Skriver arga lappar

Igår kom tentaresultatet för psykiatritentan och vet ni hörni? Jag blev godkänd! Kanske inte med någon skrytsam mängd poäng men ändå godkänd och nu kan jag helhjärtat ägna tankarna åt neurologikursen som ju dragit igång med full fart. Ryktet säger att neurologin är lite mer intensiv än vad psykiatrin har varit med väldigt lite tid för självstudier så det återstår att se vad jag själv tycker om den saken i slutet av maj.
 
Jag lyckades för övrigt erövra ett skåp igår. Jag och Emelie styrde bestämt våra steg mot källarplan under en av våra raster för att skriva ihop en fin lapp och fästa på skåpet som jag satt mitt namn på men som någon annan tagit sig friheten att hänga sitt hänglås på. När jag väl knåpat ihop en alldeles lagom arg lapp vände jag mig dock om och såg att det faktiskt fanns ett ledigt skåp inne i hörnet av omklädningsrummet så, med en viss motvillighet, valde jag att riva min fantastiska lapp och istället låta den anonyma skåpstjuven vinna.
 
Mitt gamla skåp // Mitt nya skåp 
 
Nu måste jag istället trycka in mig i ett litet hörn och i princip slänga in grejerna i skåpet då jag knappt kommer runt skåpsdörren (som givetvis öppnas åt fel håll, vem tänkte där??). Smällar man får ta för att ha ett skåp som inte ligger borta i "öron-huset" som ligger typ så långt bort man kan komma i kulverten där jag hade skåp förra terminen. Nästa termin kanske jag kan avancera till ett normalt skåp, vem vet? Annars kanske en bultsax är en bra sak att önska sig i 24årspresent?!




Almanackan är full!

Well hello there! Har efter en fullsmockad helg inte riktigt hunnit förbereda mig inför de två kommande veckorna som kommer vara rätt så galna. På knappt två veckor skall jag hinna med skolan + styrelsemöte + planeringsträff inför introduktionen av de nya sommarvikarierna på trauma + neurologjour + första maj-röj i Bosared + 2 x introduktionsträffar med de nya sommarvikarierna + scouthajk. Alltså tillåt mig att säga: Aahhhhh!!
 
Vet 1. inte hur jag skall orka med allt och 2. inte hur jag skall hinna. Många av grejerna är dock väldigt roliga så jag hoppas att jag kan ta mig igenom dessa två veckor med livet i behåll. Sitter i denna stund vid köksbordet och mumsar i mig en äggmacka och dricker en kopp te. Missar dagens första föreläsning om infektioner i nervsystemet men jag behövde verkligen starta dagen lugnt och stadigt idag med tanke på ovan nämnda craziness.
 
Två bilder från gårdagen. Till höger min väl förpackade men ack så smarriga lunch (och ja det är ett wienerbröd ni ser i bakgrunden)
 
När jag nu fått vräka ur mig min frustration här över er intet ont anande bloggläsare (sorry) och jag fått i mig lite frulle känner jag mig aningens lugnare igen. Jag ser fram emot dagens föreläsningar och det skall bli spännande att få höra hur det gick för Emelie igår på hennes neurokirurgjour. Dessutom skall jag vid lunch gå ner och skriva en arg lapp till den mycket elaka människa som tagit mitt skåp i omklädningsrummet trots att det klart och tydligt stod både datum, termin och mitt namn på det. So not cool! Hoppas ni alla får en hääärlig och blöt tisdag (och ursäkta mitt något bipolära skrivande, jag är fortfarande rätt nyvaken).


10,5 högskolepoäng till sommarlovet

Första dagen efter påsklovet och jag känner mig redan rätt matt. Det kan möjligen ha att göra med att vi ränt runt en del under påskledigheten och dessutom avslutade allt med både veckohandling och en trip till IKEA igår. Som pricken över iet är Vincent nu sjuk och jag själv har både ont i halsen och känner mig allmänt murrig (är det ens ett riktigt ord?!). 
 
Kickade igång neurologikursen idag med att komma instapplandes i hjärtats aula prick 8.30 och har under dagen som fyllts av rekapitulerande föreläsningar i neuroanatomi belönat mig med en glass för att jag tyckt allmänt synd om mig själv. Det kan man faktiskt få unna sig när det river i halsen, föreläsaren håller föreläsning på två språk samtidigt (skickligt ändå ju!? *suck*) och pressbyrån just nu kör glass för halva priset. Det känns att det var ett tag sedan man läste anatomi och visst är det mycket av informationen som sitter lååååångt bak i skallen men föreläsningarna har ändå varit rätt lättsmälta och jag är fast besluten om att ta mig an kursen med stor entusiasm och intresse trots att jag och många kursare med mig börjar längt allt mer efter den där sommar"ledigheten".
 
