ställa frågor innan han var där och förklarade vad de olika kurvorna på monitorerna betydde, varför han gjorde som han gjorde etc. Det är rätt roligt med allt det praktiska som narkosen faktiskt får göra, allt ifrån att sätta olika nålar till att intubera och lägga ryggbedövning. Förhoppningsvis får jag vara med och göra lite mer av det praktiska nu senare under veckan och inte bara stå bredvid och observera. När vi gick igenom intubering (när man stoppar ner en slang i luftstrupen så att man kan hjälpa patienten att andas när hen är sövd) i måndags så lyckades jag faktiskt med att intubera på första försöket utan att varken skada tänder eller lägga slangen i matstrupen. Nu är ju inte riktigt en docka och en faktisk patient samma grej men visst fick man lite mersmak ändå. Visst är det rätt sjukt ändå att teknik finns så att vi kan söva patienter och ta bort smärtsignaleringen i kroppen till den grad att man kan öppna upp magen på någon eller byta ut en höft mot en protes? Det är så nära magi man kommer skulle jag vilja säga. Det är nog det som gör att jag blir så fascinerad av jobbet som narkosläkare.
Vecka 17
Jag tycker att tiden gått väldigt fort efter vecka 12 men nu börjar den sakta ner igen. Den senaste veckan har verkligen släpat sig fram. Tror det har att göra med att vi börjar närma oss rutinultraljudet som vi skall på om inte ens 3 veckor. Längtar såå efter att få se vår lilla ior som Vincent döpt bebisen i magen till. Här kommer i alla fall veckans graviduppdatering!
Barnet:
Barnet mäter nu ca 11,6 cm från huvud till rumpa. Ögonen är slutna och öppnar sig först kring vecka 27 men kan ändå uppfatta ljus utanför magen. Även öronen är så pass utvecklade att bebisen nu kan höra saker som händer utanför magen. Nu börjar bebisens tunna genomskinliga hud lagra underhudsfett som hjälper barnet att hålla värmen och ger energi. Från och med den här veckan väger bebisen mer än moderkakan.
Jag:
Veckan har som sagt gått extremt långsamt. Skrev förra veckan att jag mår väldigt bra, så pass bra att man nästan inte känner sig gravid om det inte vore för den lilla putande magen vilket ju både är positivt och negativt. Har känt mig så frustrerad över att tiden går så långsamt och det bara känns som man står och stampar. Kände de första rörelsena med Vincent i magen i vecka 16 och eftersom jag väntar andra barnet hade jag lite väntat mig att jag skulle känna sparkarna tidigare. Har ju hittills mest känt fladder som skulle kunna vara bebis men så äntligen i fredags kunde jag känna den första lilla buffen i magen och sen dess har jag känt lillen där inne flera gånger vilket gör mig så otroligt lycklig. Har längtat efter detta sen dagen jag plussade så nu njuter jag till fullo.
Har haft en del växtvärk denna veckan som inte är särskilt trevligt. Känns lite som svagt molande mensvärk och tror även jag börjat få lite sammandragningar. Har även hela veckan haft två gigantiska finnar på hakan som verkligen inte velat ge med sig. Härliga saker man får ta när man är gravid. Pendlar dessutom mellan att känna mig jättepigg och att vara så trött att jag somnar på föreläsningen eller efter jag kommit hem från skolan. Energin tar helt enkelt slut mycket snabbare än vad jag är van vid så jag får bli duktigare på att hushålla med den innan den tar slut helt enkelt.
Här har vi veckans mage:
Vad tycks om den nya headern förresten? Fick ett infall igår och bytte ut min gamla då jag verkligen inte gillade den. Grafisk design är inte riktigt min starka sida hehe.
Tillbaks på akuten
God morgon hörni!
Vaknade upp något mör idag efter att ha jobbat mitt första pass på akuten sen i sommras igår kväll. Det var väldigt kul att komma tillbaks och träffa alla goa kollegor men det är klart att helgen blir lite kort om man jobbar även på lördagen. Kom snabbt in i skrivandet igen så det var inga problem men sen kom ju såklart tröttheten smygande där vid 7. Känns skönt i alla fall att få ett litet tillskott till kassan lagom till all julhandel och dessutom lär jag snart behöva uppdatera garderoben ytterligare. Gick i alla fall upp idag och fixade i ordning lite frukost till mig och Vincent och satte mig sen med datorn vid matbordet för att fila lite på morgondagens graviduppdatering.
