Vill inte sova
Hemma igen och gud så trött jag är. Vill bara gå och lägga mig men måste ju få lilleman att somna först. Just nu ligger Tom med honom i sovrummet och det är tyst så jag hoppas att det går åt rätt håll. Av någon anledning så har Vincent fått för sig att bli om möjligt ännu svårare att lägga och de senaste nätterna är det faktiskt Tom som lyckats få honom att somna. Vincent som tidigare somnade som en stock om jag låg med honom på sidan med hans huvud på min arm tvärvägrar nu att ens somna bredvid mig. Känns ju inte så där jätteroligt precis.
Dessutom så blir allt så konstigt när ett knep som aaaalltiiiiid fungerat helt plötsligt totalratas. Man får liksom börja om från noll och helt plötsligt så är den där självsäkerheten som bortblåst. Känner jag inte mitt barn längre? Hur får jag honom nu att somna? Hoppas innerligt att detta bara är en liten fas och att han snabbt som attan blir sig själv igen. Det hugger lite i mammahjärtat att inte duga i ögonen på sin lille kille men det är klart.. Tom är Vincents stora idol. De har verkligen ett speciellt band de två.
Nä nog med depp. Imorgon är en ny dag och förhoppningsvis en lite piggare Alice. Min kära mor kommer på bebisgos- och städhjälpsbesök. Ska bli härligt att få röja lite! Godnatt :)
Mina underbara pojkar <3 Jag älskar er såå
Vad är det här för sörja?
Sen en vecka tillbaks ungefär har både jag och Tom kännt att Vincent verkat redo för lite mer mat. Han börjar ju närma sig 6 månader nu (asså vad hände där liksom?). Han har ju fått gnaga loss på banan och gurka och så igår så köpte jag lite 6 månadersgröt som vi testade.
Gröten möttes av mycket skepsis kan jag säga. Han fick ändå i sig kanske en tesked gröt men såg sllmänt fundersam ut till denna nya konstiga smak och textur. Idag så testade vi igen och då var det tvärnej efter en sked. Jag hade ju givetvis kunnat lirka in lite mer men så länge han inte gapar efter skeden så vill jag inte trycka in den i munnen på honom. Han bestämmer och vi tar det ju givetvis i hans takt.
Sköterskan på BVC säger att man skall testa nya smaker 5 gånger innan man vet om de gillar dem eller inte så vi får väl testa tre gånger till och annars får vi väl leta upp nått annat märke. Soppa var ju tydlligen hur smaskens som helst så det är ju inget fel på hans aptit ;)
Någon av er som haft en grötvägrare där hemma? Några tips?
Om en liten stund så ska vi dra oss iväg mot Torslanda för lite släktkalas så nu är det dags att göra sig iordning. Hoppas ni får en trevlig fredagskväll!!
Bebisen gurkfrossar
Tyst på bloggfronten idag men har inte varit så mycket att rapportera från vår sida. Sitter just nu på golvet med hemmasnickrade hamburgare (hur gott??) och en liten sprattlande bebbe som slänger nyfikna blickar på "vuxenmaten". Vi har ju som sagt tänkt vänta med mat tills Vincent fyller 6 månader men har ju börjat med lite smaksensationer och idag fick lillen gnaga loss på en gurkstav vilket var mycket uppskattat tydligen. Han gapar så fort han ser gurkan och liksom slänger sig mot den i en välplanerad huggattack. Så söt!
Vincent har för övrigt under tiden som vi suttit på golvet så smått flyttat sig... BAKÅT. Ja det är väl alltid något *slår sig för pannan*. Någon som har tips på hur man lär honom att dra sig åt andra hållet eller skall jag satsa på att köpa en backspegel med en gång?
Blev för övrigt superstressad när jag läste i en av mina babyappar idag att de flesta bebisar vid 6 månader rullar från rygg till mage och tvärt om. Vincent verkar väldigt ointresserad av att röra sig mer än att sprattla som en liten fisk och vifta vilt med sina små armar... och dra sig bakåt nu då tydligen. Borde faktiskt helt sluta att läsa massa appar och annan skit. Man blir ju bara uppstressad helt i onödan. Alla bebisar utvecklas ju givetvis olika och i sin egen takt.
Årsresumé 2014 del 2
Juli
Jag är riktigt trött på att vara gravid och det märks tydligt på mina inlägg. Jag undviker gärna att skriva om "vad jag gör just nu" eftersom svaret i 99 fall av hundra skulle vara att jag låg i soffan och kollade på tv. Allt är färdigt inför bebisens ankomst. Bebiskläderna är sen länge tvättade, bb-väskan packas, vaggan är bäddad och jag är så otålig.
Jag är stor som ett hus och enormt svullen och lever i princip i mina mjukisbrallor och ett linne eftersom det är det enda jag får på mig. Jag umgås mest med familjen men träffar också Elin för första gången (som sen födde sin lilla Isabella bara fyra dagar efter Vincent föddes).
Den 20onde firar jag min födelsedag och mamma tar med mig på pedikyr som gör sååå gott. När jag kommer hem har Tom bjudit in ett gäng av våra vänner och överraskar mig helt totalt. En helt underbar födelsedag!
Den sista juli, utan några som helst föraningar, går mitt vatten!!!
01.06 den förste Augusti föds vår lilla pojke efter en snabb förlossning. Förlossningsberättelsen kan ni läsa här (del 1) och här (del 2). Efter 2,5 dag får vi komma hem till lägenheten med vår lilla färsking. På bb får vi besök av en hel drös med folk så när vi väl kommer hem bestämmer vi oss för att ta det lite lugnt själva ett tag och pusta ut vilket känns skönt. Något besök får vi och min bror får träffa sin blivande gudson för första gången.
