Sista veckan på T7

Hejhej ja, jag lever fortfarande! Nu är jag (och även många av er gissningsvis) mitt uppe i tentaveckan och varje vaken och ledig stund spenderas djupt försjunken i vår rosaprickiga neurologibok, våra två gigantiska kompendier med föreläsningsslides samt surfandes runt i cyberrymden på jakt efter svar på luriga gamla tentafrågor. Förutom tentapluggandet har jag dessutom placering på neurokirurgen denna veckan vilket i princip inneburit skolrelaterade aktiviteter majoriteten av dygnets 24 timmar. Snacka om att man kommer vara helt slutkörd där på fredag eftermiddag när tentan äntligen är gjord!




Nu skall jag inte spilla mer av mina ytterst dyrbara sovtimmar här utan lägga ner mobilen och gå och lägga mig. Ville bara kika in så att ni vet att jag lever och hörs vi inte innan fredag så får ni gärna hålla tummarna för mig på förmiddagen. Önskar även alla er andra som skall skriva tenta ett stort lycka till. Snart är det sommarlov, vi grejar det här hörni!





När man inte når hela vägen fram

Och så hände precis det som jag varit så rädd för, jag kuggade mitt praktiska prov. En patient med en ovanlig sjukdom med svårtolkade symtom gjorde att jag trots att båda anamnes och status satt som en smäck satt frågande över den topiska diagnosen (vart skadan sitter i nervsystemet). Lägg till en examinator som vaknat upp på alldeles fel sida av sängen och inte alls kunde ha överseende med att det faktiskt tagit många år innan patienten fått sin diagnos (hur skall jag då lista ut det efter EN undersökning?) och att symtom som inte borde funnits fanns där och vice versa.

Nä, jag tänker inte älta detta mer. Har redan spenderat 2 timmar i sängen gråtandes trots att jag ju egentligen inte gjort något fel. Hade jag bara fått patienten som min kurskamrat hade (vi sitter med under en examination och lyssnar också) hade jag tagit diagnosen under den första minuten men nu blev det ju inte så. Ett sjukt konstigt system att examineras på där patientens diagnos och examinatorns bedömning har större individuell betydelse än ens egen prestation. Hur kan det vara en rättvis bedömning?

Nu skall jag i alla fall försöka ladda om inför tentan nästa fredag och så får jag göra om det praktiska provet i sommar. Jag får inte göra det till en större grej än vad det är. Jag är VERKLIGEN INTE värdelös och kommer att bli en bra läkare ändå (även fast jag för 2 timmar sedan i en kort minut funderade på att hoppa av programmet i ren protest). Jag blir bara så förbannad då läkarprogrammet borde vara något som bygger upp en och inte bryter ned ens självförtroende. Det klarar jag så bra själv, tack!


"Vem skall göra lumbalpunktionen?"

Det märks verkligen att sommaren närmar sig med stormsteg. Igår hade vi sista repetitionen med kören innan vår avslutningskonsert nästa söndag och idag var det avslutning på scouterna. Dessutom var jag på konfirmation i lördags och nästa vecka vankas student och det framkallar ju sommarkänslor om något.
 
När det gäller skolan så märks det även där att det börjar närma sig sommarlov, men där är det väl inte riktigt samma härliga känsla som infinner sig. Tentaångesten har hunnit smyga sig på och jag känner mig så fruktansvärt dåligt förberedd eftersom jag missat så pass mycket föreläsningar och pluggtid då både jag, Vincent och Tom varit sjuka både en och två gånger. På onsdag väntar det praktiska provet för mig och jag är skapligt nervös. Försöker intala mig själv att det värsta som kan hända är att jag får göra om det och att det ju inte är hela världen men samtidigt vill jag ju vara 100% ledig nu i sommar. Lova att hålla tummarna för mig!
 
För att avsluta inlägget lite mer positivt måste jag bara få dela med mig av vad jag fick avsluta placeringen på avdelningen i förra veckan med att göra. Jag fick göra en LP för första gången! (LP=Lumbalpunktion=Sticka en nål mellan ryggkotorna och dra ut likvor/ryggmärgsvätska) Eftersom det bara skulle göras en LP drog vi fyra som var på avdelningen lott och som ni kanske förstod så blev det alltså jag som fick göra LPn. Jag försökte skaka av mig så mycket nervositet jag bara kunde eftersom jag blir så skakig i händerna när jag blir nervös och tanken som snurrade i huvudet var att bara göra det eftersom man aldrig vet när man får chansen att göra det igen (och att jag garanterat skulle ha ångrat mig om jag överlåtit det till någon annan).
 
Jag fick göra alla moment själv, inklusive att tvätta, montera ihop sprutor och nålar, lägga bedövning och tappa upp likvorn i provrören. Allt under fantastisk handledning av vår avdelningsamanuens. Hon lät mig verkligen göra själv men var samtidigt noga med att allt blev precis rätt vilket ju givetvis är jätteviktigt när man gör något för första gången. Fick dessutom världens mest underbara patient som var så så duktig under hela tiden.
 
