Tentapluggsvecka

Goder morgon! Var lite segstartad imorse och valde att skippa första timmens föreläsningar mot en kopp te i soffan. Tentaångesten börjar så smått krypa sig på och jag har ENORMT många föreläsningar att gå igenom nu på en vecka innan tentan nästa torsdag. Det är ju lite tråkigt ändå då jag ser mycket fram emot min stundande långhelg på påsk där jag kommer vara 100% ledig i 5 hela dagar!! Vet inte när det hände sist?



Försöker i alla fall så gott jag kan att bemöta ångesten på bästa sätt genom att lugnt och strukturerat beta av punkter på min plugglista och samtidigt göra tid för att ta hand om mig själv och göra saker som får mig att må bra. Fick för mig i måndags att jag skulle ut och springa i kvällssolen efter en hel dags pluggande men det hela slutade med sträckt rumpmuskel och extremt håll vilket ju inte var helt lyckat kanske. Ibland är man lite för envis för sitt eget bästa.

Idag skall jag och Emelie sitta och plugga hela eftermiddagen i skolan och förhoppningsvis får vi en hel del gjort. Det här skall nog gå vägen! Snart är det påsklooov!





Pluggbreak på balkongen

Vilket kanonväder det är ute idag, nästan lite försommarvarmt när vinden inte ligger på allt för mycket! Jag har dessvärre suttit inne större delen av dagen och pluggat missbruk och suicidologi för att då och då slänga ett suktande öga mot den klarblå himlen utanför fönstret.


Nu har jag dock tagit en kort rast och njuter för fulla muggar i solen ute på balkongen tillsammans med en liten kaka och en kopp te och försöker lapa i mig så mycket D-vitamin som möjligt. Jag har varit så sjukligt trött de senaste dagarna så jag tänker att lite solljus borde göra susen (hämmar utsöndring av sömnhormon bl.a.) och vem vet när det blir såhär fint nästa gång?!

Kombinationen julstrumpor och vårsol är helt klart att rekommendera ;)


Statisktiken på blogg.se har legat nere nu i nästan en vecka vilket verkligen är supertrist. Det är ju så himla roligt att logga in på bloggen och se hur ni bara blir fler och fler som kikar in här. Om ni vill så får ni gärna klicka på Gilla-knappen under inläggen så ser jag att ni läst och vad ni tycker mest om att läsa. 

Hoppas ni får en strålande dag!!



Vägen till antagningsbeskedet

Jag kan inte minnas att jag velat bli något speciellt när jag växte upp. Jag hade definitivt inga tankar på att bli något inom vården i alla fall. Min mamma gillar att påminna mig om historien då jag var inlagd på sjukhus när jag var liten. Jag var i femårsåldern och en i personalen hade frågat mig om jag inte skulle bli doktor när jag blev stor varpå jag hade svarat "Det går ju inte, jag är ju tjej". Snacka om att mina föräldrar skämdes, haha. Där flög allt prat om jämställdhet ut genom fönstret.
 
Det var nog egentligen någon gång på högstadiet som jag verkligen började fundera på vad jag skulle vilja jobba med i framtiden. Redan på den tiden var google min bästa vän och jag sökte mig till en massa information om olika yrken och fastnade för biomedicinsk analytiker. Jag tyckte det lät väldigt kul att få jobba med att hjälpa patienter och analysera blodprov m.m. för att hjälpa till att diagnosticera olika sjukdomar. Är inte riktigt säker på hur det kom sig att jag sedan började fundera på att bli läkare men vad jag kan minnas så dök tanken upp i mitt huvud i slutet av 9an. Yrkesvalet kändes dock långt bort men jag var hur som helst ambitiös i skolan och hade siktet inställt på en gymnasieskola i Göteborg med gott rykte men också höga intagningspoäng och lyckades gå ut högstadiet med MVG i alla ämnen.
 
Jag slutar 9an, här på bild med min mycket snygga kusin Evelina!
 