Allt är omvälvande den första tiden och nytt för både oss och Vincent. Lillkillen har dessutom lite ont i magen och skriker en hel del vilket gör oss oroliga för kolik. Bebis ratar vagnen totalt och jag får hemsk mjölkstockning med feber och migrän på det så vi åker ner till Säteriet för att ta det lite lugnt. Här får gammelmorföräldrarna träffa sitt första barnbarnsbarn.
Vi firar förlovningsdag (eller glömmer snarare nästan bort den helt totalt) och jag hinner åka iväg och sova en natt på församlingsläger med minisen. I slutet av månaden gör vi vårt första resturangbesök (nåja pizzeria dådå) med bebis och det går ju alldeles utmärkt. Dessutom får vi vårt första leende :)
September
Livet börjar så sakteligen infinna sig hos lilla familjen och Vincent får helt plötsligt för sig att vagnen inte är så farlig trots allt. Detta gör att mitt mammasjälvförtroende ökar en del och jag vågar mig ut på lite mammaträffar och annat skojsigt. Vi åker åter igen (ja vi gillar vårt sommarhus, okej?) till säteriet och myser med familjen och får lite avlastning vilkt är grymt skönt för oss föräldrar som har en bebis som helst bara vill sova PÅ oss.
Vi går sen givetvis och röstar och så börjar Vincent sova nästan hela nätter (en lyx jag önskar att jag njutit mer av så här i efterhand haha).
Oktober
Jag fortsätter att hänga på mammafikor och vi åker bl.a. och hänger lite hemma hos Toms föräldrar. Vi har Toms lillasyster Angelica boende hos oss vilket är trångt men supermysigt och så hakar jag och Vincent på scouterna i slottskogen i årets kämpalek. Min pappa fyller år och det firas givetvis med härlig middag hemma hos mamma och pappa.
Vi får gå på dop för Vincents kusin Ellenor och sen döps vår egen lilla skrutt. Dessutom så skrattar Vincent för allra första gången vilket såklart är huuur kul som helst.
Angelica fortsätter att bo hos oss under sin praktik i två veckor och jag och Vincent åker och hälsar på henne på Universeum. Vår lilla familj köper även ny bil och blir stolta ägare till en liten fin Citroën.
Jag och Vincent har fredagsmys hemma hos Elin och Isabella och vi deltar även i en amningsflashmob i nordstan.
Första farsdag firas och Tom får en fin mugg med bilder på honom och Vincent som Vincent fixat aaaaalldeles själv. Vi hänger givetvis mycket med båda våra familjer och åker bl.a. på invigningen av Stenungs Torg.
Årets sista månad tillbringas givetvis med vänner och familj. Vincents farmor kommer på besök och har med sig fika. Jag och Tom går på Hobbit med våra vänner och går på IKEA med mamma, pappa och Gabriel. Vi firar både lucia och jul i Bosared och lilljulafton firas på annandagen hemma hos svärisarna.
Nu är det inte mycket kvar av 2014 och givetvis går det bra att djupdyka i just de månaderna du är intresserad av genom att trycka på arkiv längst upp i menyraden. Imorgon åker jag, Tom och Vincent till Stenungsund och skall fira in det nya året tillsammans med Toms familj och deras vänner. 2015 kommer säkerligen bli ett enastående år!
Mysiga onsdag
"Barnet ligger och sover.." haha jag känner mig så gammal när jag skriver så. Andra dagen i rad som Vincent gått till sängs vid 19.30. Nu skall jag ju verkligen inte ropa hej än då han kanske vaknar om en kvart och är pigg men liiiiite grann hoppas jag ju på att detta är början på en vändning. Det är ju rätt typiskt ändå när vi tillslut bestämt oss för att sluta kämpa så mycket med nattningstider osv. som jag skrev om här.
Idag hade vi Vincents farmor här en stund på förmiddagen (skrev först mörmiddagen och skrattade pinsamt mycket åt det när jag såg det, hej trött mamma). Hon hade med sig massa goa frallor så vi fick en ordentligt go brunch tillsammans.
Vincent har börjat reagera lite på vissa människor han inte känner igen. Innan har han faktiskt kunnat bli buren av vem som helst men nu har han tydligen blivit lite mammig och pappig (särskilt när han är hungrig eller trött) och började störtlipa med stora tårar när han sattes i stackars Maritas (Vincents farmor) knä. Förhoppningsvis så blir han tryggare med den närmaste familjen ju äldre han blir men självklart är detta bara början. Vilka barn är inte blyga på ett eller annat sätt under sin uppväxt?
Sen var det dags för BVC-besök på eftermiddagen och japp, här har ni nu mera tungviktaren på hela 8,5 kilo och 67 cm. Haha han är en stooor kille. Hur kan han liksom ha blivit 14 cm längre och 5 kilo tyngre sen han föddes? Helt galet! Han fyller nu ut storlek 68 i kläder och utvecklas varje dag. Min lilla stora skrutt :')
Nu, dags för lite soffmys och sen SÄNGEEEN!!
Mitt barn är bäst
Ännu en dag närmare julafton. Tiden har börjat rinna på vääääldigt fort nu tycker jag och jag känner inte riktigt att jag hinner med. Jag har alltid sagt att jag tycker det är kul att Vincent blir äldre och givetvis är det fortfarande det men nu kan jag tycka att det går lite fööör fort. Han är liksom inte spädis längre utan en ganska rejäl liten bebis med en vilja av stål och en egen liten personlighet.
Med det sagt så älskar jag verkligen att se Vincent utvecklas och lära sig nya saker. Såna småsaker som för andra är helt ointressanta men som får mammahjärtat att snyfta av stolthet. I förrgår t.ex. När vi badade så plaskade Vincent med både armar och ben vilket han inte gjort innan (då har han bara sparkat). Att han dessutom bara blir bättre och bättre på att greppa saker och stoppa dem i munnen är jättekul att se. Stolt mamma helt enkelt!