Efteråt var hela jag tokvarm och adrenalinpåslaget fick pulsen att klappa på ordentligt men jag kände mig också så grymt lycklig och nöjd. Ibland är det allt lite extra kul att få vara läkarstudent, trots att man är aningens skoltrött!
 
Sängen har kanske inte så mycket med saken att göra men ville ha nån mer bild än bara en selfie, haha!



Dr House på neurologen

Den här veckan har jag VFU på avdelning. 4 ynka dagar har vi där två dagar spenderas på strokavdelningen och de andra två på den "vanliga" neurologiavdelningen. Anledningen till att jag sätter citationstecken över vanliga är att patienterna som ligger på Sahlgrenska ganska sällan har de vanliga sjukdomarna eftersom dessa oftast kan skötas på respektive hemortssjukhus. Den ena sidan av avdelningen beskrevs av vår avdelningsamanuens som det närmaste Dr House man kan komma där många av patienterna har väldigt atypiska sjukdomsvarianter eller symtom där t.o.m. överläkarna rynkar pannan och patienterna får utredas med många utredningar och prover man själv aldrig hört talas om i jakt på en diagnos.
 
Jag började i alla fall min vecka på stroken och där blev vi försedda med en strokesökare. Vi hade verkligen tur (om man nu kan kalla det tur) att vi under våra 2 dagar där hann springa iväg på inte mindre än 5 strokelarm. Det var väldigt intressant att bevittna det akuta omhändertagandet och vi fick till och med följa med en patient upp till operation för en akut trombektomi där man går in i blodkärlen med en kateter i ljumsken, letar sig upp till hjärnans blodkärl och drar ut proppen manuellt. Eftersom operationen sker inuti kärlen kan operatören givetvis inte se hur hen skall styra katetern och därför sker hela operationen med röntgengenomlysning.
 
Här har ni yours truly iförd blydräkt och blyhaklapp (förlåt Birgitt för att jag lånade din, vi kandidater kan inte göra något rätt tydligen) som skydd för röntgenstrålningen. På den högra bilden står några av mina kurskamrater och tappert försöker förstå en patients perfusionsbilder (fråga inte, jag vet inte heller riktigt vad det är!).
 
 
Idag har jag istället varit på Dr House-sidan på neurologiavdelningen. Syftet med vår placering på avdelningarna är att vi skall träffa så mycket patienter som möjligt och helst av allt vill ju vi kandidater få se så många sjukdomar som möjligt för att få ett ansikte på allt vi läser i böckerna. Då är det minst sagt lite klurigt när mer än hälften av patienterna har oklara eller atypiska sjukdomar. Visst är det intressant att få se alla sällsynta sjukdomstillstånd men det är ju med största sannolikhet inte dem vi kommer stöta på i vår framtida karriär. Imorgon skulle vi förhoppningsvis få träffa en parkinssonpatient i alla fall. Skall bli spännande att se om symtombilden i boken stämmer överens med det vi får fram hos patienten!
 


Soffhäng eller kvällsplugg? Motivationstips!

Fick en fråga för ett tag sen om mina tips för att inte hamna i tv-soffan varje kväll och käka chips utan istället motivera sig och plugga, men faktum är att det faktiskt är precis så som mitt liv ser ut just nu. Visserligen äter jag inte chips varje kväll men 9 gånger av 10 bullar jag upp mig i soffan eller sängen med datorn i knät för ett avsnitt på netflix eller lite youtube-videos. Jag är HELT FÄRDIG på kvällarna och rätt slut i huvudet vilket gör att jag varken har lust eller förmåga att sätta mig ner och trycka in mer saker i huvudet. Det skulle helt enkelt inte tjäna någonting till då det ändå inte skulle fastna. Mitt flugpapper är redan fullsmockat så att säga.
 
Utan barn kan jag tänka mig att man kan vara lite mer flexibel med sin tid. Man kan välja att krasha framför tvn direkt efter att man kommit hem och bre sig en macka om man inte orkar laga middag men med barn finns inte riktigt den valmöjligheten. Istället försöker jag få så mycket av pluggandet gjort under min arbetstid (=innan jag hämtar Vincent) och lämnar resten av tiden till hushållssysslor, barnlek, matlagning och egentid.
 
Då och då känner jag dock att det finns lite energi över och då kan jag faktiskt sitta en timme efter att Vincent somnat framför högarna med anteckningar och färgpennor. Dessa dagar har dock av någon anledning blivit färre den senaste tiden då jag börjat bli rejält skoltrött. Det kan jag väl inte vara ensam om att vara eller? Känns som att vintertröttheten fortfarade hänger över axlarna och jag läängtar efter att få stänga skolböckerna i några månader och bara jobba.
 
Mina tips är alltså att redan från början bestämma när din pluggtid skall ligga. Schemalägg den om du så vill i din kalender men se också till att du då schemalägger ledig tid. Annars kommer du inte hålla speciellt länge och med tanke på hur lång läkarutbildningen är så måste man bara hitta den där gyllene balansen. Hitta sen det som håller din motivation uppe och den där lilla tanken som fungerar som en spark i baken. Jag blir extremt motiverad exempelvis av att tänka på hur mycket jag faktiskt kan och hur otroligt nära det är att jag kan få börja jobba som underläkare (nästa sommar!??). Sen när allt känns motigt och tungt brukar jag försöka påminna mig själv om hur otroligt kul jag faktiskt tycker att allt jag lär mig är (svårare under cellbiologin kanske, hehe) och oftast blir det genast mycket lättare.
 
