Jag kan inte minnas att jag velat bli något speciellt när jag växte upp. Jag hade definitivt inga tankar på att bli något inom vården i alla fall. Min mamma gillar att påminna mig om historien då jag var inlagd på sjukhus när jag var liten. Jag var i femårsåldern och en i personalen hade frågat mig om jag inte skulle bli doktor när jag blev stor varpå jag hade svarat "Det går ju inte, jag är ju tjej". Snacka om att mina föräldrar skämdes, haha. Där flög allt prat om jämställdhet ut genom fönstret.

 

Det var nog egentligen någon gång på högstadiet som jag verkligen började fundera på vad jag skulle vilja jobba med i framtiden. Redan på den tiden var google min bästa vän och jag sökte mig till en massa information om olika yrken och fastnade för biomedicinsk analytiker. Jag tyckte det lät väldigt kul att få jobba med att hjälpa patienter och analysera blodprov m.m. för att hjälpa till att diagnosticera olika sjukdomar. Är inte riktigt säker på hur det kom sig att jag sedan började fundera på att bli läkare men vad jag kan minnas så dök tanken upp i mitt huvud i slutet av 9an. Yrkesvalet kändes dock långt bort men jag var hur som helst ambitiös i skolan och hade siktet inställt på en gymnasieskola i Göteborg med gott rykte men också höga intagningspoäng och lyckades gå ut högstadiet med MVG i alla ämnen.

 

 

På gymnasiet höjdes kraven. Alla mina klasskamrater var väldigt duktiga i skolan och det märktes att både skolan och jag ställde betydligt högre krav på mig själv. Tanken på att faktiskt söka till läkarprogrammet växte sig starkare och starkare och för mig fanns det bara en väg dit, nämligen att få MVG i allt. Dessa enorma krav på en 17 åring med klassisk "duktig flicka"-personlighet blev en dag helt enkelt för mycket. Under vårterminen i tvåan diagnosticerades jag med måttlig egentlig depression. Jag mådde i perioder fruktansvärt dåligt, hade knappt ork att ta mig upp ur sängen på morgonen och livet kändes tomt och meningslöst. Jag fick träffa både läkare och kurator på BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) och började med antidepressiv medicin och sen kämpade jag på. Jag hade ett otroligt stöd från mina fantastiska föräldrar, från Tom (som jag träffat när jag gick i 9an) och även från mina fantastiska lärare på gymnasiet.

 

 

Under vårterminen var det alltså dags att söka till universitetet. Det var jag och en till i min klass som bestämt oss för att söka till läkarprogrammet i Göteborg vilket var extra roligt. Vi hade dessutom några dagars praktik som jag lyckats fixa på en vårdcentral hos en av våra familjevänner som jobbade där som läkare. Efter tre dagar på vårdcentralen var jag SÅLD. Det var givetvis läkarprogrammet jag skulle söka till och det var med en smått euforisk blick som jag gick därifrån på eftermiddagarna hem till mina föräldrar för att berätta om min dag.

 

Studenten kom och jag var så lycklig. Lycklig över att ha lämnat allt det mörka bakom mig, lycklig över att äntligen vara färdig med grundskolan och lycklig över att veta att jag lyckats, depressionen till trots, gå ut med MVG i alla ämnen ännu en gång. Gymnasietiden kommer för alltid vara en av de bästa men också den värsta tiden i mitt liv. Nu väntade en sommar med jobb inom hemtjänsten som jag tyckte var en alldeles ypperlig start på min karriär inom vården.

 

Det var strålande sol den där dagen mitt i juli. Jag var på jobbet och mellan varje brukare jag varit hos försökte jag uppdatera antagning.se's hemsida. Tydligen var jag inte ensam om detta då sidan bara laddade och laddade utan att det hände något. Jag låg bra till i mitt schema så jag bestämde mig för att ta en kort rast innan jag gick in till nästa brukare och satte mig på en bänk ute i solen. Ännu en gång uppdaterade jag sidan och jag väntade och väntade. Helt plötsligt dök sidan upp på skärmen. Jag loggade in snabbt som bara den och där, där stod det ANTAGEN, Läkarprogrammet Göteborgs Universitet 330 hp. Lyckan rusade genom kroppen och tårarna brände bakom ögonen när jag läste det om och om igen för att se så att det verkligen stämde. Jag klarade det! Jag kom in! Jag skulle bli läkare!

Nu är seminariedelen av kursen i full gång och det betyder att det verkligen är dags att ta tag i pluggandet för min del. Satt i förra veckan och skrev en lista på allt som jag behöver beta av och än så länge har jag kunnat bocka av några stycken punkter i alla fall. Alltid en början.