 En styck inte alltför pigg läkarstudent
 
Eftersom Tom är hemma med Vincent och jag inte har bråttom till förskolan passar jag därför på att sitta kvar en stund i skolan och plugga. Ja, jag vet att det är första dagen men det gäller att passa på när tid finns och vem vet, jag kanske ligger hemma med 39 graders feber imorgon. Nu skall jag alltså avsluta inlägget och grotta ner mig i föreläsningskompendierna och be en stilla bön att jag slipper ligga hemma en vecka i influensa. Vill absolut inte göra den här "sjuk första kursveckan"-trenden till en vana.



Äntligen påskledig

Hallå från lugnet i Bosared! Vincent ligger uppe på övervåningen med mormor och vilar middag och själv har jag placerat mig i en fåtölj vid ett av fönsterna som vetter mot sjön. Stackars Tom fick migrän igår precis när vi skulle åka hit så han kommer hit lite senare tillsammans med min bror och mina kusiner.
 
 
Tentan igår gick nog ändå rätt bra. Det var några frågor som var lite konstiga som gör att jag känner mig lite osäker då det alldeles beror på hur de rättar dessa men efter att ha diskuterat tentan lite grann med Emelie efteråt så känns det bra. Nu kan jag ju ändå inte göra annat än att vänta de där 14 arbetsdagarna det tar att rätta tentan. Just nu njuter jag fullt ut av att vara 100% ledig innan neurologikursen drar igång på tisdag. Vincent är verkligen överlycklig här då han är omgiven av personer som kan ge honom uppmärksamhet och som han tycker extra mycket om samtidigt som det finns en massa spännande saker att leka med och platser att utforska. Himmelriket helt klart för en liten 2,5åring!
 
Nu vankas det alldeles strax lunch så jag skall gå upp och väcka min lille pojk! Ha en fortsatt underbar dag :)


En styck magisk brunch

Dagen innan tenta och jag känner mig ändå fortfarande förvånansvärt lugn. Hade ju min lite panikiga period i förra veckan men känner väl att det inte finns så mycket mer nu som jag kan göra och det får helt enkelt gå som det går imorgon. Förhoppningsvis går det bra! Skall alldeles strax stänga ner datorn och få mig en god natts sömn så att jag är ordentligt utvilad inför morgondagen.
 
Jag har dock inte bara pluggat idag. Imorse mötte jag nämligen upp Josefin på Linnéplatsen och tillsammans traskade vi vidare mot Egg&Milk för lite brunch. Jag har aldrig varit på Egg&Milk tidigare men blev genast helt frälst när jag fick hugga in på brunchmenyn beståendes av amerikanska pannkakor, bagel med cream cheese, yoghurt och en kopp te. Magiskt gott verkligen! Hela stället var dessutom inrett som en klassisk american diner och i vårt lilla bås satt vi och snickesnackade en bra stund om allt mellan himmel och jord. En perfekt start på en tentapluggsdag och jag var typ proppmätt resten av dagen.
 
 
Ni ser ju! Varför finns det inte fler ställen som dessa?? Ni får förresten ursäkta min "jag har precis cyklat i 25 minuter i uppförsbacke och är helt genomsvett"-frisyr. Bjuder på den idag.
 
Imorgon efter tentan (som kommer gå bra, positivt tänkande här) åker jag direkt hem och packar våra väskor för att sedan åka till Bosared över påsk. Hoppas på fint väder så vi kan vara ute mycket med Vincent och kanske till och med ta en tur med båten i sjön. Vi har dessutom äntligen lyckats sätta upp Vincents gunga i ett av träden som han fick i ettårspresent. *Host* bättre sent än aldrig.
 
Nä nu får det vara slutsvamlat för den här gången! God natt på er :D




3 dagar kvar

Så var tentaveckan här. Hade i förmiddags den sista föreläsningen innan tentan och det var en interaktiv föreläsning om akutpsykiatri där vi fick chansen att testa våra kunskaper lite och den kändes ändå rätt okej. Nu ljuger jag ju i och för sig lite då vi även hade en föreläsning om psykoterapi på eftermiddagen men den skippade jag och satt istället i biblioteket och pluggade med Emelie och åt tigerkaka. Helt klart en bra prioritering såhär 3 dagar innan tentan.
 