Lite epilepsiplugg framför semifinalen i eurovision denna tisdagkväll!
 
Och sen hörni, det där med chipsen, ta med dig dem när du pluggar. Vem har sagt att plugga inte skall vara mysigt och trevligt? Med lite pluggsnacks blir allt lite bättre och let's face it, det kan man behöva så här en månad från sommarlovet! Heja dig, heja oss!




"Vill du berätta varför du har kommit hit idag?"

Idag har jag för första gången i mitt liv haft kandidatmottagning. Somliga i min klass har haft det långt tidigare under utbildningen och vissa har till och med varit på kandidatavdelning där hela avdelningen drivs av läkarstudenter och sjuksköterskestudenter, men för mig var det i alla fall första gången och det var verkligen skitkul!
 
Jag fick reda på vilken patient jag skulle ha på morgonen när jag kom till neurologmottagningen och fick därefter gå och läsa på inne i undersökningsrummet. Jag gick igenom patientens remiss och tidigare journal och med lite fjärilar i magen gick jag sedan ut i väntrummet och ropade upp min patient, presenterade mig och traskade sedan iväg mot undersökningsrummet noggrant observerandes patientens förflyttningsförmåga i korridoren som vi fått lära oss under konsultationskunskapskursen #exemplariskläkarstudent
 
Därefter följde en timmes anamnes (sjukhistoria) och status (undersökning) och för första gången någonsin så kändes det som att allt flöt på så himla bra. Det kändes verkligen som att jag fick en bra bild av patientens problem och jag kände mig trygg med att utföra alla de olika undersökningsmoment som ingår i ett neurologiskt status. Dessutom är jag lite extra stolt över mig själv eftersom jag lyckades jag knacka fram alla reflexer (det jag, och många med mig, tycker är allra svårast). Det är så svårt att förklara men det var en sån mäktig känsla att vara helt själv inne på rummet med patienten och faktiskt känna att man kan någonting och vet vad man håller på med.
 
Efter att jag pratat färdigt med patienten bad jag hen att sätta sig i väntrummet och gick därefter och pratade med min handledare om vad jag fått fram och om mina tankar. Därefter fick även min handledare träffa patienten innan hen slutligen kunde skickas hem med remiss till vidare undersökning samt ett återbesök om några månder. Fick själv lite feedback och fick mycket nyttiga saker att ta med mig från mitt patientmöte och tillslut var det bara själva dikteringen kvar. Väldigt kul alltså och väldigt lärorikt. Varför får vi inte göra detta oftare?
 
Gammal bild på glad läkarstudent på Infektionskliniken i Borås


Ute på klipporna

Wow alltså, vilket fantastiskt väder vi haft de senaste dagarna! En riktig försmak på sommaren and I löv it. Lurade ut pojkarna på en liten utflykt igår ut till Amundön och där spenderade vi hela eftermiddagen och bara hade det så mysigt. Dessutom lyckades vi med konsten att hitta en aktivitet som föll oss alla i smaken. Jag kunde fotografera, Tom fick fiska och Vincent var överlycklig över att få springa runt bland klipporna, plaska i vattnet med pinnar och samla snäckor. Nästa gång blir det att ta med grillen och grilla lite korv tror jag.
 
 
Idag har det också varit kanonfint men har inte riktigt haft tiden att sitta ner och njuta av solen då jag haft fullt upp hela dagen. 7.30 var jag på plats imorse på neurologmottagningen och fick då reda på att patienten som jag skulle ha på kandidatmottagningen var avbokad. Fick istället auskultera (finare ord för att svansa) en neurolog hela dagen vilket i och för sig var lärorikt men kanske inte lika givande som att faktiskt ha ett eget patientbesök.
 
Efter skolan cyklade jag direkt till mölndal för att tillsammans med Kristina hålla i traumabiten av introduktionen för alla nya sommavikarier på VAC. Var lite nervös precis innan men det släppte helt när vi stod där framme och pratade och det verkar som att vi inte fullkomligt skrämde livet ur stackarna i alla fall vilket ju är positivt. Hoppas att de flesta är sugna på att komma och arbeta med oss på akuten nu i sommar. Imorgon bitti kommer en ny grupp sommarvikarier till kontoret så då gör vi om allt igen.
 
Kom stapplandes in genom dörren här hemma strax efter 7 i alla fall så ni kan ju tänka er en som är trött. Nu har jag bänkat mig ute på balkongen, invirad i filtar och ackompangerad av en kopp te och lite kvällsmat. Här tänker jag nog sitta tills det är dags att sova (vilket med tanke på hur trött jag är kanske inte blir speciellt länge, hehe). Hoppas ni får en trevlig kväll!