 

Satt under förmiddagen igår tillsammans med två andra kurskamrater och förberedde en presentation av Aripiprazol, ett av de läkemedel man kan behandla schizofreni med, inför redovisningen på torsdag. Vid lunch begav jag mig för ovanligheternas skull upp till medicinareberget för att köpa mig lite mat och satte mig sedan i längan och pluggade lite tills det att det var dags att cykla hem och hämta på förskolan. Kände mig riktigt nostalgisk av att sitta och plugga där uppe. Så många föreläsningar jag haft där och så många gånger jag traskat fram och tillbaks i den långa korridoren.

 

Som vanligt var det liv och rörelse i korridoren under rasterna för att bli förvånansvärt tyst under föreläsningstidens 45 min. Kan sakna det lite grann ändå, men samtidigt inte. När jag gick på föreläsningar där uppe var det sååå svårt att föreställa sig att jag skulle kunna bli läkare med all information som jag bombaderades med. Nu är istället sjukhuset mitt andra hem där jag både är student och jobbar och det föredrar jag alla dagar i veckan framför en föreläsning om citronsyracykeln i längan.

 

Gjorde sista dagen på praktiken i torsdags. Känns som att dessa 10 praktikdagar bara försvunnit ner i ett hål och samtidigt så känner jag att jag utvecklats massvis som vanligt. Jag känner mig fortfarande inte särskilt duktig på psykiatri men mot slutet av praktiken fick vi ta ett ganska stort ansvar och vara en del av verksamheten vilket givetvis är skrämmande men också väldigt peppande då man inser att det där underläkarvicket inte känns alldeles ouppnåeligt ändå. Det var hur som helst rätt skönt att få lämna ifrån sig det där personlarmet innan vi gick som jag i 2 veckors tid vördat likt en nyfödd bebis för att inte av misstag råka trycka på det för att i nästa sekund vända sig om och se 15 människor kommande springande mot en.

 

 

I fredags var det åter dags för att bänka sig i föreläsningssalen och det var med en något mosig hjärna som jag satte mig på cykeln och cyklade hem klockan 4 på eftermiddagen. Efter lite "sista minuten"-packning (framförhållning, vad är det??) satte vi oss i bilen och nu har vi spenderat ett underbart härligt dygn i Bosared. Känns som att jag skriver det varje gång jag är här men lugnet, myset och friheten här är magisk. Dessutom har vi även här haft strålande sol och årets första riktiga vårvärme så då kan ni ju lista ut någon som är nöjd i alla fall.

 

 

Nu skall jag köra ett sista ryck med pluggandet och sedan vankas det middag, badtunna och sällskapsspel. Japp, precis så härligt som det låter!

Vi har ju vabbat en hel del under början av 2017 och jag fick en fråga om det är jag som tar de mesta av VAB-dagarna och hur vi i så fall tänker kring det. Svaret på frågan är att jag tar låååångt ifrån alla dagarna men det beror lite på vilken kurs jag läser. Har jag inget obligatoriskt (eller superviktigt) i skolan så är jag oftast den som är hemma. Detta beror på två saker:

 

1. Jag förlorar ingen inkomst om jag är hemma. Jag får alltså lika mycket studiemedel som alla andra i slutet på månaden, så länge jag sköter mina studier när det kommer till resultat såklart.

 

2. Toms arbetsplats är inte så tillmötesgående när det gäller sjukledighet och barn och vi är helt enkelt rädda för att förlora vår enda riktiga inkomst om Tom är hemma för mycket.

 

Det är väldigt tråkigt att det skall behöva vara så såklart och att vara hemma med sjukt barn är ju både en laglig rätt likväl som det är en självklarhet. Har inte skrivit så mycket om vår privatekonomi här av uppenbara anledningar men när Vincent var liten bebis var Tom arbetslös under en ganska långt tid så vi har varit nere i det träsket och är inte så sugna på att hamna där igen om vi kan undvika det.

 

 

Detta innebär att under Vincents första höst på förskolan (det är mest under vinterhalvåret som VAB egentligen är ett problem eftersom förskolevirusen haglar) när jag läste patologi och mestadels hade föreläsningar så tog jag nästan all VAB. Jag var alltså i princip hemma varannan vecka hela hösten och det var SKITTUFFT, men det gick. Den här terminen har istället Tom tagit majoriteten av VAB-dagarna då jag har obligatorisk praktik och endast får ha frånvaro 2 dagar (av 6 veckor på internmedicin och av 10 dagar på psykiatri) och ibland har vi, när Vincent nästan varit helt frisk, fått hjälp av släkt och vänner. Ni märker ju att det inte finns så mycket utrymme för VAB-dagar och jag själv får absolut under inga som helst omständigheter bli sjuk. Det krävs rätt mycket ska ni veta för att man skall stanna hemma för egen del nu för tiden.