Just nu sitter jag vid köksbordet omgiven av högar med anteckningar strödda över halva bordet tillsammans med min dator, några pennor, en kopp te och en näve lösgodis och pluggar demens, ångest och personlighetssyndrom. Just nu känns magkänslan bra. Jag är ovanligt lugn och trots att det finns gott om saker som jag kan lära mig mer om så känns det ändå som att jag har greppet om det viktigaste, i alla fall inför tentan. Sen får vi väl se hur det går när jag kör min första arbetsdag på psykiatriblocket under ATn för ja, det är nästa gång jag kommer handskas med den kunskap som jag lär mig nu. Känns helt galet!
 
Är det någon annan som också sitter och tentapluggar just nu? Vad är det ni skall tenta i så fall och vilket program läser ni? Är så nyfiken på vad ni har för er! Nu peppar vi varandra så att vi alla kan njuta av lite påskledighet!
 
 
 


Lycka och förtvivlan

Äntligen fredag och vilket fantastiskt väder det varit idag! Efter en förmiddag med seminarie om mänskliga rättigheter och stigma inom psykiatrin och några timmars lunchplugg tillsammans med ett gäng kursare var det tillslut bara jag och Emelie som tappert satt kvar inne i studentcentrum på Sahlgrenska. För att orka suga ut den sista produktivitieten ur dagen belönade vi oss själva med lite fika och gick sedan upp och satte oss på en takterass på sjukhusområdet och fortsatte förhöra varandra på gamla tentafrågor. Solen gassade verkligen där uppe och det var bara alldeles underbart!
 
 
Det plingade dock helt plötsligt till i min mobil när vi satt där uppe och njöt i solen och när jag tittade efter hade jag fått en notis från SR om att man rapporterar om en misstänkt terrorattack i Stockholm. Så otroligt fruktansvärt! Vi försökte så gott vi kunde att distrahera oss med plugget men då och då fick vi pausa våra diskussioner om tvångsvård och psykoser för att uttrycka vår frustration och prata av oss.
 
Väl hemma möttes jag av en strålande glad pojke som varit och klippt sig och fått håret färgat lila. Vi lekte en bra stund alla tre tillsammans ute på gården innan det var dags att gå in och laga mat, vilket som vanligt möttes av livliga protester från en viss liten herre. Jag är så glad och tacksam över min underbara familj och att vi ändå befinner oss långt bort från händelserna i Stockholm. Min son är ännu lyckligt ovetandes om världen han tyvärr kommer att växa upp i.
 
Nu sitter jag istället uppkrupen i soffan med en skål frukt (perfekt mogen mango bland annat, det är ju bara föööör gott!!) och skall försöka få ytterligare plugg gjort innan ögonen säckar ihop totalt. Känner att det hettar lite i kinderna efter stunden i solen och har en konstig känsla av både lycka och förtvivlan i kroppen. Lycka över den fantastiska dag jag själv haft och förtvivlan, ja.. jag saknar ord. Ta hand om er allihopa och glöm inte vad som egentligen är viktigt i livet! Skickar stora cyberkramar till er alla :)



Tentapluggsvecka

Goder morgon! Var lite segstartad imorse och valde att skippa första timmens föreläsningar mot en kopp te i soffan. Tentaångesten börjar så smått krypa sig på och jag har ENORMT många föreläsningar att gå igenom nu på en vecka innan tentan nästa torsdag. Det är ju lite tråkigt ändå då jag ser mycket fram emot min stundande långhelg på påsk där jag kommer vara 100% ledig i 5 hela dagar!! Vet inte när det hände sist?



Försöker i alla fall så gott jag kan att bemöta ångesten på bästa sätt genom att lugnt och strukturerat beta av punkter på min plugglista och samtidigt göra tid för att ta hand om mig själv och göra saker som får mig att må bra. Fick för mig i måndags att jag skulle ut och springa i kvällssolen efter en hel dags pluggande men det hela slutade med sträckt rumpmuskel och extremt håll vilket ju inte var helt lyckat kanske. Ibland är man lite för envis för sitt eget bästa.

Idag skall jag och Emelie sitta och plugga hela eftermiddagen i skolan och förhoppningsvis får vi en hel del gjort. Det här skall nog gå vägen! Snart är det påsklooov!



Pluggbreak på balkongen

Vilket kanonväder det är ute idag, nästan lite försommarvarmt när vinden inte ligger på allt för mycket! Jag har dessvärre suttit inne större delen av dagen och pluggat missbruk och suicidologi för att då och då slänga ett suktande öga mot den klarblå himlen utanför fönstret.


Nu har jag dock tagit en kort rast och njuter för fulla muggar i solen ute på balkongen tillsammans med en liten kaka och en kopp te och försöker lapa i mig så mycket D-vitamin som möjligt. Jag har varit så sjukligt trött de senaste dagarna så jag tänker att lite solljus borde göra susen (hämmar utsöndring av sömnhormon bl.a.) och vem vet när det blir såhär fint nästa gång?!