Neurologjouren

Medan vissa är ute och firar valborg spenderar jag kvällen, liksom de flesta andra kvällar, nerbäddad i soffan framför Netflix. Är trött efter en intensiv vecka trots att jag haft två riktiga kanondagar till helg. Valde att skippa trippen till Bosared den här gången och är rätt så nöjd med mitt beslut då jag verkligen behövt lugnet här hemma för att kunna ladda om ordentligt. Nu är ju helgen dessutom inte ens slut vilket känns såhåå lyxigt. På morgondagens to-do list står både fönsterputsning och plugg, får se hur ambitiös jag känner mig imorgon bara (*host* prokrastineringsmästare).
 
Tänkte berätta lite kort om min fredag. Hade smart som jag är bokat in ett jourpass på fredagkvällen efter en hel dag med föreläsningar nämligen. Fråga mig inte hur jag tänke, jag tänkte nog inte alls, men det var bara att bita i det sura äpplet och svälja tröttheten medan resten av kursarna gick hem för dagen vid tre eftersom nästa lediga jourtid är typ dagen innan tentan (=nej tack). Det är illa nog att jag inte var snabb nog att boka min andra jour som jag skall ha 4 dagar innan. (På neurologikursen har vi två obligatoriska jourer där en skall vara på akuten och den andra antingen på akuten eller med neurokirurgjouren.)
 
Any hoooow, eftersom det känns som att det var år sen jag pratade med en patient själv och jag dessutom har väldigt dålig koll på alla neurologiska sjukdomar (logisk då vi bara läst neuro i två veckor men ändå) så satte jag mig direkt och panikpluggade efter sista föreläsningen på lite sjukdomar jag tänkte att jag skulle kunna stöta på samtidigt som jag slängde i mig några pannkakor. 
 
 
När jag sedan traskade ner till omklädningsrummen så möttes jag av en glad överaskning. Plötsligt stod nämligen ännu ett skåp ledigt som jag snabbt som attan norpade för att slippa 5 veckor inklämd i mitt lilla hörnskåp. Nu kan jag stryka bultsax från önskelistan och jag lovar att ni från och med nu skall slippa ännu fler uppdateringar från min skåpsföljetång.
 
 
Traskade sedan iväg mot akuten och spenderade 5 alldeles lagom händelserika timmar där tillsammans med neurologjouren och en annan läkarstudent. Min oro om att känna mig otillräcklig och okunnig visade sig väldigt obefogad då vi mest fick svansa vår läkare och den patient vi träffade själva tog jag och min kursare tillsammas och vi kunde då kompletera varandra med saker som vi ev. missat i anamnes (sjukhistoria) eller status (undersökning). Lite malliga blev vi dessutom när vi fick medhåll kring våra tankar om diagnos och behandling när vi efter samtalet gick för att diskutera med vår handledare. Hur kunde jag ha glömt hur roligt det är att få gå och ta patienter på akuten??
 
Det var i alla fall med två trötta små ögon som jag sedan något zombielikt vandrade mot bussen strax efter nio och väl hemma var det raka vägen in på toaletten för att borsta tänderna och sedan sova. Trött men nöjd över att äntligen få ta helg!


Skriver arga lappar

Igår kom tentaresultatet för psykiatritentan och vet ni hörni? Jag blev godkänd! Kanske inte med någon skrytsam mängd poäng men ändå godkänd och nu kan jag helhjärtat ägna tankarna åt neurologikursen som ju dragit igång med full fart. Ryktet säger att neurologin är lite mer intensiv än vad psykiatrin har varit med väldigt lite tid för självstudier så det återstår att se vad jag själv tycker om den saken i slutet av maj.
 
Jag lyckades för övrigt erövra ett skåp igår. Jag och Emelie styrde bestämt våra steg mot källarplan under en av våra raster för att skriva ihop en fin lapp och fästa på skåpet som jag satt mitt namn på men som någon annan tagit sig friheten att hänga sitt hänglås på. När jag väl knåpat ihop en alldeles lagom arg lapp vände jag mig dock om och såg att det faktiskt fanns ett ledigt skåp inne i hörnet av omklädningsrummet så, med en viss motvillighet, valde jag att riva min fantastiska lapp och istället låta den anonyma skåpstjuven vinna.
 
Mitt gamla skåp // Mitt nya skåp 
 
Nu måste jag istället trycka in mig i ett litet hörn och i princip slänga in grejerna i skåpet då jag knappt kommer runt skåpsdörren (som givetvis öppnas åt fel håll, vem tänkte där??). Smällar man får ta för att ha ett skåp som inte ligger borta i "öron-huset" som ligger typ så långt bort man kan komma i kulverten där jag hade skåp förra terminen. Nästa termin kanske jag kan avancera till ett normalt skåp, vem vet? Annars kanske en bultsax är en bra sak att önska sig i 24årspresent?!




Almanackan är full!

Well hello there! Har efter en fullsmockad helg inte riktigt hunnit förbereda mig inför de två kommande veckorna som kommer vara rätt så galna. På knappt två veckor skall jag hinna med skolan + styrelsemöte + planeringsträff inför introduktionen av de nya sommarvikarierna på trauma + neurologjour + första maj-röj i Bosared + 2 x introduktionsträffar med de nya sommarvikarierna + scouthajk. Alltså tillåt mig att säga: Aahhhhh!!
 