På gymnasiet höjdes kraven. Alla mina klasskamrater var väldigt duktiga i skolan och det märktes att både skolan och jag ställde betydligt högre krav på mig själv. Tanken på att faktiskt söka till läkarprogrammet växte sig starkare och starkare och för mig fanns det bara en väg dit, nämligen att få MVG i allt. Dessa enorma krav på en 17 åring med klassisk "duktig flicka"-personlighet blev en dag helt enkelt för mycket. Under vårterminen i tvåan diagnosticerades jag med måttlig egentlig depression. Jag mådde i perioder fruktansvärt dåligt, hade knappt ork att ta mig upp ur sängen på morgonen och livet kändes tomt och meningslöst. Jag fick träffa både läkare och kurator på BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) och började med antidepressiv medicin och sen kämpade jag på. Jag hade ett otroligt stöd från mina fantastiska föräldrar, från Tom (som jag träffat när jag gick i 9an) och även från mina fantastiska lärare på gymnasiet.
 
Den där bruttan som har förgyllt gymnasietiden även med härliga minnen och som fortfarande är min stöttepelare i livet <3
Det pratades om att jag kanske borde ta ett uppehåll från skolan eller att jag kanske borde skita i betygen men det fanns inte på kartan för mig. Det var inte ett alternativ. Såhär i efterhand kan jag omöjligt förstå hur jag klarade det men på något sätt gjorde jag det, trots att jag efter endast några månader på BUP blev utslängd eftersom jag fyllde 18. Som tur var fick jag kontakt med en fantastisk psykolog på Psykologiska Institutet i Göteborg där jag gick i KBT nästan ända fram till studenten.
 
Under vårterminen var det alltså dags att söka till universitetet. Det var jag och en till i min klass som bestämt oss för att söka till läkarprogrammet i Göteborg vilket var extra roligt. Vi hade dessutom några dagars praktik som jag lyckats fixa på en vårdcentral hos en av våra familjevänner som jobbade där som läkare. Efter tre dagar på vårdcentralen var jag SÅLD. Det var givetvis läkarprogrammet jag skulle söka till och det var med en smått euforisk blick som jag gick därifrån på eftermiddagarna hem till mina föräldrar för att berätta om min dag.
 
Första spegelselfin med scrubs på praktiken i 3an
 
Studenten kom och jag var så lycklig. Lycklig över att ha lämnat allt det mörka bakom mig, lycklig över att äntligen vara färdig med grundskolan och lycklig över att veta att jag lyckats, depressionen till trots, gå ut med MVG i alla ämnen ännu en gång. Gymnasietiden kommer för alltid vara en av de bästa men också den värsta tiden i mitt liv. Nu väntade en sommar med jobb inom hemtjänsten som jag tyckte var en alldeles ypperlig start på min karriär inom vården.
 
 
Det var strålande sol den där dagen mitt i juli. Jag var på jobbet och mellan varje brukare jag varit hos försökte jag uppdatera antagning.se's hemsida. Tydligen var jag inte ensam om detta då sidan bara laddade och laddade utan att det hände något. Jag låg bra till i mitt schema så jag bestämde mig för att ta en kort rast innan jag gick in till nästa brukare och satte mig på en bänk ute i solen. Ännu en gång uppdaterade jag sidan och jag väntade och väntade. Helt plötsligt dök sidan upp på skärmen. Jag loggade in snabbt som bara den och där, där stod det ANTAGEN, Läkarprogrammet Göteborgs Universitet 330 hp. Lyckan rusade genom kroppen och tårarna brände bakom ögonen när jag läste det om och om igen för att se så att det verkligen stämde. Jag klarade det! Jag kom in! Jag skulle bli läkare!



I längan på besök

Nu är seminariedelen av kursen i full gång och det betyder att det verkligen är dags att ta tag i pluggandet för min del. Satt i förra veckan och skrev en lista på allt som jag behöver beta av och än så länge har jag kunnat bocka av några stycken punkter i alla fall. Alltid en början.
 
Satt under förmiddagen igår tillsammans med två andra kurskamrater och förberedde en presentation av Aripiprazol, ett av de läkemedel man kan behandla schizofreni med, inför redovisningen på torsdag. Vid lunch begav jag mig för ovanligheternas skull upp till medicinareberget för att köpa mig lite mat och satte mig sedan i längan och pluggade lite tills det att det var dags att cykla hem och hämta på förskolan. Kände mig riktigt nostalgisk av att sitta och plugga där uppe. Så många föreläsningar jag haft där och så många gånger jag traskat fram och tillbaks i den långa korridoren.
 