Kombinationen julstrumpor och vårsol är helt klart att rekommendera ;)


Statisktiken på blogg.se har legat nere nu i nästan en vecka vilket verkligen är supertrist. Det är ju så himla roligt att logga in på bloggen och se hur ni bara blir fler och fler som kikar in här. Om ni vill så får ni gärna klicka på Gilla-knappen under inläggen så ser jag att ni läst och vad ni tycker mest om att läsa. 

Hoppas ni får en strålande dag!!





Vägen till antagningsbeskedet

Jag kan inte minnas att jag velat bli något speciellt när jag växte upp. Jag hade definitivt inga tankar på att bli något inom vården i alla fall. Min mamma gillar att påminna mig om historien då jag var inlagd på sjukhus när jag var liten. Jag var i femårsåldern och en i personalen hade frågat mig om jag inte skulle bli doktor när jag blev stor varpå jag hade svarat "Det går ju inte, jag är ju tjej". Snacka om att mina föräldrar skämdes, haha. Där flög allt prat om jämställdhet ut genom fönstret.
 
Det var nog egentligen någon gång på högstadiet som jag verkligen började fundera på vad jag skulle vilja jobba med i framtiden. Redan på den tiden var google min bästa vän och jag sökte mig till en massa information om olika yrken och fastnade för biomedicinsk analytiker. Jag tyckte det lät väldigt kul att få jobba med att hjälpa patienter och analysera blodprov m.m. för att hjälpa till att diagnosticera olika sjukdomar. Är inte riktigt säker på hur det kom sig att jag sedan började fundera på att bli läkare men vad jag kan minnas så dök tanken upp i mitt huvud i slutet av 9an. Yrkesvalet kändes dock långt bort men jag var hur som helst ambitiös i skolan och hade siktet inställt på en gymnasieskola i Göteborg med gott rykte men också höga intagningspoäng och lyckades gå ut högstadiet med MVG i alla ämnen.
 
Jag slutar 9an, här på bild med min mycket snygga kusin Evelina!
 
På gymnasiet höjdes kraven. Alla mina klasskamrater var väldigt duktiga i skolan och det märktes att både skolan och jag ställde betydligt högre krav på mig själv. Tanken på att faktiskt söka till läkarprogrammet växte sig starkare och starkare och för mig fanns det bara en väg dit, nämligen att få MVG i allt. Dessa enorma krav på en 17 åring med klassisk "duktig flicka"-personlighet blev en dag helt enkelt för mycket. Under vårterminen i tvåan diagnosticerades jag med måttlig egentlig depression. Jag mådde i perioder fruktansvärt dåligt, hade knappt ork att ta mig upp ur sängen på morgonen och livet kändes tomt och meningslöst. Jag fick träffa både läkare och kurator på BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) och började med antidepressiv medicin och sen kämpade jag på. Jag hade ett otroligt stöd från mina fantastiska föräldrar, från Tom (som jag träffat när jag gick i 9an) och även från mina fantastiska lärare på gymnasiet.
 
Den där bruttan som har förgyllt gymnasietiden även med härliga minnen och som fortfarande är min stöttepelare i livet <3
Det pratades om att jag kanske borde ta ett uppehåll från skolan eller att jag kanske borde skita i betygen men det fanns inte på kartan för mig. Det var inte ett alternativ. Såhär i efterhand kan jag omöjligt förstå hur jag klarade det men på något sätt gjorde jag det, trots att jag efter endast några månader på BUP blev utslängd eftersom jag fyllde 18. Som tur var fick jag kontakt med en fantastisk psykolog på Psykologiska Institutet i Göteborg där jag gick i KBT nästan ända fram till studenten.
 
Under vårterminen var det alltså dags att söka till universitetet. Det var jag och en till i min klass som bestämt oss för att söka till läkarprogrammet i Göteborg vilket var extra roligt. Vi hade dessutom några dagars praktik som jag lyckats fixa på en vårdcentral hos en av våra familjevänner som jobbade där som läkare. Efter tre dagar på vårdcentralen var jag SÅLD. Det var givetvis läkarprogrammet jag skulle söka till och det var med en smått euforisk blick som jag gick därifrån på eftermiddagarna hem till mina föräldrar för att berätta om min dag.
 