Nu börjar jag dessutom känna av pressen över vad Vincent kan och inte kan. Inte för att det är någon uttalad tävling eller så men man blir automatiskt orolig när någon bebis i hans ålder redan kan sitta/krypa/rulla runt osv. Jag försöker verkligen att vara så lugn jag kan. Vincent tar den tid han tar (och kan egentligen såklart precis det han ska för sin ålder) och jag får sluta att jämföra honom med andra "tidiga" barn. Ett sånt där typiskt jobbigt föräldrabeteende jag själv egentligen hatar.
Med det sagt så älskar jag verkligen att se Vincent utvecklas och lära sig nya saker. Såna småsaker som för andra är helt ointressanta men som får mammahjärtat att snyfta av stolthet. I förrgår t.ex. När vi badade så plaskade Vincent med både armar och ben vilket han inte gjort innan (då har han bara sparkat). Att han dessutom bara blir bättre och bättre på att greppa saker och stoppa dem i munnen är jättekul att se. Stolt mamma helt enkelt!
Ska man ta sömnfighten?
God morgon! Ja nu undrar ni vad sjutton jag gör uppe så förbaskat tidigt. Faktum är att här hemma tog vi morgon redan klockan 7(!!). Perfekt tid att se julkalendern. Vincent orkade dock inte vara uppe sådär överdrivet lång stund utan ligger nu och sussar i sovrummet tillsammans med Tom.
Anledningen till att jag inte är fullkomligt rasande och sliter mitt hår över detta är för att vi försöker att vända lite på lillens dygn. Ja jag veeeet att det är i princip omöjligt att styra en liten bebis med vilja av stål, de styr snarare oss, men på senaste har vi haft en kille som sovit till elva på mornarna och inte lagt sig förrän 11-12 på kvällen vilket ju inte riktigt har varit optimalt. Jag tackar visserligen aldrig nej till sovmorgon men att vår dag börjar vid lunch medför en hel del logistikproblem när man väl ska iväg på nått.
Igår väckte vi därför lille herrn klockan nio och la honom runt sju efter bad, lite massage och en hel del käk. Ja... han sov en timme sen tyckte han att det var dags att vara vaken igen, men jag gav mig inte. Varje gång han vaknade gick jag in och lugnade, vaggade, matade, sjöng osv. tills han somnade. Höll nog på fram till elva innan jag la honom i stora sängen bredvid mig där han tillslut somnade för natten.
Idag hoppas vi på en liiiiiite kortare läggning för man klarar inte hur många såna här kvällar som helst. Sen får vi se när han vaknar imorgon. Som sagt så kan man inte riktigt styra en bebis.
Ett år
Att ett år går fort det vet nog de flesta. När man är mitt uppe i saker och ting känns det dock ibland som att tiden står still. Som en graviditet y.ex. De där nio lååååååånga månaderna tar liksom aldrig slut. Tiden börjar snarare gå baklänges mot slutet och man börjar tro att ungen aldrig skall lämna sitt trygga näste, men så vips, så står du där med din lilla bebis och undrar vad som egentligen hände.
Idag är verkligen en sån dag. Idag är det nämligen exakt ett år sen som vår värld plötsligt tog en sväng på sisådär 872 grader. På morgonen för exakt ett år sen så fick vi reda på att V fanns och nu sitter vi här ett år senare med världens goaste 3,5 månaders och undrar vart tiden tog vägen. Vilket galet år!
3 månader redan?!
Helgen har gått i ett naffs och nu sitter jag här med en kopp te och senaste numret av Vi förädrar i näven. Visserligen skiljer sig inte mina vardagar så mycket från helgerna längre då man varken får sova längre eller slappa lite extra, men det är skönt att få ha Tom hemma också och umgås hela familjen.
Igår fyllde min lilla kille hela tre månader. Det är helt sjukt egentligen hur fort det har gått. Nu har vi helt plötsligt en liten kille som ler, pratar, skrattar och är allmänt nyfiken på världen. Så otroligt roligt! Dock är jag lite avundsjuk på den där pappan för tydligen är han väldigt populär i vår lille killes ögon. Varje gång Tom kommer hem från skolan möts han av ett stort leende och det är bara Tom som lyckats få Vincent att skratta någon längre stund. Matmaskinen är tydligen inte lika skojig hehe, men det kommer nog lossna det med så småningom.
Vincent på dopet vs. Vincent endast några dagar gammal
Nu är V på väg in i det fjärde utvecklingssprånget och har börjat bli mer gnällig och närhetssökande. Det är skönt att veta vad det beror på och att det går över men visst är det lite slitsamt när det känns som man inte hör annat än gnäll ibland. Jag ser dock väldigt mycket fram emot detta utvecklingssprånget då han enligt min app Wonder Weeks, kommer att lära sig en massa nya roliga grejer. Det är nog något av det bästa med att få barn. Att få se en helt ny liten människa utvecklas och lära sig nya, för oss helt självklara, saker.
Amning, en ständig kamp
Blogginspirationen har varit lite si och så idag. Det beror till stor del på att jag nu, när jag äntligen lyckats med att få amningen att fungera relativt problemfritt, fått ett enormt bakslag. Känns inte alls kul och man blir liksom tillbakakastad till ruta ett igen.
Vincent har fått torsk i munnen och smittat mig så nu går vi båda på medicin. Lillkillen är så duktig på att ta sitt mycostatin som vi ger honom i en spruta och jag får smörja in mig med daktar. Just nu gör det något så fruktansvärt ont att amma att jag gråter en timme efter varje gång och jag bestämde mig förut för att jag helt enkelt får pumpa ut och ge på flaska tills detta blivit bättre, för detta går inte.