 

De otaliga VAB-perioderna under vinterhalvåret är nog egentligen det enda som faktiskt är riktigt jobbigt stundtals med att ha barn och plugga. Jag är så otroligt tacksam över det nätverk vi har runt oss som stöttar upp när det verkligen krisar och jag säger som jag sagt varje dag den senaste månaden, jag är SÅ glad att det snart är vår! Bye bye vinterkräkis och influensa!

Men wow vilken fantastisk fin respons jag fick på gårdagens inlägg! Blir så otroligt glad över att läsa era fina ord och nu har jag inhämtat en massa härlig inspiration till nya inlägg. Det är dessutom väldigt kul att få ett namn eller en liten kort beskrivning på siffrorna i besöksstatistiken och jag lovar att jag skall göra mitt bästa för att försöka svara på era frågor och funderingar!

 

Idag inleder jag sista praktikveckan på psykiatrikursen. Den här kursen rusar verkligen fram i en hiskelig fart och med tanke på att jag var hemma hela första veckan och VABbade känns det som att jag har en hel del att ta igen rent pluggmässigt. Vi skriver vår tenta på skärtorsdagen och det känns ju som att det är typ.. snart?! När vi är ute på praktik så finns det ju inte så mycket tid (eller ork) över till att plugga några större mängder men nästa vecka börjar vår seminarieperiod och då får jag sätta mig ner och strukturera upp plugget lite bättre.

 

Men nu.. frukost!!

God morgon godingar! Hoppas ni alla haft en bra helg hittills. Igår hade vi riktigt kanonväder här i Göteborg och nu känns det verkligen som om våren på riktigt är här, underbart! Precis vad min trötta och D-vitamintömda kropp behöver. Min stackars bleka hud ser ju nästan genomskinlig ut just nu så jag välkomnar lite solbränna och fräknar med öppna armar.

 

Idag står det städning på schemat. Dammsög nästan hela lägenheten igår innan jag la Vincent och kröp upp i soffan med lite chips och en skål jordgubbar men på något mystiskt sätt har det smugit sig fram smuts ändå så jag får ta en extra sväng innan jag kan våttorka golven här hemma idag. Känns som om en förbannelse vilar över vår damsugare alltså för detta händer mig VARJE gång. Börjar fundera på om dammsugaren kanske spottar ut allt jag sugit upp under natten när ingen ser, bara för att jävlas med mig.

 

I eftermiddag skall jag sen möta upp Elin i Kungsbacka för att ta en långfika och prata av oss ordentligt (UTAN barn!!) innan körövningen. Ser verkligen fram emot söndagar på ett helt annat sätt nu sedan kören dragit igång. Det är verkligen så härligt att få åka iväg och sjunga, snacka lite skit och bara göra något som jag mår bra av och som är inbokat varje vecka. Oavsett hur jag mår innan jag åker iväg kommer jag hem med ett leende på läpparna.

 

Avslutningsvis så skulle jag vilja be ER om en sak. Inspirationen till nya blogginlägg har varit lite klen det senaste och jag har haft svårt att komma på vad jag skall skriva om. Har ni några önskemål om ämnen ni vill att jag diskuterar, erfarenheter jag delar eller andra frågor ni skulle vilja ha svar på så skulle jag bli jätteglad om ni berättar det för mig, alla kommentarer och inputs uppskattas! Ha en go söndag nu hörni :)

 

Jag och min kurskamrat har verkligen haft jättetur och fått en fantastisk handledare på vår avdelning. Han är dock pappaledig 50% så vi träffar honom inte så ofta som man kanske hade velat men han tar sig verkligen tid att sitta och gå igenom avdelningens patienter med oss och lär oss allt ifrån lagen om tvångsvård till olika psykofarmakas biverkningsprofiler.

 

Det som gör mig lite smått nervös är att han är underläkare. Inget ont om underläkare, han är verkligen fantastisk duktig, men han tog examen för bara några månader sen. Jag tar examen om 4 terminer och då skall jag tydligen vara lika duktig som den här killen som tillsammans med överläkare och specialister sitter och diskuterar de olika behandlingsalternativen hos de riktigt svårt sjuka patienterna.