Första spegelselfin med scrubs på praktiken i 3an
 
Studenten kom och jag var så lycklig. Lycklig över att ha lämnat allt det mörka bakom mig, lycklig över att äntligen vara färdig med grundskolan och lycklig över att veta att jag lyckats, depressionen till trots, gå ut med MVG i alla ämnen ännu en gång. Gymnasietiden kommer för alltid vara en av de bästa men också den värsta tiden i mitt liv. Nu väntade en sommar med jobb inom hemtjänsten som jag tyckte var en alldeles ypperlig start på min karriär inom vården.
 
 
Det var strålande sol den där dagen mitt i juli. Jag var på jobbet och mellan varje brukare jag varit hos försökte jag uppdatera antagning.se's hemsida. Tydligen var jag inte ensam om detta då sidan bara laddade och laddade utan att det hände något. Jag låg bra till i mitt schema så jag bestämde mig för att ta en kort rast innan jag gick in till nästa brukare och satte mig på en bänk ute i solen. Ännu en gång uppdaterade jag sidan och jag väntade och väntade. Helt plötsligt dök sidan upp på skärmen. Jag loggade in snabbt som bara den och där, där stod det ANTAGEN, Läkarprogrammet Göteborgs Universitet 330 hp. Lyckan rusade genom kroppen och tårarna brände bakom ögonen när jag läste det om och om igen för att se så att det verkligen stämde. Jag klarade det! Jag kom in! Jag skulle bli läkare!


I längan på besök

Nu är seminariedelen av kursen i full gång och det betyder att det verkligen är dags att ta tag i pluggandet för min del. Satt i förra veckan och skrev en lista på allt som jag behöver beta av och än så länge har jag kunnat bocka av några stycken punkter i alla fall. Alltid en början.
 
Satt under förmiddagen igår tillsammans med två andra kurskamrater och förberedde en presentation av Aripiprazol, ett av de läkemedel man kan behandla schizofreni med, inför redovisningen på torsdag. Vid lunch begav jag mig för ovanligheternas skull upp till medicinareberget för att köpa mig lite mat och satte mig sedan i längan och pluggade lite tills det att det var dags att cykla hem och hämta på förskolan. Kände mig riktigt nostalgisk av att sitta och plugga där uppe. Så många föreläsningar jag haft där och så många gånger jag traskat fram och tillbaks i den långa korridoren.
 
Som vanligt var det liv och rörelse i korridoren under rasterna för att bli förvånansvärt tyst under föreläsningstidens 45 min. Kan sakna det lite grann ändå, men samtidigt inte. När jag gick på föreläsningar där uppe var det sååå svårt att föreställa sig att jag skulle kunna bli läkare med all information som jag bombaderades med. Nu är istället sjukhuset mitt andra hem där jag både är student och jobbar och det föredrar jag alla dagar i veckan framför en föreläsning om citronsyracykeln i längan.
 



Så härligt!

Gjorde sista dagen på praktiken i torsdags. Känns som att dessa 10 praktikdagar bara försvunnit ner i ett hål och samtidigt så känner jag att jag utvecklats massvis som vanligt. Jag känner mig fortfarande inte särskilt duktig på psykiatri men mot slutet av praktiken fick vi ta ett ganska stort ansvar och vara en del av verksamheten vilket givetvis är skrämmande men också väldigt peppande då man inser att det där underläkarvicket inte känns alldeles ouppnåeligt ändå. Det var hur som helst rätt skönt att få lämna ifrån sig det där personlarmet innan vi gick som jag i 2 veckors tid vördat likt en nyfödd bebis för att inte av misstag råka trycka på det för att i nästa sekund vända sig om och se 15 människor kommande springande mot en.
 
 
I fredags var det åter dags för att bänka sig i föreläsningssalen och det var med en något mosig hjärna som jag satte mig på cykeln och cyklade hem klockan 4 på eftermiddagen. Efter lite "sista minuten"-packning (framförhållning, vad är det??) satte vi oss i bilen och nu har vi spenderat ett underbart härligt dygn i Bosared. Känns som att jag skriver det varje gång jag är här men lugnet, myset och friheten här är magisk. Dessutom har vi även här haft strålande sol och årets första riktiga vårvärme så då kan ni ju lista ut någon som är nöjd i alla fall.
 
 
Nu skall jag köra ett sista ryck med pluggandet och sedan vankas det middag, badtunna och sällskapsspel. Japp, precis så härligt som det låter!


Måndag

Men wow vilken fantastisk fin respons jag fick på gårdagens inlägg! Blir så otroligt glad över att läsa era fina ord och nu har jag inhämtat en massa härlig inspiration till nya inlägg. Det är dessutom väldigt kul att få ett namn eller en liten kort beskrivning på siffrorna i besöksstatistiken och jag lovar att jag skall göra mitt bästa för att försöka svara på era frågor och funderingar!
 