Asså hahaha denna bilden!!
Jag har inte skrivit så mycket om min krånglande amning här på bloggen. Jag har liksom inte riktigt trott att det är så intressant att läsa om. Särskilt inte för de som inte själva ammar/har ammat/ska amma. För att göra en lång historia kort så har jag kämpat från dag ett med amningsnappar, mjölkstockning, mjölkläckage, sår, blåsor och allmän smärta. Ja, för ont har det gjort i princip från start och jag förstår inte riktigt själv hur jag lyckats stå ut så länge.
Jag önskar såååå att amningen kunde vara mysig och behaglig som den är för många mammor eftersom det ju är så rackarns smidigt med mat färdigpackad och klar, redo att serveras dygnet runt, men det har kommit till ett väldigt högt pris kan jag lova. Just nu känns varje amning som om man kör bröstvårtan i en rävsax och maler på i 10 minuter mer eller mindre. INTE så skönt.
Jag hoppas för allt i världen att detta skall kunna vända så att jag kan amma honom, för det vill jag ju, men jag orkar inte att kämpa så mycket mer faktiskt. Det finns liksom en gräns för hur mycket man klarar av. Det har i perioder varit nästan smärtfritt och då har det faktiskt varit mysigt att amma!
Tom var i alla fall en riktig ängel idag och kom hem från skolan med blommor och choklad till mig för att jag är så duktig. Kan inte vara lätt för honom att se mig i såna smärtor utan att kunna göra något. Nä pumpning får det bli och så håller vi tummarna för att medicinerna hjälper.
Förberedelserna
Tänkte visa er lite bilder på dekorationer och förberedelser på dopet som jag lovat.
Dukningen stod min kära mor för och på bordet var det dekorerat med vackra blomsterarrangemang, ljus och vita små stenar. Dessutom hade jag tryckt Vincents namn och dopdatum på servetterna.
I taket hängde pompoms över mittenbordet (vi hade tre långbord) och i bordsändan dä maten stod hängde ett flaggspel med vincents namn på.
Jag hade även köpt några heliumballonger som var utplacerade i lokalen.
Vi bjöd gästerna på smörgåstårta som våra mammor hjälpt oss att göra och till barnen fanns det korv. Jag tillhör den skaran mnnsikor som verkligen AVSKYR smörgåstårta så jag fick ställa mig i den lilla kön och käka lite korv jag med haha.
Efter smörgåstårtan var det tårt- och kakbuffé som både jag, min mor och min svärmor hjälpts åt att fixa. Doptårtan hade vi dock beställt från bageriet där Toms styvpappa jobbar. Själv hann jag knappt äta någon tårta då lillkillen lagom till efterrätten skulle ha käk men en liten slant tårta fick jag allt i mig medan Tom öppnade presenterna.
Skyltarna på all mat och alla bakverk hade jag knåpat ihop och till alla barnen hade jag dessutom gjort en liten godispåse.
Hmm.. ja det var nog allt i dekorationsväg skulle jag tro. Är det något ni undrar över så är det ju bara att hojta till. Lite bilder från själva dopet har ni ju redan sett men kan visa er lite fler någon dag framöver. Nu skall jag och gubben kolla på film. Ciao!
Döpt och klar!
Puuhhh.. vilken dag vi haft! Hur underbar som helst men jag är rätt så slut kan jag säga efter att ha varit igång konstant sen 9 imorse. Efter allt slit med alla förberedelser (speciellt tack till mor och svärmor, ni är guld värda!) så är nu dopdagen till ända.
Är så tacksam för alla fina människor som finns i Vincents närhet och som ville komma för att fira honom. Så mycket kärlek och vänskap så jag blir alldeles varm inombords. Vi fick dessutom enormt mycket fina presenter och vill än en gång säga tack!
Nu skall jag kura ihop mig i soffan en liten stund innan jag skall stupa i säng. Lillen, som av någon anledning velat vara vaken till 11-12 varje kväll det senaste, ligger redan och sover sen en timme tillbaks. Snacka om trött bebis! Får se när det blir upp och mata honom inatt men förhoppningsvis innebär detta att vi kan få honom på bättre sovrutiner igen. Ha ett fint avslut på er lördagkväll där ute!
Hemma i fredagsrusket
Medan regnet smattrar på fönsterbläcket och vinden får rutorna att skallra sitter jag i soffan med lilla bebisen sovandes på min arm. Lillkillen sov väldigt oroligt inatt och hade svårt att komma till ro. Vid 2 gick jag upp och kände på honom och då var han alldeles kokhet. 39 grader hade stackarn och han fick sig lite alvedon i en spruta och sen ammade jag honom till sömns.
Efter någon timme började han dock att vakna till och smågnälla om och om igen så tillslut flyttade jag över honom till min säng där han fick snutta lite och sen sova tätt intill. Sååååå mysigt (men rätt knöligt) är det och jag tror det gjorde honom lugn och trygg.
Eftersom V mest sov hela dagen igår hann jag med lite pyssel inför morgondagens dop också efter att jag sprungit runt som en yr höna på Frölunda Torg för att inhandla det sista för dopet. Nu är det bara lite mat- och bakfix kvar vilket känns skönt.
Hade bara tid och ork funnits hade jag kunnat hålla på i evigheter. Jag älskar att pyssla, men man får göra det man hinner med när man har en liten hemma. Tids nog blir det ju lättare att få tid för saker som jag själv vill göra ;) Lovar er att jag ska visa lite mer av dekorationerna när väl dopet är avklarat!
Stick i låren
Nu ligger lillen och sover i vagninsatsen i sovrummet medan jag och Tom värmer våra iskalla kinder uppkrupna i soffan. Ja vi har precis kommit hem från vaccinationen.