Idag skall vi hålla oss inomhus då regnet öser ner utanför fönstret. Jag har lovat Vincent att vi skall bygga torn med klossar så fort jag knapprat färdigt här på datorn. Sen vid 16 är det dags för veckans höjdpunkt, nämligen körövning. Varför går alltid veckorna så långsamt och helgerna så fort? Hoppas ni alla får en trevlig söndag!
Första trimestern med lillasyskonet
Det är rätt intressant det här med att gå ut med att man väntar smått. Jag har ju vetat om att det ligger en liten i magen sen i slutet av juli men för alla andra så börjar ju liksom resan först nu. Första trimestern är verkligen inte en rolig tid (konstant oro för missfall bland annat) men jag tycker ändå att jag klarade mig igenom de första 12 veckorna relativt bra.
Redan innan vi fick plusset på stickan började brösten ömma och sedan har det pendlat lite upp och ner under veckorna. Jag har även varit tröttare än vanligt (vilket kanske har märkts i inläggen här på bloggen) och sällan lagt mig många minuter efter 21 på kvällarna vilket gett 0 tid till att t.ex. plugga. Magen har varit väldigt svullen om kvällarna men jag har inte upplevt att jag fått "riktig" mage lika tidigt som med Vincent. Då köpte jag mina första mammabyxor redan i vecka 10 medan jag nu egentligen fortfarande klarar mig med en toffs i knapphålet. Jag använder dock ändå helst mammabrallorna jag köpte i vecka 13. Tror att det har att göra med att jag väger mindre inför denna graviditeten men jag kommer säkert få en minst lika stor kanonkula med denna bebisen tillslut ändå, haha.
Hormoner kan verkligen ställa till med mycket och i början var mitt humör och mitt tålamod inte att leka med. Jag kände knappt igen mig själv. Dessutom innebär hormonsvallningarna tyvärr även att jag haft 5 migränanfall på 2 månader. Inte kul! Illamåendet har jag inte kommit undan heller men även denna gång har jag tack och lov sluppit att kräkas. Som tur är har illamåendet nästan helt släppt nu och som jag skrev i måndags så mår jag nu oförskämt bra. Det enda som egentligen hänger kvar sen första trimestern är lite trötthet och dessutom är jag kissenödig jämt och ständigt.
Nu håller jag tummar och tår för att jag skall få känna mig sådär gravidglowig som de sägs att man skall vara under andra trimestern och jag hoppas få må bra så länge det bara går så att jag orkar med skolan och slipper bli sjukskriven som sist. Det har jag verkligen inte lust med!
Vincent lyssnar om det finns en bebis i hans mage också :'D // Minikulan för någon vecka sen
Goa kirurger
Att vara en läkarstudent på operation är verkligen ett stort lotteri. Ibland får man stå i ett hörn av operationssalen, möjligtvis ståendes på en pall för att se liiite bättre, och man ser i realiteten inget annat än kirurgernas egna händer i såret och där kan man stå i 2 timmar och kämpa mot gäspningarna. Läkarna ignorerar ens existens och det är bara att glömma att ställa frågor. En sådan operation var jag på i måndags och de är verkligen helt värdelösa.
Sen kan man å andra sidan ha turen att man får scrubba in och stå med i såret tillsammans med snälla, trevliga och kompetenta kirurger som gärna tar sig tiden att peka ut viktiga strukturer och svarar på alla något förvirrande frågor som kan ploppa ut ur en läkarstudents mun. En sån operation hade jag förmånen att vara med på igår och efter en sådan operation är man helt stensäker på att man skall bli kirurg (i alla fall för stunden). Stämningen på salen var.. mysig? Kan man säga så om en operation? Sköterskor, läkare och narkospersonal var trevliga och pratade skämtsamt med varandra och vi läkarstudenter blev verkligen inkluderade i "gänget". Att dessutom få stoppa in fingret i ett sår och med fingertoppen känna på den pulserande halspulsådern är rätt coolt ändå.