Idag inleder jag sista praktikveckan på psykiatrikursen. Den här kursen rusar verkligen fram i en hiskelig fart och med tanke på att jag var hemma hela första veckan och VABbade känns det som att jag har en hel del att ta igen rent pluggmässigt. Vi skriver vår tenta på skärtorsdagen och det känns ju som att det är typ.. snart?! När vi är ute på praktik så finns det ju inte så mycket tid (eller ork) över till att plugga några större mängder men nästa vecka börjar vår seminarieperiod och då får jag sätta mig ner och strukturera upp plugget lite bättre.
 
Men nu.. frukost!!
 




Jag är ju snart läkare?!

Jag och min kurskamrat har verkligen haft jättetur och fått en fantastisk handledare på vår avdelning. Han är dock pappaledig 50% så vi träffar honom inte så ofta som man kanske hade velat men han tar sig verkligen tid att sitta och gå igenom avdelningens patienter med oss och lär oss allt ifrån lagen om tvångsvård till olika psykofarmakas biverkningsprofiler.
 
Det som gör mig lite smått nervös är att han är underläkare. Inget ont om underläkare, han är verkligen fantastisk duktig, men han tog examen för bara några månader sen. Jag tar examen om 4 terminer och då skall jag tydligen vara lika duktig som den här killen som tillsammans med överläkare och specialister sitter och diskuterar de olika behandlingsalternativen hos de riktigt svårt sjuka patienterna.
 
Bara tanken på detta får det att knyta sig i magen av nervositet. Det finns ju inga möjligheter att någon ens skulle få för sig att låta mig ta hand om egna patienter, eller? Det låter ju helt vansinnigt! När ska någon inse att man bluffar och egentligen inte kan någonting? Ändå så kan jag inte låta bli att tycka att det känns enormt häftigt. Trots att jag från en dag till en annan går från att titulera mig läkarstudent till att det står underläkare på min namnskylt kommer jag ju inte magiskt kunna allt, men kan jag vara 10% så duktig, pedagogisk och lugn som min handledare är 2 månader efter examen så är jag nöjd. Det känns dock rätt betryggande att jag fortfarande har 4 terminer på mig att lista ut hur jag skall undvika att fullständigt drabbas av panik när jag skall ha hand om min allra första egna patient.
 
 Throwback till när jag gjorde mitt första diktat på medicinavdelningen och var såhåå stolt!


Ett psykiatriskt status

Att göra ett psykiatriskt status är banne mig inte lätt. Jag antar att det är som med allt annat och det bara krävs lite övning men ändå. Ett vanligt somatiskt (kroppsligt) status innehåller ju objektiva saker som att auskultationen av hjärtat låter bra utan blåsljud men att hjärtrytmen är oregelbunden. Plättlätt ju! Redan under termin 5 examinerades vi på ett fullständigt somatiskt status och nu för tiden känner jag mig trygg både i själva utförandet (lyssna, titta, känna) och att journalföra det.
 
 
Ett psykiatriskt status är rena motsatsen. Här handlar det om att subjektivt tolka en persons psykiska mående. Där skall ingå allt ifrån hur patientens kognitiva förmåga är till patientens stämningsläge. Dessutom skall man bedöma om patienten verkar ha sjukdomsinsikt eller inte och göra en suicidbedömning. Allt detta (och mer därtill) skall man få fram genom att bara prata med patienten och observera hur denne fungerar i samtalet, kroppspråk osv. SÅ svårt! 
 
Dessutom gör ju varje läkare sin bedömning utifrån sin referensram. Har man träffat någon med ordentligt "utslätad ansiktsmimik" har man ju något att jämföra med när man sitter där och ska göra sin bedömning. Ja ni förstår ju att det inte är helt lätt när man som jag har 0 personer i den psykiatriska status-databasen. Jag och min kursare har därför slitit vårt hår för att få till de där journalanteckningarna under vår praktik men det går sakta men säkert framåt. Förhoppningsvis kan vi lämna praktiken lite tryggare och med en liten, men ack så viktig, referensram inför framtida patientmöten!
 
 



Psykplacering

Första dagen på min psykiatriska placering är nu avklarad! En väldigt lugn dag för personalen skulle jag gissa men en väldigt händelserik dag för mig som grön läkarstudent. Innan vi gick ut på vår VFU under invärtesmedicin var jag ändå någorlunda lugn, medicinpatiener har man ju stött på och de flesta känner eller känner till människor som har kärlkramp, astma eller diabetes. De flesta känner visserligen säkert ett flertal med psykiatriska sjukdomar också av något slag såklart men för det första är det av någon underlig anledning väldigt tabu att prata om det och för det andra träffar man inte de riktigt riktigt sjuka patienterna som t.ex. personer med paranoida vanföreställningar, rösthallucinationer eller med drogutlösta psykoser.
 