Fick övertalat Tom att följa med och det var väl för väl för jag var inte nådigt nervös. Hade en stor klump i magen när vi traskade mot bvc mitt bland alla höstlöv. Vincent var dessutom på strålande solskenshumör och låg och kikade och pratade med sin vagnmobil.
Först fick vi väga och mät och "lillen" är nu hela 64 cm lång och väger strax över 6,9 kilo. Han är verkligen en stor bebis. Inför sjuksköterskestudenten berömde vår bvcsköterska allt mitt slit med amningen som krånglat sen dag ett och att han gått upp så fint helt utan tilläggsmatning. Det gör allt kämpande med amningen värt det.
Sen var det dags för själva vaccinationen och Vincent får sitta i pappas knä (jag klarade det bara inte) utan brallor. Två sjuksköterskor sticker samtidigt i varsit lår och direkt så blir V helt röd i ansiktet och jättejätteledsen. Han gråter och gråter och kippar efter luft. Det bara hugger i mitt hjärta och för en sekund så trodde jag att jag skulle börja gråta men lika fort samlar jag mig igen för att finnas där för V som vi tillsammans försöker krama om och trösta. Han gråter kanske i fem minuter och ser sen så ynklig ut stackarn.
Vincent före och Vincent efter den dumma vaccinationen
På vägen hem somnar han i vagnen och nu sover han fortfarande. Nu håller vi tummarna för att feber och elände håller sig borta men vi har ändå laddat upp med lite alvedon här hemma utifall att.
Nu skall jag dra iväg en sväng till Frölunda Torg för att inhandla det sista till dopet på lördag. Ingen rast ingen ro!
Tänder redan?
Blev inget bvc besök trots allt för oss idag. Vår bvcsköterska ringde och vi fick omboka vår tid så nu är det istället torsdag som gäller. Då skall lillen dessutom vaccineras vilket denna mamman riktigt knaprar på naglarna över. Håller tummarna för att han inte blir alltför dålig och orkar med dopet på lördag samt att jag inte fullkomigt bryter ihop när nålarna sticks in i min lille älskling. Usch jag får redan rysningar och tårar i ögonen alltså!
Passade på ändå att ställa lite frågor som vi samlat på oss sen sist bland annat om en gul beläggning han har på tungan (troligen torsk) samt lite funderingar om de senaste dagarnas konstiga beteende från lillemans sida. Han har varit extremt gnällig och svårnattad det senaste och vi har trott att han varit inne i ett till utvecklingssprång men sen började vi fundera på om det kanske är tänder på g då han dregglar som en tok och ständigt käkar på sina händer (när han lyckas få in dem i munnen vill säga).
Tydligen kan de små börja dreggla låååångt innan själva tanden spricker igenom så vi får helt enkelt vänta och se. Bvc-sköterskan rekommenerade en bitring så vi rotade fram vår och visst är den go att suga/tugga på men han kan ju inte styra händerna och än mindre greppa saker och stoppa i munnen än så det får vi hjälpa honom lite med hehe.
Bitring och vichyvatten (för torsken) är det alltså som gäller nu fram till torsdag och förhoppningsvis går vacciationen bra då. Nu skall jag försöka fixa lite lunch!!
Sovandet fortsätter
Ännu en natt som Vincent sovit riktigt bra! Visserligen slog han upp sina blå strax efter fem imorse men han somnade gott redan runt 21-tiden. Jag var något så kopiöst trött igårkväll (trots att jag la mig vid 22) och trörrheten hängde kvar när jag masade mig upp vid fem så efter amning och blöjbyte så tog jag lillen och babynestet och kröp ner i sängen igen. Efter en stunds vakenhet somnade även lillkillen om och så fick jag sova i alla fall en timme extra. Skönt!
Nu för första gången på länge så lyckades jag att lägga ner honom i sitt nest efter att han somnat i min famn efter "second breakfast" och där har han legat en bra stund nu så jag har hunnit duscha, klä på mig och äta frukost i lugn och ro. LYX! I vanliga fall är Vincent en liten kille som vill bli runtburen och vaknar inom fem minuter efter att man har lagt ner honom trots att han såg ut att sova som en stock.
Vincent bara 2 dygn gammal i sina första kläder! Tänk vad du har växt sen dess
Nä nu skall jag passa på att sitta och välja ut bilder som skall framkallas innan lillen bestämmer sig för att vakna. Man vet aldrig när nästa tillfälle dyker upp!
Min mobil har sen några dagar tillbaks krånglat med internet så det är lite svårt att föra över mobilbilderna till datorn. Jag hoppas att det på något magiskt sätt skall lösa sig självt men det är väl kanske att önska lite förmycket. Vi får se helt enkelt hur det går.
Försvunnen dator och bvcbesök
Tom åkte nyss iväg till sin bror i Stenungsund för att ha en liten spelkväll och kommer inte komma hem förrän imorgon. Samtidigt så ligger denna goingen i soffan och sover för ovanlighetens skull och då tänkte jag passa på att blogga men hepp..
Jag går in i köket och där gapar skrivbordet tomt. Den lurige karlen har ju självklart tagit med sig datorn så det fick bli ännu ett litet snopet inlägg från mobilen istället.
Idag var vi iväg till BVC för vägning och mätning och lillkillen hade som vanligt tjockat på sig prdentligt. Nu väger han 5350 g på hela 58 cm och det märks kan jag säga. Hur har du lilla fisgris kunnat gå upp 2 kilo på 7 veckor (exakt idag faktiskt)? Det är ju inte klokt.
Förlossningsberättelse del 2
Här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse. Min journal är, tack vare den otroligt snabba förlossningen, ganska kortfattad så jag får gå ganska mycket på mitt minne och kan inte ge er alla exakta klockslag eller så men jag försöker att återberätta så gott det går. Här kan du läsa del ett!