Hade även ett litet gravidmoment inne på salen när jag mot slutet av operationen kände hur jag blev alldeles kallsvettig och illamående och fick sätta mig på en stol med huvudet mellan knäna. Direkt var det en av undersköterskorna som var ute och hämtade stark saft till mig och alla var så måna om mig och undrade hur jag mådde. De var verkligen hur gulliga som helst. Som tur var slapp jag svimma (har än så länge sluppit det trots att jag fått liknande känningar tidigare) och efter en stund kunde jag resa mig och titta på när de slöt operationssåret på håll. Ja som sagt, är alla operationer så här kan jag utan tvekan tänka mig att bli kirurg.
Vecka 16
Så var det dags för min första riktiga veckouppdatering här på bloggen. Gjorde ju något liknande med Vincent så vill gärna dokumentera även den här graviditeten så gott det går med både bilder och text. Jag byter veckor på måndagar än så länge (får se om jag flyttas någon dag på rutinultraljudet eller inte) och går alltså idag in i vecka 16.
Barnet:
Barnet är nu stort som en avokado, drygt 10 cm lång från huvud till rumpa, och jag kan redan känna livmoderns kant några centimeter nedanför naveln. Bebisen kan höra och kan rycka till vid plötsliga rörelser utanför magen. Hen har fortfarande gott om plats att röra på sig och alla leder fungerar så i livmodern är det full aktivitet där bebisen kan sparka, göra volter, rynka på pannan och suga på tummen m.m. Barnets naglar har börjat bildas och på den tunna huden finns fjunliknande lanugohår. Jag har den här graviditeten köpt en doppler så att jag kan lyssna på bebisens hjärta och man hör verkligen att det är liv och rörelse där inne då det sprakar till varje gång proben får sig en liten kick.
Jag:
Själv är jag redan några veckor in i andra trimestern och jag mår verkligen oförskämt bra, bortsett från den eviga förkylningen som aldrig vill släppa då såklart. Är lite tröttare än vanligt och orkar inte riktigt hålla samma tempo men jämfört med hur otroligt trött jag var med Vincent i magen så har jag inget att klaga på. Har redan sen vecka 12/13 trott att jag känt lite fladder i magen och några gånger har jag varit 100% säker på att det faktiskt varit bebis som rört sig men det är bara ett par gånger. Längtar sååå efter riktiga buffar som kommer lite mer regelbundet och jag tror inte att det kommer dröja särskilt länge till nu. Nu har också den första trimesterns magsvullnad bytts ut mot en liten kula som finns där redan på morgonen när jag vaknar vilket är supermysigt.
Själv är jag redan några veckor in i andra trimestern och jag mår verkligen oförskämt bra, bortsett från den eviga förkylningen som aldrig vill släppa då såklart. Är lite tröttare än vanligt och orkar inte riktigt hålla samma tempo men jämfört med hur otroligt trött jag var med Vincent i magen så har jag inget att klaga på. Har redan sen vecka 12/13 trott att jag känt lite fladder i magen och några gånger har jag varit 100% säker på att det faktiskt varit bebis som rört sig men det är bara ett par gånger. Längtar sååå efter riktiga buffar som kommer lite mer regelbundet och jag tror inte att det kommer dröja särskilt länge till nu. Nu har också den första trimesterns magsvullnad bytts ut mot en liten kula som finns där redan på morgonen när jag vaknar vilket är supermysigt.
Veckans magbild kommer här:
Menskoppar till indiska flickor
Visste du att en flicka i Indien i genomsnitt missar 5 dagar/månaden i skolan pga mens? Att menstruerande kvinnor ofta anses som sjuka, de isoleras och förbjuds vidröra exempelvis mat då de anses smittsamma och smutsiga? Att 83% av flickorna aldrig har hört talas om mens innan de får sin första blödning?