Därför var det med viss nervositet som jag begav mig mot sjukhuset imorse. När vi fått en liten introduktion i ett av klinikens konferensrum blev vi försedda med personlarm och nycklar och gick sedan upp till avdelningen som vi blivit tilldelade. Jag och en annan kandidat som skall vara på samma avdelning blev presenterade för personalen och sedan spenderades dagen med att ronda och hålla långa personliga samtal med några av patienterna. Väldigt nytt och främmande men framförallt lärorikt. Har verkligen kunnat checka av många "första gångare" idag vilket känns kul. Ser fram emot resten av praktiken med skräckblandad förtjusning helt klart!
 


Irriterade studenter

Det märks verkligen att det var ett bra tag sen som vi satt bänkade vecka efter vecka i föreläsningssalarna och hade förelsäningar från morgon till kväll (eller ja eftermiddag i alla fall). Det absolut bästa med att ha de prekliniska terminerna bakom sig är helt klart att vi nu för tiden oftast slipper sitta dagarna långa i de extremt oergonomiska bänkraderna och frenetiskt anteckna och hålla koncentrationen uppe i timmar. Genom åren som läkarstudent har jag kunnat identifiera några riktiga irritationsmoment när det kommer till föreläsningar och jag tänkte därför dela med mig av en liten demonstrerande lista:
 
1. Föreläsaren använder inte mikrofon, trots att det finns. Vi skiter i om DU tycker att du hörs bra, vi vill gärna lägga energin på annat än att läsa dina läppar.
 
2. Föreläsaren håller inte på rasterna. Raster är HELIGA för oss studenter. Genom hela programmet har vi alltid haft 45 min föreläsning följt av 15 min rast. Är det någon föreläsare som inte håller på detta, om så bara för några minuter, kommer ingen kunna fokusera på något annat än den tickande sekundvisaren och tanken på det hägrande kaffet i kafeterian.
 
3. Ventilationen fungerar inte. Redan 10 minuter in på föreläsningen kan man känna hur temperaturen stiger och luften blir alldeles tjock. Om man inte var trött innan föreläsningen började är man definitivt det efter 45 minuter utan tillräckligt med syre.
 
4. Föreläsaren har för många sidor i sin power point. Många sidor = Mindre tid per sida vilket innebär att man knappt hinner börja skriva ner den första raden innan föreläsaren gått vidare till nästa slide och det blir överlag väldigt svårt att hänga med.
 
5. Datastrul. Behöver man ens förklara varför det är irriterande? Väldigt många föreläsare dyker upp 5 minuter innan föreläsningen skall dra igång och jag vet inte hur många gånger hela klassen fått sitta och vänta på att den stackars föreläsaren skall komma på varför projektorn inte fungerar, varför inte deras dator går att koppla in osv. Detta leder oftast till att föreläsaren får kapa rasterna istället och ni kan ju tänka er hur det bemöts av den kaffeberoende studentskaran ;)
 
Nu låter jag kanske som världens gnällkärring men listan är givetvis skriven med glimten i ögat. Det finns ju ingenting som inte en kanelbulle från pressbyrån kan lösa liksom ;) Finns det något ni andra studenter kan störa er på när ni sitter på föreläsningar? 
 




Glädjespridarskor

I julklapp fick jag ett par arbetsskor att ha när jag är på sjukhuset av min kära mamma. Jag fick dock inga fysiska skor i handen eftersom hon givetvis ville att jag skulle vara med och välja då det finns cirka en miljard olika skor och märken att välja mellan. Först nu fick jag äntligen tummen ur efter mycket velande fram och tillbaka och beställde ett par från Scholl och i förra veckan damp de ner i brevlådan.
 
 
Lila är väl kanske inte riktigt min färg i vanliga fall men jag ville ha något som stack ut från mängden och när jag hittade dessa var den lila varianten enligt mig den snyggaste. Skorna sitter väldigt bra på foten och ger ett skönt stöd vilket ju är viktigt om man är på fötterna många timmar om dagen. Gick runt i dem hela kvällen när jag fick dem som den 5åring jag är och jag föll pladask (ja inte bokstavligt talat då, det hade ju varit ett sådär betyg på ett par skor). Nu får det bli upp till bevis de kommande månaderna. Som tur är springer vi ju inte runt lika mycket som många andra personalkategoriet på sjukhuset gör men förhoppningsvis kan dessa skor skydda mig från ömmande fötter och samtidigt sprida lite glädje i många år framöver.
 