En undersköterska kommer in och jag säger att jag verkligen inte kan ligga på britsen längre. Det gör för ont i ryggen och värkarna är riktigt jobbiga. Hon går och hämtar vår barnmorska och jag försöker sätta mig upp och det känns verkligen som att jag sitter på hans huvud. En inte alltför härlig känsla. Här är jag fortfarande ordentligt orolig för att jag bara skall vara någon centimeter öppen och bli hemskickad.
Barnmorskan vill att vi kommer in i ett förlossningsrum och hämtar en rullstol som jag skall sätta mig i. Det är absolut inte det lättaste kan jag säga med kraftiga värkar och känslan av att ha ett bebishuvud utstickande mellan benen. Jag körs in i vad som kommer att bli vårt förlossningsrum fram tills V föds och får sen hjälp att byta om till sjukhusskjorta och klättra upp i sängen för att bli undersökt. "6 centimeter" säger barnmorskan och både jag och Tom gapar. Inget snack om saken, vi får stanna!
Vår barnmorska förklarar att hon kommer att sätta en skalpelektrod på bebisens huvud eftersom hans hjärtljud gått ner och de vill kunna hålla extra koll på honom. Under graviditeten hade jag fasat för att behöva göra detta då det verkade rätt brutalt att skruva in en liten skruv på huvudet på en liten bebis men just då kändes det bara helt rätt med tanke på att vi sett hjärtljuden gå ner själva. En liten märklig känsla att ha en sladd mellan benen som då och då kunde vifta till av rörelsena från en bebis i min mage. En infart sätts även i min handrygg här ifall jag skulle behöva läkemedel.
Nu halvsitter jag i sängen och tar värkar med Tom sittandes bredvid mig på en stol. Både min och Toms uppfattning är att barnmorskan knappt var inne hos oss under värkarbetet. Detta var antagligen för att de hade så mycket att göra just denna kväll. Förlossningen blev strax efter vi kommit in överbelagd (och de hänvisade folk till skövdes förlossning. Hade jag blivit skickad dit hade jag fött i bilen!!!). Det kom in en kvinna och letade efter lite grejer några gånger men annars blev vi mest tilltittade ibland. Jag får direkt prova lustgas men jag hade önskat att jag fick den tidigare för rätt snabbt så var lustgasen för mesig för mina kraftiga värkar.
Här kommer jag ihåg att jag skriker lite i masken under värkarna och slänger huvudet åt sidorna i de värsta smärtorna och jag har lite smått panik. När barnmorskan kommer in för att kolla till mig undrar hon om jag kanske vill ha ryggbedövning och trots att jag har så ont har jag svårt att tacka ja då jag är lite skraj för hela "sticka gigantonål i ryggraden"-grejen men duktiga Tom bestämmer åt mig att jag vill ha bedövningen.
Denna bild representerar värkarbetet ganska så jättedåligt men mellan värkarna hade jag faktiskt korta perioder av smärtfrihet vilket var otroligt skönt!
Narkosläkaren kommer in till oss ganska fort och ber mig lägga mig på sidan. Han börjar tvätta av min rygg och här har jag galet ont och vet inte riktigt hur jag skall kunna ligga still. Jag har inte mycket snällt att säga om denna läkaren trots att han säkert inte var inne hos oss i mer än 10 minuter. När han håller på och tvättar börjar nämligen min kropp att trycka på. Det är nästan helt omöjligt att hålla emot och jag försöker att få ur mig att jag fått krystvärkar. "Jag krystaaaaaaar" halvt skriker, halvt gråter jag men denna fantastiska läkare sitter lugnt kvar och bryr sig inte det allra minsta om att jag för det första vrider och vänder på mig likt en sprattelgubbe och att jag dessutom krystar.
Jag fortsätter att försöka få kontakt med den helt oberörde läkaren. Jag är så smärtpåverkad, snurrig av lustgasen och framförallt arg och rädd att jag inte har någon känsla alls för hur många som är på rummet. Jag försöker helt enkelt bara att få kontakt med någon, vem som helst som kan få denna idiotläkare att sluta försöka sticka in en nål i mig. Just precis då kommer vår barnmorska in (tack gode gud) och undrar om vi kanske inte ska kolla ändå och se hur öppen jag var.
"Helt öppen.. ja men då behöver vi inte dig" säger hon till narkosläkaren (från 6 cm till fullt öppen på 50 min) och han packar ihop sitt och lämnar rummet. Krystvärkarna känns precis EXAKT som när man sitter och ska skita och är riktigt hård i magen. Det här med att bajsa ut en fotboll är inte en helt dum liknelse faktiskt. Dessutom blir jag så sjukt förvånad över att kroppen liksom börjar krysta själv med mina muskler, som om kroppen satte på autopilot och körde sitt eget race.
Såhär blir det när jag ber Tom ta kort under förlossningen haha
Vid midnatt fick jag börja krysta (eller enligt mig då lägga in en extra växel i de redan väldigt befintliga krystningarna) och känner ganska snabbt när jag gör rätt. Barnmorskan säger givetvis de klassiska "sådärja.. fortsätt så.. lite till kan du.." men jag ler lite inombords för jag vet ju exakt när jag ger 80 % och när jag ger 100%. Vid 100 % tar man i allt vad man orkar och lite till och det var verkligen sjukt jobbigt. Tom och barnmorskan pushar mig att hålla ut så länge som möjligt men tillslut släpper man av ren utmattning. Jag vet att jag någon gång bara inte orkade ta i 100 % och kände att jag bara behövde hämta andan lite så då tog jag och andades frenetiskt i lustgasen istället och kände mig jättebusig haha.