Jag har två klasskamrater som dragit igång ett projekt för att hjälpa dessa utsatta flickor och jag kände att jag bara måste uppmärksamma och sprida det till så många som möjligt. De har startat en insamling för att bekosta menskoppar och kommer tillsammans med organisationen MACHA (Mother and Child Health Association) åka till Kolkata, Indien, för att utbilda flickor och pojkar om mens och dela ut menskoppar. Det är helt absurt att mens skall få vara en sån stor skam för dessa flickor och att de skall missa skolan och möjlighet till utbildning pga detta.
Ni kan läsa mer om projektet HÄR och kan redan här och nu swisha en peng till 123 1159 656 (märk betalningen med MENSKOPP) för att vara med och bidra till en bättre framtid för dessa tjejer. På bara någon vecka har insamlingen nått 87 192,50 kr!! En menskopp kostar 138,75 kr men alla bidrag är välkomna.
Kärleksbombad
Alltså wow! Först vill jag bara börja med att säga stort TACK för alla fina kommentarer som fullkomligt haglat in här på bloggen, instagram och på facebook efter onsdagens inlägg. Blir helt mållös och känner mig så otroligt tacksam över att jag har så fina släktingar, vänner, bekanta, klasskamrater och kollegor som glädjs med oss och vårt lilla mirakel. Tack tack tack, från djupet av mitt hjärta!
Min tanke är att bloggen från och med nu kommer att inkludera även uppdateringar om graviditeten men för er som inte är så intresserade av att läsa om det så kommer jag givetvis fortsätta att skriva om livet som läkarstudent.
Så för att landa lite på jorden igen så tänkte jag berätta lite om veckan i Borås. Som ni kanske har märkt så har jag varit superduperförkyld i 2 veckor nu och i måndags vaknade jag upp med en sån enorm smärta över vänstra kinden att jag bara ville gråta. Jag har med andra ord inte haft min allra bästa vecka rent måendemässigt den här veckan vilket har varit lite synd eftersom den i övrigt har varit väldigt bra.
Jag har på förmiddagarna varit på KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) vilket varit lite sisådär då jag inte haft något inlogg till datorn och alltså mest suttit och lyssnat på ronden som gått i en väldans fart och inte lärt mig speciellt mycket. På eftermiddagarna däremot har jag varit på akuten och det är ju bara så kul! Jag har gjort min allra första rektalpalpation (och faktiskt förstått vad det var jag kände), jag har för första gången under utbildningen stött på akut sjuka barn vilket varit väldigt intressant (i Göteborg finns det ju en separat barnakut), jag har åter igen tagit egna patienter, skickat röntgenremisser, dikterat anteckningar och druckit x antal koppar te tillsammans med de fantastiskt goa AT-läkarna och ST-läkarna.
Igår slapp jag KAVA då jag var schemalagd mellan 12-21. Vi hade det relativt lugnt med patienter på akuten men som tur var fick jag och Jagoda, som också varit i Borås i veckan, lite privatundervisning av ST-läkaren när det fanns lite dötid. Jag fick bland annat ta en patient där jag verkligen kände mig helt säker och trygg i bedömningen av diagnos, vilken undersökning jag ville göra och vilken behandling som skulle ges. Patientens anamnes och status stämde så väl med vad vi fått lära oss. Det är en sån otrolig mäktig känsla varje gång det händer och man känner sig verkligen som en läkare på riktigt. Jag tror ni andra läkarstudenter förstår vad jag menar ;)
Nu är det fredag och jag sitter hemma och skall försöka plugga en stund innan jag tar helg. Har en sån himla go känsla i kroppen och trots att förkylningen fortfarande biter sig kvar känns livet rätt underbart just nu. Stor fredagskram till er alla!!
FYRA
Jisses vad svårt det är att hålla tyst när det enda man vill är att ropa så alla hör. När alla ens tankar kretsar kring en enda sak men ingen annan vet. När man inte mår så bra men får komma med andra ursäkter för att förklara varför man mår som man gör. När byxorna bara blir tajtare och det ser ut som att man ätit alldeles för mycket bullar fast man själv vet att det beror på något helt annat. I tre långa månader har vi gått och burit på den bästa hemligheten av alla. I april blir vi åter igen föräldrar till ett nytt litet liv, då blir tre nämligen fyra.