Som vanligt var det liv och rörelse i korridoren under rasterna för att bli förvånansvärt tyst under föreläsningstidens 45 min. Kan sakna det lite grann ändå, men samtidigt inte. När jag gick på föreläsningar där uppe var det sååå svårt att föreställa sig att jag skulle kunna bli läkare med all information som jag bombaderades med. Nu är istället sjukhuset mitt andra hem där jag både är student och jobbar och det föredrar jag alla dagar i veckan framför en föreläsning om citronsyracykeln i längan.
 


Så härligt!

Gjorde sista dagen på praktiken i torsdags. Känns som att dessa 10 praktikdagar bara försvunnit ner i ett hål och samtidigt så känner jag att jag utvecklats massvis som vanligt. Jag känner mig fortfarande inte särskilt duktig på psykiatri men mot slutet av praktiken fick vi ta ett ganska stort ansvar och vara en del av verksamheten vilket givetvis är skrämmande men också väldigt peppande då man inser att det där underläkarvicket inte känns alldeles ouppnåeligt ändå. Det var hur som helst rätt skönt att få lämna ifrån sig det där personlarmet innan vi gick som jag i 2 veckors tid vördat likt en nyfödd bebis för att inte av misstag råka trycka på det för att i nästa sekund vända sig om och se 15 människor kommande springande mot en.
 
 
I fredags var det åter dags för att bänka sig i föreläsningssalen och det var med en något mosig hjärna som jag satte mig på cykeln och cyklade hem klockan 4 på eftermiddagen. Efter lite "sista minuten"-packning (framförhållning, vad är det??) satte vi oss i bilen och nu har vi spenderat ett underbart härligt dygn i Bosared. Känns som att jag skriver det varje gång jag är här men lugnet, myset och friheten här är magisk. Dessutom har vi även här haft strålande sol och årets första riktiga vårvärme så då kan ni ju lista ut någon som är nöjd i alla fall.
 
 
Nu skall jag köra ett sista ryck med pluggandet och sedan vankas det middag, badtunna och sällskapsspel. Japp, precis så härligt som det låter!




Måndag

Men wow vilken fantastisk fin respons jag fick på gårdagens inlägg! Blir så otroligt glad över att läsa era fina ord och nu har jag inhämtat en massa härlig inspiration till nya inlägg. Det är dessutom väldigt kul att få ett namn eller en liten kort beskrivning på siffrorna i besöksstatistiken och jag lovar att jag skall göra mitt bästa för att försöka svara på era frågor och funderingar!
 
Idag inleder jag sista praktikveckan på psykiatrikursen. Den här kursen rusar verkligen fram i en hiskelig fart och med tanke på att jag var hemma hela första veckan och VABbade känns det som att jag har en hel del att ta igen rent pluggmässigt. Vi skriver vår tenta på skärtorsdagen och det känns ju som att det är typ.. snart?! När vi är ute på praktik så finns det ju inte så mycket tid (eller ork) över till att plugga några större mängder men nästa vecka börjar vår seminarieperiod och då får jag sätta mig ner och strukturera upp plugget lite bättre.
 
Men nu.. frukost!!
 


Jag är ju snart läkare?!

Jag och min kurskamrat har verkligen haft jättetur och fått en fantastisk handledare på vår avdelning. Han är dock pappaledig 50% så vi träffar honom inte så ofta som man kanske hade velat men han tar sig verkligen tid att sitta och gå igenom avdelningens patienter med oss och lär oss allt ifrån lagen om tvångsvård till olika psykofarmakas biverkningsprofiler.
 
Det som gör mig lite smått nervös är att han är underläkare. Inget ont om underläkare, han är verkligen fantastisk duktig, men han tog examen för bara några månader sen. Jag tar examen om 4 terminer och då skall jag tydligen vara lika duktig som den här killen som tillsammans med överläkare och specialister sitter och diskuterar de olika behandlingsalternativen hos de riktigt svårt sjuka patienterna.
 