 

Bara tanken på detta får det att knyta sig i magen av nervositet. Det finns ju inga möjligheter att någon ens skulle få för sig att låta mig ta hand om egna patienter, eller? Det låter ju helt vansinnigt! När ska någon inse att man bluffar och egentligen inte kan någonting? Ändå så kan jag inte låta bli att tycka att det känns enormt häftigt. Trots att jag från en dag till en annan går från att titulera mig läkarstudent till att det står underläkare på min namnskylt kommer jag ju inte magiskt kunna allt, men kan jag vara 10% så duktig, pedagogisk och lugn som min handledare är 2 månader efter examen så är jag nöjd. Det känns dock rätt betryggande att jag fortfarande har 4 terminer på mig att lista ut hur jag skall undvika att fullständigt drabbas av panik när jag skall ha hand om min allra första egna patient.

 

Att göra ett psykiatriskt status är banne mig inte lätt. Jag antar att det är som med allt annat och det bara krävs lite övning men ändå. Ett vanligt somatiskt (kroppsligt) status innehåller ju objektiva saker som att auskultationen av hjärtat låter bra utan blåsljud men att hjärtrytmen är oregelbunden. Plättlätt ju! Redan under termin 5 examinerades vi på ett fullständigt somatiskt status och nu för tiden känner jag mig trygg både i själva utförandet (lyssna, titta, känna) och att journalföra det.

 

Ett psykiatriskt status är rena motsatsen. Här handlar det om att subjektivt tolka en persons psykiska mående. Där skall ingå allt ifrån hur patientens kognitiva förmåga är till patientens stämningsläge. Dessutom skall man bedöma om patienten verkar ha sjukdomsinsikt eller inte och göra en suicidbedömning. Allt detta (och mer därtill) skall man få fram genom att bara prata med patienten och observera hur denne fungerar i samtalet, kroppspråk osv. SÅ svårt! 

 

Dessutom gör ju varje läkare sin bedömning utifrån sin referensram. Har man träffat någon med ordentligt "utslätad ansiktsmimik" har man ju något att jämföra med när man sitter där och ska göra sin bedömning. Ja ni förstår ju att det inte är helt lätt när man som jag har 0 personer i den psykiatriska status-databasen. Jag och min kursare har därför slitit vårt hår för att få till de där journalanteckningarna under vår praktik men det går sakta men säkert framåt. Förhoppningsvis kan vi lämna praktiken lite tryggare och med en liten, men ack så viktig, referensram inför framtida patientmöten!

 

 

Startade dagen med sovmorgon och senare lite våffelbrunch tillsammans med lillkillen. I detta nu sitter vi i bilen på väg mot Stenungsund och släktkalas och senare ikväll åker vi vidare mot mina föräldrar för middag och lördagsmys. Lär nog inte behöva gå hungrig en minut den här dagen!

Som pricken över iet har vi dessutom kanonväder här på västkusten och jag kör kjolpremiär dagen till ära. Nu får det gärna fortsätta vara vår tack!

Hoppas ni får en underbar lördag!

Första dagen på min psykiatriska placering är nu avklarad! En väldigt lugn dag för personalen skulle jag gissa men en väldigt händelserik dag för mig som grön läkarstudent. Innan vi gick ut på vår VFU under invärtesmedicin var jag ändå någorlunda lugn, medicinpatiener har man ju stött på och de flesta känner eller känner till människor som har kärlkramp, astma eller diabetes. De flesta känner visserligen säkert ett flertal med psykiatriska sjukdomar också av något slag såklart men för det första är det av någon underlig anledning väldigt tabu att prata om det och för det andra träffar man inte de riktigt riktigt sjuka patienterna som t.ex. personer med paranoida vanföreställningar, rösthallucinationer eller med drogutlösta psykoser.

 

Därför var det med viss nervositet som jag begav mig mot sjukhuset imorse. När vi fått en liten introduktion i ett av klinikens konferensrum blev vi försedda med personlarm och nycklar och gick sedan upp till avdelningen som vi blivit tilldelade. Jag och en annan kandidat som skall vara på samma avdelning blev presenterade för personalen och sedan spenderades dagen med att ronda och hålla långa personliga samtal med några av patienterna. Väldigt nytt och främmande men framförallt lärorikt. Har verkligen kunnat checka av många "första gångare" idag vilket känns kul. Ser fram emot resten av praktiken med skräckblandad förtjusning helt klart!