Vi är givetvis överlyckliga även fast det är rätt svårt att greppa att det faktiskt ligger en liten i magen. Vincent pussar och klappar redan på magen och pratar om bebisen som kommer när snön har smält och blommorna kommer upp ur jorden. Alldeles ljuvlig är han min goa unge.
Jag tänkte att jag tar och lämnar det hela där och så kan jag berätta lite senare om hur jag mått hittills och sådär. Vilken spännande resa vi har framför oss. Tänk att jag och Tom skall bli tvåbarnsföräldrar och att Vincent skall få bli storebror!
Osynlig kandis
Som läkarstudent kan man ibland känna sig som om man vore osynlig. Man är en "kandis" som mest bara finns där och svansar efter läkaren utan att göra allt för mycket väsen av sig. Extra tydligt blir det när man slängs in på en ny avdelning och inte riktigt har lärt sig avdelningens rutiner eller lärt känna personalen. De allra flesta läkare är väldigt duktiga på att få oss att känna oss inkluderade i verksamheten (särskilt de unga läkarna) men ibland stöter man som sagt på läkare som knappt noterar att man är där. Idag tog nog priset i osynlighet då följande situation ägde rum:
Vi var halvvägs igenom ronden, jag, min AT-läkare/handledare och avdelningens specialistläkare då specialistläkaren stannar upp och läser på min namnskylt, "Alice?! Har du varit här tidigare?". Jag sneglar lite frågande på min handledare och svarar sedan att "ja, jag var här hela förmiddagen igår och rondade med dig?".
Skoj med läkare som inte ens märker att man är där, *suck*. Dags att göra lite mer väsen av mig kanske? Visserligen har jag inte känt mig på topp då jag fortfarande inte är frisk men alltså hur osynlig kan man få lov att vara egentligen? Vi fick oss ett gott skratt i alla fall, jag och min handledare.
Pendlare
Måndag, ny vecka och vart befinner jag mig? Jo, i Borås. Nu är det nämligen dags för utlokaliseringsvecka och jag skall alltså få komma till ett "mindre" sjukhus vilket i mitt fall innebär 4 dagars pendling till Borås. Förutom den enorma logistiken som det innebär för oss som har barn på förskolan så skall det blir väldigt roligt att få se något annat än Sahlgrenskas väggar i några dagar och förhoppningsvis hinner jag lära mig massor som vanligt. Tycker tiden går vansinnigt fort nu när veckorna är så pass fullsmockade som de varit den senaste tiden och gissningsvis är denna vecka inget undantag. 7.30-16.45 och dessutom nästan 1 timmes pendling fram och tillbaks på det. Jag är så tacksam över att jag slipper åka så här långt varje dag.
Nu skall jag klämma i mig min lunchlåda och fortsätta dagen här tillsammans med min handledare på akuten. Tjenixen!
Årets förkylning
Hallå, hallå! Jag lever! Ja det är väl ungefär så jag känner efter de senaste dagarnas ultramegaförkylning. Kan inte ens komma ihåg senast jag varit så här dålig. Det började med halsont i slutet på förra veckan och lagom till helgen var förkylningen i full blom. Valde ändå med min aningens optimistiska inställning om att det säkert skulle vända att åka iväg på kämpalek (om ni inte vet vad det är kan ni läsa om förra årets kämpalek HÄR) och hajk med mina scouter vilket så här i efterhand var urbota dumt. Ibland är det verkligen inte bra att vara envis. Det hela slutade med att jag i princip helt tappade rösten och trots att det nu börjat vända så låter jag fortfarande som en man och är givetvis helt urpumpad på all energi.
Har trots förkylning dock släpat mig till skolan eftersom vi har haft kursens enda två dagar av plastikkirurgi denna veckan (ja jag vet, perfect timing). Det har varit två väldigt bra dagar och jag har återigen fått sy (!!). Väl hemma i måndags totaldäckade jag i soffan och världens bästa sambo har varit helt magisk och tagit hand om allt här hemma. Idag har jag en sååå efterlängtad självstudiedag vilket innebär vilavilavila i soffan hela dagen. Snart är jag förhoppningvis på banan igen.
Från i fredags när vi var ute på byxshopping och det bara var halsen som gjorde ont