Bara tanken på detta får det att knyta sig i magen av nervositet. Det finns ju inga möjligheter att någon ens skulle få för sig att låta mig ta hand om egna patienter, eller? Det låter ju helt vansinnigt! När ska någon inse att man bluffar och egentligen inte kan någonting? Ändå så kan jag inte låta bli att tycka att det känns enormt häftigt. Trots att jag från en dag till en annan går från att titulera mig läkarstudent till att det står underläkare på min namnskylt kommer jag ju inte magiskt kunna allt, men kan jag vara 10% så duktig, pedagogisk och lugn som min handledare är 2 månader efter examen så är jag nöjd. Det känns dock rätt betryggande att jag fortfarande har 4 terminer på mig att lista ut hur jag skall undvika att fullständigt drabbas av panik när jag skall ha hand om min allra första egna patient.
 
 Throwback till när jag gjorde mitt första diktat på medicinavdelningen och var såhåå stolt!



Ett psykiatriskt status

Att göra ett psykiatriskt status är banne mig inte lätt. Jag antar att det är som med allt annat och det bara krävs lite övning men ändå. Ett vanligt somatiskt (kroppsligt) status innehåller ju objektiva saker som att auskultationen av hjärtat låter bra utan blåsljud men att hjärtrytmen är oregelbunden. Plättlätt ju! Redan under termin 5 examinerades vi på ett fullständigt somatiskt status och nu för tiden känner jag mig trygg både i själva utförandet (lyssna, titta, känna) och att journalföra det.
 
 
Ett psykiatriskt status är rena motsatsen. Här handlar det om att subjektivt tolka en persons psykiska mående. Där skall ingå allt ifrån hur patientens kognitiva förmåga är till patientens stämningsläge. Dessutom skall man bedöma om patienten verkar ha sjukdomsinsikt eller inte och göra en suicidbedömning. Allt detta (och mer därtill) skall man få fram genom att bara prata med patienten och observera hur denne fungerar i samtalet, kroppspråk osv. SÅ svårt! 
 
Dessutom gör ju varje läkare sin bedömning utifrån sin referensram. Har man träffat någon med ordentligt "utslätad ansiktsmimik" har man ju något att jämföra med när man sitter där och ska göra sin bedömning. Ja ni förstår ju att det inte är helt lätt när man som jag har 0 personer i den psykiatriska status-databasen. Jag och min kursare har därför slitit vårt hår för att få till de där journalanteckningarna under vår praktik men det går sakta men säkert framåt. Förhoppningsvis kan vi lämna praktiken lite tryggare och med en liten, men ack så viktig, referensram inför framtida patientmöten!
 
 


Psykplacering

Första dagen på min psykiatriska placering är nu avklarad! En väldigt lugn dag för personalen skulle jag gissa men en väldigt händelserik dag för mig som grön läkarstudent. Innan vi gick ut på vår VFU under invärtesmedicin var jag ändå någorlunda lugn, medicinpatiener har man ju stött på och de flesta känner eller känner till människor som har kärlkramp, astma eller diabetes. De flesta känner visserligen säkert ett flertal med psykiatriska sjukdomar också av något slag såklart men för det första är det av någon underlig anledning väldigt tabu att prata om det och för det andra träffar man inte de riktigt riktigt sjuka patienterna som t.ex. personer med paranoida vanföreställningar, rösthallucinationer eller med drogutlösta psykoser.
 
Därför var det med viss nervositet som jag begav mig mot sjukhuset imorse. När vi fått en liten introduktion i ett av klinikens konferensrum blev vi försedda med personlarm och nycklar och gick sedan upp till avdelningen som vi blivit tilldelade. Jag och en annan kandidat som skall vara på samma avdelning blev presenterade för personalen och sedan spenderades dagen med att ronda och hålla långa personliga samtal med några av patienterna. Väldigt nytt och främmande men framförallt lärorikt. Har verkligen kunnat checka av många "första gångare" idag vilket känns kul. Ser fram emot resten av praktiken med skräckblandad förtjusning helt klart!
 




Irriterade studenter

Det märks verkligen att det var ett bra tag sen som vi satt bänkade vecka efter vecka i föreläsningssalarna och hade förelsäningar från morgon till kväll (eller ja eftermiddag i alla fall). Det absolut bästa med att ha de prekliniska terminerna bakom sig är helt klart att vi nu för tiden oftast slipper sitta dagarna långa i de extremt oergonomiska bänkraderna och frenetiskt anteckna och hålla koncentrationen uppe i timmar. Genom åren som läkarstudent har jag kunnat identifiera några riktiga irritationsmoment när det kommer till föreläsningar och jag tänkte därför dela med mig av en liten demonstrerande lista:
 
1. Föreläsaren använder inte mikrofon, trots att det finns. Vi skiter i om DU tycker att du hörs bra, vi vill gärna lägga energin på annat än att läsa dina läppar.
 