Det känns som att jag krystar i en evighet och såhär i efterhand är det inte så konstigt eftersom resten av förlossningen gick så snabbt. Tom sitter bredvid mig och är världens bästa hejarklack och barnmorskan guidar mig när jag krystar. Efter ett tag sätter hon på sig ett plastförkläde och i samma veva utbrister jag "han kommer aldriiiig uuuut". Jag är trött och sliten men framförallt ganska otålig och vill bara få ett slut på det hela och få träffa min prins. "Jodå, jag hade inte satt på mig det här förklädet om det inte var dags snart eftersom man blir så varm i det" svarar barnmorskan.
Barnmorskan säger att bebisen har hår och även Tom får se men jag fattar inte riktigt att de menar mitt barn (ehm vem annars skulle de prata om liksom?) utan tror att de säger att han kanske skulle kunna ha hår. Jag var ju fullkomligt inställd på en flintis.
När bebisen huvud skall ut (ja AJ säger jag bara) så skall jag för en stund inte krysta och det måste ju vara något av det svåraste i världshistorien. Du skall alltså stoppa kroppen från att göra något den gör på automatik = nästintill omöjligt. Tillslut får jag krysta igen och så kommer hans huvud ut. Krystkryst och så åker hans kropp ut som en liten fisk (eller ja en ganska stor fisk faktiskt). Han föds klockan 01.06. Nu försvinner all smärta och alla krystvärkar men inte är det det jag tänker på..
Mellan mina ben ser jag hur en bebis lyfts upp och detta ögonblickat kommer jag aldrigaldrigaldrig någonsin att glömma. Det känns som om någon har pausat tiden och trots att jag oroat mig så för att det första skriket inte skulle komma är jag nu i någon slags glädje/lättnad/chock-kombo och har faktiskt inget minne av ett tydligt första skrik. Jag håller mina händer för munnen, skrattar, gråter och upprepar gång på gång "åh herregud" medan kroppen fullkomligt skakar.
Han läggs upp på mitt bröst och jag håller om min lilla prins för första gången. Hud mot hud känner jag hur varm han är och jag ser på Tom som också är helt tårögd. Jag kollar på hans små, små fingrar och så ser jag att han har hår. "Men han har ju hår" säger jag varpå Tom svarar att "ja men vi sa ju det innan". Jag kan inte se hans ansikte och efter att jag krystat ut moderkakan (easypeasy alltså jämfört med en hel bebis) så hjälps jag att lägga honom i min famn istället. Absolut det vackraste jag någonsin sett!
Jag fick en lätt grad 2-bristning (i papprena står det grad 1) och får sys med några få stygn vilket inte kändes alls bortsett från den svidande bedövningen. Vi lämnas sedan själva att mysa med vårt mirakel. Efter nån timme kanske (tidsuppfattningen är sämst) får vi in fikabrickan och tillslut efter att jag har gått på toa och vi vägt och mätt lillen så får jag sätta mig i en rullstol och klockan tjugo över fyra skjutsas vi upp till BB-avdelningen.
Är det något ni undrar över är det bara att fråga. Jag svarar så gott jag kan. Ursäktar också att det dröjt så länge att få upp andra delen men faktum är att den varit mycket svårare att skriva. Delvis för att jag har mycket svårare att minnas saker från denna tiden men också för att den är ganska jätte känslomässig för mig. Jag är fortfarande rätt skärrad efter vad som hände med narkosläkaren och förlossningen gick så fort att jag känner att jag knappt hann med. Hade nog behövt prata igenom förlossningen med min barnmorska efteråt men eftersom det var överbelagt så var det nog svårt att få till.
Hur som helst så hoppas jag att ni kan läsa och förstå vad jag har skrivit med denna amningshjärna. En dag jag kommer att minnas för resten av mitt liv. Födelsen av min son Vincent <3
Dagens mumsigheter
Sitter mätt och belåten nu efter en sjukt god bit lasagne (totalt opartisk kock då såklart). Det var första gången jag vågade mig på att laga det och såhär efteråt fattar jag inte riktigt varför jag dragit mig så för att testa. Det var ju inte alls svårt?! Tycker ofta det kan vara så när man skall testa nya saker. Man går och nojjar sig i en halv evighet innan man vågar testa för att upptäcka att det ju inte var så svårt. Konstigt det där!
BVC besöket gick strålande och likaså promenaden både dit och hem. Både jag och lillen verkar ha fått kläm på det här med vagnåkandet vilket jag är väldigt glad över. Han hade dragit iväg i både vikt, längd och huvudomfång och han väger nu hela 4898 gram till sina 57,4 centimeter. Stora killen! Det förvånar mig dock inte särskilt mycket då han äter som en gris (ja både mängd och bordsskick).
Nu är det dags för lite soffhäng tror jag bestämt eller så tar jag och städar lite. Det första låter dock hundra gånger mer lockande så vi får väl se ;)
Jag skriver förresten så fort jag får tid på andra delen av förlossningsberättelsen men det här med tid är en sällsynt vara när man är spädispäron. Nog att det går att göra mycket med en hand, men att redigera bilder och skriva långa noveller med en bebbe på armen är lite "over the top" (trots att jag allt har lyckats med det några gånger). Just nu är jag ungefär halvvägs igenom så håll ut mina vänner!
Förlossningsberättelse del 1
Mest kanske för min egen skull med även för andra nyfikna ögon kommer här min förlossningsberättelse. Med reservation för lite lustgasdimma och andra små missar ;) Har ni några frågor får ni gärna ställa dem här eller skicka ett mejl! Here it goes!