Vet 1. inte hur jag skall orka med allt och 2. inte hur jag skall hinna. Många av grejerna är dock väldigt roliga så jag hoppas att jag kan ta mig igenom dessa två veckor med livet i behåll. Sitter i denna stund vid köksbordet och mumsar i mig en äggmacka och dricker en kopp te. Missar dagens första föreläsning om infektioner i nervsystemet men jag behövde verkligen starta dagen lugnt och stadigt idag med tanke på ovan nämnda craziness.
 
Två bilder från gårdagen. Till höger min väl förpackade men ack så smarriga lunch (och ja det är ett wienerbröd ni ser i bakgrunden)
 
När jag nu fått vräka ur mig min frustration här över er intet ont anande bloggläsare (sorry) och jag fått i mig lite frulle känner jag mig aningens lugnare igen. Jag ser fram emot dagens föreläsningar och det skall bli spännande att få höra hur det gick för Emelie igår på hennes neurokirurgjour. Dessutom skall jag vid lunch gå ner och skriva en arg lapp till den mycket elaka människa som tagit mitt skåp i omklädningsrummet trots att det klart och tydligt stod både datum, termin och mitt namn på det. So not cool! Hoppas ni alla får en hääärlig och blöt tisdag (och ursäkta mitt något bipolära skrivande, jag är fortfarande rätt nyvaken).


10,5 högskolepoäng till sommarlovet

Första dagen efter påsklovet och jag känner mig redan rätt matt. Det kan möjligen ha att göra med att vi ränt runt en del under påskledigheten och dessutom avslutade allt med både veckohandling och en trip till IKEA igår. Som pricken över iet är Vincent nu sjuk och jag själv har både ont i halsen och känner mig allmänt murrig (är det ens ett riktigt ord?!). 
 
Kickade igång neurologikursen idag med att komma instapplandes i hjärtats aula prick 8.30 och har under dagen som fyllts av rekapitulerande föreläsningar i neuroanatomi belönat mig med en glass för att jag tyckt allmänt synd om mig själv. Det kan man faktiskt få unna sig när det river i halsen, föreläsaren håller föreläsning på två språk samtidigt (skickligt ändå ju!? *suck*) och pressbyrån just nu kör glass för halva priset. Det känns att det var ett tag sedan man läste anatomi och visst är det mycket av informationen som sitter lååååångt bak i skallen men föreläsningarna har ändå varit rätt lättsmälta och jag är fast besluten om att ta mig an kursen med stor entusiasm och intresse trots att jag och många kursare med mig börjar längt allt mer efter den där sommar"ledigheten".
 
 En styck inte alltför pigg läkarstudent
 
Eftersom Tom är hemma med Vincent och jag inte har bråttom till förskolan passar jag därför på att sitta kvar en stund i skolan och plugga. Ja, jag vet att det är första dagen men det gäller att passa på när tid finns och vem vet, jag kanske ligger hemma med 39 graders feber imorgon. Nu skall jag alltså avsluta inlägget och grotta ner mig i föreläsningskompendierna och be en stilla bön att jag slipper ligga hemma en vecka i influensa. Vill absolut inte göra den här "sjuk första kursveckan"-trenden till en vana.



Äntligen påskledig

Hallå från lugnet i Bosared! Vincent ligger uppe på övervåningen med mormor och vilar middag och själv har jag placerat mig i en fåtölj vid ett av fönsterna som vetter mot sjön. Stackars Tom fick migrän igår precis när vi skulle åka hit så han kommer hit lite senare tillsammans med min bror och mina kusiner.
 
 
Tentan igår gick nog ändå rätt bra. Det var några frågor som var lite konstiga som gör att jag känner mig lite osäker då det alldeles beror på hur de rättar dessa men efter att ha diskuterat tentan lite grann med Emelie efteråt så känns det bra. Nu kan jag ju ändå inte göra annat än att vänta de där 14 arbetsdagarna det tar att rätta tentan. Just nu njuter jag fullt ut av att vara 100% ledig innan neurologikursen drar igång på tisdag. Vincent är verkligen överlycklig här då han är omgiven av personer som kan ge honom uppmärksamhet och som han tycker extra mycket om samtidigt som det finns en massa spännande saker att leka med och platser att utforska. Himmelriket helt klart för en liten 2,5åring!
 
Nu vankas det alldeles strax lunch så jag skall gå upp och väcka min lille pojk! Ha en fortsatt underbar dag :)


En styck magisk brunch

Dagen innan tenta och jag känner mig ändå fortfarande förvånansvärt lugn. Hade ju min lite panikiga period i förra veckan men känner väl att det inte finns så mycket mer nu som jag kan göra och det får helt enkelt gå som det går imorgon. Förhoppningsvis går det bra! Skall alldeles strax stänga ner datorn och få mig en god natts sömn så att jag är ordentligt utvilad inför morgondagen.
 