 

Det märks verkligen att det var ett bra tag sen som vi satt bänkade vecka efter vecka i föreläsningssalarna och hade förelsäningar från morgon till kväll (eller ja eftermiddag i alla fall). Det absolut bästa med att ha de prekliniska terminerna bakom sig är helt klart att vi nu för tiden oftast slipper sitta dagarna långa i de extremt oergonomiska bänkraderna och frenetiskt anteckna och hålla koncentrationen uppe i timmar. Genom åren som läkarstudent har jag kunnat identifiera några riktiga irritationsmoment när det kommer till föreläsningar och jag tänkte därför dela med mig av en liten demonstrerande lista:

 

1. Föreläsaren använder inte mikrofon, trots att det finns. Vi skiter i om DU tycker att du hörs bra, vi vill gärna lägga energin på annat än att läsa dina läppar.

 

2. Föreläsaren håller inte på rasterna. Raster är HELIGA för oss studenter. Genom hela programmet har vi alltid haft 45 min föreläsning följt av 15 min rast. Är det någon föreläsare som inte håller på detta, om så bara för några minuter, kommer ingen kunna fokusera på något annat än den tickande sekundvisaren och tanken på det hägrande kaffet i kafeterian.

 

3. Ventilationen fungerar inte. Redan 10 minuter in på föreläsningen kan man känna hur temperaturen stiger och luften blir alldeles tjock. Om man inte var trött innan föreläsningen började är man definitivt det efter 45 minuter utan tillräckligt med syre.

 

4. Föreläsaren har för många sidor i sin power point. Många sidor = Mindre tid per sida vilket innebär att man knappt hinner börja skriva ner den första raden innan föreläsaren gått vidare till nästa slide och det blir överlag väldigt svårt att hänga med.

 

5. Datastrul. Behöver man ens förklara varför det är irriterande? Väldigt många föreläsare dyker upp 5 minuter innan föreläsningen skall dra igång och jag vet inte hur många gånger hela klassen fått sitta och vänta på att den stackars föreläsaren skall komma på varför projektorn inte fungerar, varför inte deras dator går att koppla in osv. Detta leder oftast till att föreläsaren får kapa rasterna istället och ni kan ju tänka er hur det bemöts av den kaffeberoende studentskaran ;)

 

Nu låter jag kanske som världens gnällkärring men listan är givetvis skriven med glimten i ögat. Det finns ju ingenting som inte en kanelbulle från pressbyrån kan lösa liksom ;) Finns det något ni andra studenter kan störa er på när ni sitter på föreläsningar? 

 

God morgon! Sitter i soffan tillsammans med Vincent och har precis ätit lite frukost. Fick ge upp halva min sista macka till Vincent som äntligen verkar ha fått tillbaks aptiten igen vilket jag mer än gärna gör såklart. Hade en underbar tjejkväll igår med Josefin då vi först gick på hockeymatch Frölunda-Rögle på scandinavium för att sedan åka hem till mig och prata och kolla på mello. Fick låna Josefins pappas gigantiska Frölunda tröja och tack vare våra peppande hejaramsor och fantastiska applåder så slutade matchen 3-1 till Frölunda (givetvis helt vår förtjänst)!

 

Idag står det plugg på schemat. Välbehövligt med tanke på att jag missat en hel vecka med föreläsningar nu. Inte direkt en bra start på en ny kurs om man säger så. I eftermiddag skall jag sen iväg tillsammans med min vän Elin på vår allra första körrepetition med Joyvoice i Kungsbacka. Det var för någon månad sedan som Elin frågade mig om jag inte var sugen på att sjunga i kör nu under vårterminen och jag var genast på. Det var väldigt länge sedan jag sjöng i kör nu och det ska bli kul att få åka iväg och göra något bara för mig varje söndag hela våren. 

 

Hoppas ni får en finfin söndag!

Efter en vecka med minimalt med sömn är det så otroligt skönt att det 1. är fredag och 2. vi alla tre är friska. Eftersom 0 intressant har hänt pga ovan nämnda sömnbrist de senaste dagarna tänkte jag ge er den maffiga bildbomben från vår SPA-helg för en vecka sedan istället.

 

Så fort vi lämnat Vincent hos sin mormor och morfar i lördags åkte vi hem för att packa det sista och sedan satte vi oss åter i bilen med siktet inställt på Sankt Jörgen Park Resort. Lagom till att vi rullat upp för den jättelika uppfarten till hotellet och parkerat hade det börjat regna så med väskorna i högsta hugg skyndade vi oss in i receptionen och checkade in.