En viss liten 2,5åring ville också prova mammas nya skor ;)


Att rädda liv

De flesta förknippar nog akuten med långa väntetider. Det är tid i väntrummet med kölapp, det är väntan på att få träffa en läkare och det är väntan på att få provsvar och behandling. Även de allra flesta som inkommer med ambulans till sjukhuset får ligga och vänta i ett så kallat liggande väntrum. Då och då kommer det ju dock in kritiskt sjuka patienter som inte kan vänta och dessa hamnar på akutrummet. Här bedöms patienterna direkt enligt ABCDE. Akut omhändertagande enligt ABCDE är en metod som är utformad så att man snabbt skall kunna identifiera akuta åkommor och stabilisera en patient inför vidare utredning (är ni nyfikna mer specifikt på vad som ingår kan ni läsa vidare HÄR). 
 
Idag har jag varit på simulatorcentrum som ligger på Östra sjukhuset och övat på akut omhändertagande. Jag och mina 3 kursare fick turas om att antingen vara läkare, sköterska eller åskådare och vi fick sedan testa på olika scenarion där patienter kommer in med ambulans till akuten och är kritiskt dåliga.
 
Själva simuleringsrummet såg nästan precis ut som ett vanligt akutrum bortsett från att ena väggen bestod av en stor spegel a la kriminalfilm med ett bakomliggande kontrollrum. Patienten var en docka som både kunde andas, blinka och prata (en person med mikrofon i kontrollrummet). Det fanns även finesser så som pulsar, hjärt- och lungljud och att tungan kunde svullna. Patienten kunde kopplas upp för att följa andningsfrekvens, puls, blodtryck m.m. och det gick både att defibrillera och ge patienten läkemedel. Just att dockan kunde blinka och höja och sänka bröstkorgen gjorde det på något sätt lite mer verkligt än om dockan bara legat stilla och jag tror vi alla fyra var ordentligt nervösa inför att första fallet skulle dra igång.
 
 
Vi fick turas om att vara läkare och som läkare skulle vi styra över allt som hände i rummet. I vanliga fall är ju sköterskor och undersköterskor superduktiga och gör saker på ren automatik men för övningens skull fick sköterskorna agera nya på jobbet så att den som var läkare verkligen fick tänka till. Det var riktigt svårt att verkligen inte ha någon att bolla sina funderingar med men behövde vi hjälp fick vi snällt "ringa växeln" och be om att få bli kopplade till bakjour/narkos/infektionsjour osv. precis som i verkliga livet (kan för övrigt inte säga det sista utan att tänka på WoW-jocke/Björn Gustavsson #90skid).
 
 
Sist på tur var jag. Eftersom det råder sekretess kring fallen (så att de skall kunna återanvändas till kommande kurser) så kan jag inte berätta så mycket om min patient men är man sist ut så känner man ju lite extra press. Hjärtat slog hårt i väntan på att vår handledare skulle komma in i rummet och ge oss "ambulansrapporten" men väl när patientens öde vilade i mina händer var jag ändå förvånansvärt lugn. Det var givetvis några småsaker som jag glömde men inom 15-20 minuter hade jag fastställt trolig diagnos, stabiliserat patienten och skickat vidare för vidare (och förhoppningsvis livräddande) utredning och behandling och jag kände mig bara så tokstolt över mig själv. Givetvis blir man superstressad om patienten nästan slutar andas, har ett blodtryck som är ruskigt lågt eller som rentav är medvetslös men vi grejade det alldeles utmärkt och vilken otrolig rush det var. Varför får vi inte göra sånt här oftare? Idag har jag (simulerings)räddat liv!



En styck munta

 
Här har ni tjejen som idag kunde checka av Invärtesmedicin II från den oändligt långa kurslistan för läkarprogrammet i Göteborg. Det var länge sen jag var så nervös som jag var inför muntan i diabetesmottagningens konferensrum idag men det gick galant faktiskt och både jag och mina två klasskamrater som gjorde munta tillsammans med mig blev godkända. HALLELUJA!
 
Firade med lyxmiddag beståendes av färdiga köttbullar och spagetti (fint ska det va!) och sitter nu och äter direkt med skeden ur ett Ben and Jerrys-paket framför Netflix. Jag kan konstatera att jag aldrig har varit så duktig på att prokrastinera som jag varit de senaste veckorna. Man måste få ha sina svackor ibland, även som läkarstudent. Som tur är så gick det ju vägen den här gången också och på måndag får det verkligen bli nya tag.
 


Tidigare inlägg Nyare inlägg