Jag har dock inte bara pluggat idag. Imorse mötte jag nämligen upp Josefin på Linnéplatsen och tillsammans traskade vi vidare mot Egg&Milk för lite brunch. Jag har aldrig varit på Egg&Milk tidigare men blev genast helt frälst när jag fick hugga in på brunchmenyn beståendes av amerikanska pannkakor, bagel med cream cheese, yoghurt och en kopp te. Magiskt gott verkligen! Hela stället var dessutom inrett som en klassisk american diner och i vårt lilla bås satt vi och snickesnackade en bra stund om allt mellan himmel och jord. En perfekt start på en tentapluggsdag och jag var typ proppmätt resten av dagen.
 
 
Ni ser ju! Varför finns det inte fler ställen som dessa?? Ni får förresten ursäkta min "jag har precis cyklat i 25 minuter i uppförsbacke och är helt genomsvett"-frisyr. Bjuder på den idag.
 
Imorgon efter tentan (som kommer gå bra, positivt tänkande här) åker jag direkt hem och packar våra väskor för att sedan åka till Bosared över påsk. Hoppas på fint väder så vi kan vara ute mycket med Vincent och kanske till och med ta en tur med båten i sjön. Vi har dessutom äntligen lyckats sätta upp Vincents gunga i ett av träden som han fick i ettårspresent. *Host* bättre sent än aldrig.
 
Nä nu får det vara slutsvamlat för den här gången! God natt på er :D




3 dagar kvar

Så var tentaveckan här. Hade i förmiddags den sista föreläsningen innan tentan och det var en interaktiv föreläsning om akutpsykiatri där vi fick chansen att testa våra kunskaper lite och den kändes ändå rätt okej. Nu ljuger jag ju i och för sig lite då vi även hade en föreläsning om psykoterapi på eftermiddagen men den skippade jag och satt istället i biblioteket och pluggade med Emelie och åt tigerkaka. Helt klart en bra prioritering såhär 3 dagar innan tentan.
 
Just nu sitter jag vid köksbordet omgiven av högar med anteckningar strödda över halva bordet tillsammans med min dator, några pennor, en kopp te och en näve lösgodis och pluggar demens, ångest och personlighetssyndrom. Just nu känns magkänslan bra. Jag är ovanligt lugn och trots att det finns gott om saker som jag kan lära mig mer om så känns det ändå som att jag har greppet om det viktigaste, i alla fall inför tentan. Sen får vi väl se hur det går när jag kör min första arbetsdag på psykiatriblocket under ATn för ja, det är nästa gång jag kommer handskas med den kunskap som jag lär mig nu. Känns helt galet!
 
Är det någon annan som också sitter och tentapluggar just nu? Vad är det ni skall tenta i så fall och vilket program läser ni? Är så nyfiken på vad ni har för er! Nu peppar vi varandra så att vi alla kan njuta av lite påskledighet!
 
 
 


Lycka och förtvivlan

Äntligen fredag och vilket fantastiskt väder det varit idag! Efter en förmiddag med seminarie om mänskliga rättigheter och stigma inom psykiatrin och några timmars lunchplugg tillsammans med ett gäng kursare var det tillslut bara jag och Emelie som tappert satt kvar inne i studentcentrum på Sahlgrenska. För att orka suga ut den sista produktivitieten ur dagen belönade vi oss själva med lite fika och gick sedan upp och satte oss på en takterass på sjukhusområdet och fortsatte förhöra varandra på gamla tentafrågor. Solen gassade verkligen där uppe och det var bara alldeles underbart!
 
 
Det plingade dock helt plötsligt till i min mobil när vi satt där uppe och njöt i solen och när jag tittade efter hade jag fått en notis från SR om att man rapporterar om en misstänkt terrorattack i Stockholm. Så otroligt fruktansvärt! Vi försökte så gott vi kunde att distrahera oss med plugget men då och då fick vi pausa våra diskussioner om tvångsvård och psykoser för att uttrycka vår frustration och prata av oss.
 
Väl hemma möttes jag av en strålande glad pojke som varit och klippt sig och fått håret färgat lila. Vi lekte en bra stund alla tre tillsammans ute på gården innan det var dags att gå in och laga mat, vilket som vanligt möttes av livliga protester från en viss liten herre. Jag är så glad och tacksam över min underbara familj och att vi ändå befinner oss långt bort från händelserna i Stockholm. Min son är ännu lyckligt ovetandes om världen han tyvärr kommer att växa upp i.
 
Nu sitter jag istället uppkrupen i soffan med en skål frukt (perfekt mogen mango bland annat, det är ju bara föööör gott!!) och skall försöka få ytterligare plugg gjort innan ögonen säckar ihop totalt. Känner att det hettar lite i kinderna efter stunden i solen och har en konstig känsla av både lycka och förtvivlan i kroppen. Lycka över den fantastiska dag jag själv haft och förtvivlan, ja.. jag saknar ord. Ta hand om er allihopa och glöm inte vad som egentligen är viktigt i livet! Skickar stora cyberkramar till er alla :)



Tentapluggsvecka

Goder morgon! Var lite segstartad imorse och valde att skippa första timmens föreläsningar mot en kopp te i soffan. Tentaångesten börjar så smått krypa sig på och jag har ENORMT många föreläsningar att gå igenom nu på en vecka innan tentan nästa torsdag. Det är ju lite tråkigt ändå då jag ser mycket fram emot min stundande långhelg på påsk där jag kommer vara 100% ledig i 5 hela dagar!! Vet inte när det hände sist?