Torsdagen den 30 juli börjar som alla andra dagar. Inga förvärkar utan snarare ännu mer hopplöshet och en känsla av att jag nog kommer att vara gravid för alltid. Mitt på dagen tar jag mig en liten nap och vaknar av att jag är kissenödig. Går upp på toa och känner att jag kissar rejält. Ja jag var väl helt enkelt väldigt nödig tänker jag och går ut i hallen där det helt plötsligt rinner till mer. Springer snabbt tillbaks till toaletten och brister ut i gapflabb när jag känner hur det fortsätter att rinna och hasplar fram till Tom som står i hallen att "jag tror nog att det är mitt vatten som går". Klockan var nu kvart i sex på kvällen.
Tom blir eld och lågor och undrar om vi skall ringa till förlossningen direkt medan jag fortfarande sitter och skrattar på toaletten. Jag lugnar honom och säger att jag väl åtminstone kan få sätta på mig en binda först och så ringer vi våra föräldrar.
Toms mamma tror att vi skojar och min egen mamma som var påväg till landet håller på att köra av vägen. Eftersom jag sagt till mamma att jag ville ha henne som backup till förlossningen om jag kände att jag behövde henne också blev hon självklart superstressad och efter att ha lugnat sig lite sa hon att hon och pappa bara skulle installera vattenfiltret i stugan för att sen åka hem igen.
Jag tyckte här att alla var så grymt stressade och förstod inte riktigt varför. Själv var jag fullständigt inställd på en 2-dagars förlossning och jag hade ju inte ens värkar än så jag var coollugn och kände mig bara glad att det äntligen var på gång. Ojojoj om jag bara visste att han bara 7 timmar senare skulle vara ute.
Vi ringer förlossningen och de säger åt oss att invänta värkar och komma in på kontroll vid 10 om det inte hänt något och sedan komma in dagen därpå. Hon rekommenderade även att jag rörde på mig så jag och Tom tog oss ut för en promenad till Hemköp. Hela tiden sipprade det vatten som om jag ständigt kissade på mig. Mycket märklig känsla.
På hemköp köper vi massa gott att snaska på och vi bunkrar upp med lite färdiga matportioner att ha i frysen. Jag kommer så väl ihåg när jag sen gick upp för den eländiga spiraltrappan upp till lägenheten och tänkte "sista gången.. sista gången som gravid".
Jag lägger mig i sängen för att vila och äta jordgubbar men hinner inte ligga länge förrän värkarna sätter igång klockan sju. De kommer redan från början med 3-5 minuters mellanrum och håller i sig i 40 sekunder ungefär enligt värkappen jag laddat ner. Jag blir pirrig i magen och kan inte längre ligga still utan börjar att gå omkring och bestämmer mig för att packa om bb-väskan och se till så att vi har med oss allt som skulle i "i sista minuten".
Jag sätter mig i soffan och ber Tom komma och hålla mig sällskap och kanske kolla på någon serie på tvn. Dock så blundar jag och andas vid varje värk och Tom vill inte alls kolla på tv utan sitter hellre och håller om mig och hjälper mig att klocka värkarna. Jag ber honom hämta vår elektriska värmedyna som jag varvar med att ha över magen och ryggen. Nu känns värkarna som stark mensvärk när de kommer och gör såklart ganska ont men jag klarar mig igenom dem och i värkpauserna är jag helt smärtfri vilket är sååå skönt och jag kan vara mig själv.
På sms har jag mamma som undrar hur det går och frågar om hon skall komma till oss direkt. Jag som fortfarande inte riktigt vet om jag skall ha med henne på förlossningen säger att de kan komma och vara här en stund kanske innan vi åker in. När klockan närmar sig 10 har jag dock värkar som nästan håller i en minut och kommer 3-4 st på 10 minuter, allt enligt "modellen", och Tom tycker nog att vi ska åka in och jag är ganska lättövertalad. Sagt och gjort så ringer vi in ännu en gång till förlossningen och jag smsar mamma för att säga att de kan komma och skjutsa in oss direkt.
Mamma kommer upp till lägenheten och hjälper Tom att kånka på alla våra grejer medan pappa sitter kvar i bilen där nere och jag fokuserar på att försöka ta mig ner emellan mina värkar. Tur att vi hade så kort sträcka till förlossningen för värkar i bilen var inte alls en hit. Särskilt inte när det var ett massivt vägarbete utanför sjukhuset med en massa vägbulor och gupp lite här och där.
Det hela känns fortfarande rätt så overkligt trots att jag har ont och eftersom det är kväll känns sjukhuset helt öde. Vi plingar på och får vänta en bra stund på att någon skall komma och öppna för att ta emot oss. De har visst mycket att göra just den kvällen men riktigt hur fullt det faktiskt var får jag inte reda på förrän efter förlossningen.
Inne i undersökningsrummet får jag svara på lite frågor och så lyssnas det på lillens hjärta innan jag kopplas upp till ett ctg och lämnas för registrering. Mamma har följt med upp ifall det skulle vara så att vi blir hemskickade igen men nu bestämmer vi tillsammans att hon kan åka och så får väl vi ringa tillbaks dem om vi behöver skjuts. Jag och Tom skall allt klara detta själva.
Vi är ensamma inne i undersökningsrummet i vad jag tycker känns som en evighet. Belysningen är dämpad och vi lyssnar på lillens hjärta genom ctgapparaten. Vi märker att hans hjärtljud går ner en hel del vid varje värk men vi oroar oss inte alltför mycket då vi litar på att barnmorskorna har koll. Jag blir mer och mer otålig och får extremt ont i ryggen av att ligga på den hårda britsen. Värkarna gör mer och mer ont och trots att vi säkert inte ligger där mer än 20 minuter står jag tillslut inte ut mer och utbrister gång på gång till Tom att "jag kan inte ligga här mer" och vi trycker på den röda knappen för att tillkalla personalen.
Fortsättning följer ;)