Försöker i alla fall så gott jag kan att bemöta ångesten på bästa sätt genom att lugnt och strukturerat beta av punkter på min plugglista och samtidigt göra tid för att ta hand om mig själv och göra saker som får mig att må bra. Fick för mig i måndags att jag skulle ut och springa i kvällssolen efter en hel dags pluggande men det hela slutade med sträckt rumpmuskel och extremt håll vilket ju inte var helt lyckat kanske. Ibland är man lite för envis för sitt eget bästa.

Idag skall jag och Emelie sitta och plugga hela eftermiddagen i skolan och förhoppningsvis får vi en hel del gjort. Det här skall nog gå vägen! Snart är det påsklooov!



Pluggbreak på balkongen

Vilket kanonväder det är ute idag, nästan lite försommarvarmt när vinden inte ligger på allt för mycket! Jag har dessvärre suttit inne större delen av dagen och pluggat missbruk och suicidologi för att då och då slänga ett suktande öga mot den klarblå himlen utanför fönstret.


Nu har jag dock tagit en kort rast och njuter för fulla muggar i solen ute på balkongen tillsammans med en liten kaka och en kopp te och försöker lapa i mig så mycket D-vitamin som möjligt. Jag har varit så sjukligt trött de senaste dagarna så jag tänker att lite solljus borde göra susen (hämmar utsöndring av sömnhormon bl.a.) och vem vet när det blir såhär fint nästa gång?!

Kombinationen julstrumpor och vårsol är helt klart att rekommendera ;)


Statisktiken på blogg.se har legat nere nu i nästan en vecka vilket verkligen är supertrist. Det är ju så himla roligt att logga in på bloggen och se hur ni bara blir fler och fler som kikar in här. Om ni vill så får ni gärna klicka på Gilla-knappen under inläggen så ser jag att ni läst och vad ni tycker mest om att läsa. 

Hoppas ni får en strålande dag!!





Vägen till antagningsbeskedet

Jag kan inte minnas att jag velat bli något speciellt när jag växte upp. Jag hade definitivt inga tankar på att bli något inom vården i alla fall. Min mamma gillar att påminna mig om historien då jag var inlagd på sjukhus när jag var liten. Jag var i femårsåldern och en i personalen hade frågat mig om jag inte skulle bli doktor när jag blev stor varpå jag hade svarat "Det går ju inte, jag är ju tjej". Snacka om att mina föräldrar skämdes, haha. Där flög allt prat om jämställdhet ut genom fönstret.
 
Det var nog egentligen någon gång på högstadiet som jag verkligen började fundera på vad jag skulle vilja jobba med i framtiden. Redan på den tiden var google min bästa vän och jag sökte mig till en massa information om olika yrken och fastnade för biomedicinsk analytiker. Jag tyckte det lät väldigt kul att få jobba med att hjälpa patienter och analysera blodprov m.m. för att hjälpa till att diagnosticera olika sjukdomar. Är inte riktigt säker på hur det kom sig att jag sedan började fundera på att bli läkare men vad jag kan minnas så dök tanken upp i mitt huvud i slutet av 9an. Yrkesvalet kändes dock långt bort men jag var hur som helst ambitiös i skolan och hade siktet inställt på en gymnasieskola i Göteborg med gott rykte men också höga intagningspoäng och lyckades gå ut högstadiet med MVG i alla ämnen.
 
Jag slutar 9an, här på bild med min mycket snygga kusin Evelina!
 
På gymnasiet höjdes kraven. Alla mina klasskamrater var väldigt duktiga i skolan och det märktes att både skolan och jag ställde betydligt högre krav på mig själv. Tanken på att faktiskt söka till läkarprogrammet växte sig starkare och starkare och för mig fanns det bara en väg dit, nämligen att få MVG i allt. Dessa enorma krav på en 17 åring med klassisk "duktig flicka"-personlighet blev en dag helt enkelt för mycket. Under vårterminen i tvåan diagnosticerades jag med måttlig egentlig depression. Jag mådde i perioder fruktansvärt dåligt, hade knappt ork att ta mig upp ur sängen på morgonen och livet kändes tomt och meningslöst. Jag fick träffa både läkare och kurator på BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) och började med antidepressiv medicin och sen kämpade jag på. Jag hade ett otroligt stöd från mina fantastiska föräldrar, från Tom (som jag träffat när jag gick i 9an) och även från mina fantastiska lärare på gymnasiet.
 
Den där bruttan som har förgyllt gymnasietiden även med härliga minnen och som fortfarande är min stöttepelare i livet <3
Det pratades om att jag kanske borde ta ett uppehåll från skolan eller att jag kanske borde skita i betygen men det fanns inte på kartan för mig. Det var inte ett alternativ. Såhär i efterhand kan jag omöjligt förstå hur jag klarade det men på något sätt gjorde jag det, trots att jag efter endast några månader på BUP blev utslängd eftersom jag fyllde 18. Som tur var fick jag kontakt med en fantastisk psykolog på Psykologiska Institutet i Göteborg där jag gick i KBT nästan ända fram till studenten.
 
Under vårterminen var det alltså dags att söka till universitetet. Det var jag och en till i min klass som bestämt oss för att söka till läkarprogrammet i Göteborg vilket var extra roligt. Vi hade dessutom några dagars praktik som jag lyckats fixa på en vårdcentral hos en av våra familjevänner som jobbade där som läkare. Efter tre dagar på vårdcentralen var jag SÅLD. Det var givetvis läkarprogrammet jag skulle söka till och det var med en smått euforisk blick som jag gick därifrån på eftermiddagarna hem till mina föräldrar för att berätta om min dag.
 
Första spegelselfin med scrubs på praktiken i 3an
 
Studenten kom och jag var så lycklig. Lycklig över att ha lämnat allt det mörka bakom mig, lycklig över att äntligen vara färdig med grundskolan och lycklig över att veta att jag lyckats, depressionen till trots, gå ut med MVG i alla ämnen ännu en gång. Gymnasietiden kommer för alltid vara en av de bästa men också den värsta tiden i mitt liv. Nu väntade en sommar med jobb inom hemtjänsten som jag tyckte var en alldeles ypperlig start på min karriär inom vården.
 
 
Det var strålande sol den där dagen mitt i juli. Jag var på jobbet och mellan varje brukare jag varit hos försökte jag uppdatera antagning.se's hemsida. Tydligen var jag inte ensam om detta då sidan bara laddade och laddade utan att det hände något. Jag låg bra till i mitt schema så jag bestämde mig för att ta en kort rast innan jag gick in till nästa brukare och satte mig på en bänk ute i solen. Ännu en gång uppdaterade jag sidan och jag väntade och väntade. Helt plötsligt dök sidan upp på skärmen. Jag loggade in snabbt som bara den och där, där stod det ANTAGEN, Läkarprogrammet Göteborgs Universitet 330 hp. Lyckan rusade genom kroppen och tårarna brände bakom ögonen när jag läste det om och om igen för att se så att det verkligen stämde. Jag klarade det! Jag kom in! Jag skulle bli läkare!


I längan på besök

Nu är seminariedelen av kursen i full gång och det betyder att det verkligen är dags att ta tag i pluggandet för min del. Satt i förra veckan och skrev en lista på allt som jag behöver beta av och än så länge har jag kunnat bocka av några stycken punkter i alla fall. Alltid en början.
 
Satt under förmiddagen igår tillsammans med två andra kurskamrater och förberedde en presentation av Aripiprazol, ett av de läkemedel man kan behandla schizofreni med, inför redovisningen på torsdag. Vid lunch begav jag mig för ovanligheternas skull upp till medicinareberget för att köpa mig lite mat och satte mig sedan i längan och pluggade lite tills det att det var dags att cykla hem och hämta på förskolan. Kände mig riktigt nostalgisk av att sitta och plugga där uppe. Så många föreläsningar jag haft där och så många gånger jag traskat fram och tillbaks i den långa korridoren.
 
Som vanligt var det liv och rörelse i korridoren under rasterna för att bli förvånansvärt tyst under föreläsningstidens 45 min. Kan sakna det lite grann ändå, men samtidigt inte. När jag gick på föreläsningar där uppe var det sååå svårt att föreställa sig att jag skulle kunna bli läkare med all information som jag bombaderades med. Nu är istället sjukhuset mitt andra hem där jag både är student och jobbar och det föredrar jag alla dagar i veckan framför en föreläsning om citronsyracykeln i längan.
 



Så härligt!

Gjorde sista dagen på praktiken i torsdags. Känns som att dessa 10 praktikdagar bara försvunnit ner i ett hål och samtidigt så känner jag att jag utvecklats massvis som vanligt. Jag känner mig fortfarande inte särskilt duktig på psykiatri men mot slutet av praktiken fick vi ta ett ganska stort ansvar och vara en del av verksamheten vilket givetvis är skrämmande men också väldigt peppande då man inser att det där underläkarvicket inte känns alldeles ouppnåeligt ändå. Det var hur som helst rätt skönt att få lämna ifrån sig det där personlarmet innan vi gick som jag i 2 veckors tid vördat likt en nyfödd bebis för att inte av misstag råka trycka på det för att i nästa sekund vända sig om och se 15 människor kommande springande mot en.
 
 
I fredags var det åter dags för att bänka sig i föreläsningssalen och det var med en något mosig hjärna som jag satte mig på cykeln och cyklade hem klockan 4 på eftermiddagen. Efter lite "sista minuten"-packning (framförhållning, vad är det??) satte vi oss i bilen och nu har vi spenderat ett underbart härligt dygn i Bosared. Känns som att jag skriver det varje gång jag är här men lugnet, myset och friheten här är magisk. Dessutom har vi även här haft strålande sol och årets första riktiga vårvärme så då kan ni ju lista ut någon som är nöjd i alla fall.
 
 
Nu skall jag köra ett sista ryck med pluggandet och sedan vankas det middag, badtunna och sällskapsspel. Japp, precis så härligt som det låter!


Tidigare inlägg Nyare inlägg