2. Föreläsaren håller inte på rasterna. Raster är HELIGA för oss studenter. Genom hela programmet har vi alltid haft 45 min föreläsning följt av 15 min rast. Är det någon föreläsare som inte håller på detta, om så bara för några minuter, kommer ingen kunna fokusera på något annat än den tickande sekundvisaren och tanken på det hägrande kaffet i kafeterian.
 
3. Ventilationen fungerar inte. Redan 10 minuter in på föreläsningen kan man känna hur temperaturen stiger och luften blir alldeles tjock. Om man inte var trött innan föreläsningen började är man definitivt det efter 45 minuter utan tillräckligt med syre.
 
4. Föreläsaren har för många sidor i sin power point. Många sidor = Mindre tid per sida vilket innebär att man knappt hinner börja skriva ner den första raden innan föreläsaren gått vidare till nästa slide och det blir överlag väldigt svårt att hänga med.
 
5. Datastrul. Behöver man ens förklara varför det är irriterande? Väldigt många föreläsare dyker upp 5 minuter innan föreläsningen skall dra igång och jag vet inte hur många gånger hela klassen fått sitta och vänta på att den stackars föreläsaren skall komma på varför projektorn inte fungerar, varför inte deras dator går att koppla in osv. Detta leder oftast till att föreläsaren får kapa rasterna istället och ni kan ju tänka er hur det bemöts av den kaffeberoende studentskaran ;)
 
Nu låter jag kanske som världens gnällkärring men listan är givetvis skriven med glimten i ögat. Det finns ju ingenting som inte en kanelbulle från pressbyrån kan lösa liksom ;) Finns det något ni andra studenter kan störa er på när ni sitter på föreläsningar? 
 


Glädjespridarskor

I julklapp fick jag ett par arbetsskor att ha när jag är på sjukhuset av min kära mamma. Jag fick dock inga fysiska skor i handen eftersom hon givetvis ville att jag skulle vara med och välja då det finns cirka en miljard olika skor och märken att välja mellan. Först nu fick jag äntligen tummen ur efter mycket velande fram och tillbaka och beställde ett par från Scholl och i förra veckan damp de ner i brevlådan.
 
 
Lila är väl kanske inte riktigt min färg i vanliga fall men jag ville ha något som stack ut från mängden och när jag hittade dessa var den lila varianten enligt mig den snyggaste. Skorna sitter väldigt bra på foten och ger ett skönt stöd vilket ju är viktigt om man är på fötterna många timmar om dagen. Gick runt i dem hela kvällen när jag fick dem som den 5åring jag är och jag föll pladask (ja inte bokstavligt talat då, det hade ju varit ett sådär betyg på ett par skor). Nu får det bli upp till bevis de kommande månaderna. Som tur är springer vi ju inte runt lika mycket som många andra personalkategoriet på sjukhuset gör men förhoppningsvis kan dessa skor skydda mig från ömmande fötter och samtidigt sprida lite glädje i många år framöver.
 
En viss liten 2,5åring ville också prova mammas nya skor ;)



Att rädda liv

De flesta förknippar nog akuten med långa väntetider. Det är tid i väntrummet med kölapp, det är väntan på att få träffa en läkare och det är väntan på att få provsvar och behandling. Även de allra flesta som inkommer med ambulans till sjukhuset får ligga och vänta i ett så kallat liggande väntrum. Då och då kommer det ju dock in kritiskt sjuka patienter som inte kan vänta och dessa hamnar på akutrummet. Här bedöms patienterna direkt enligt ABCDE. Akut omhändertagande enligt ABCDE är en metod som är utformad så att man snabbt skall kunna identifiera akuta åkommor och stabilisera en patient inför vidare utredning (är ni nyfikna mer specifikt på vad som ingår kan ni läsa vidare HÄR). 
 
Idag har jag varit på simulatorcentrum som ligger på Östra sjukhuset och övat på akut omhändertagande. Jag och mina 3 kursare fick turas om att antingen vara läkare, sköterska eller åskådare och vi fick sedan testa på olika scenarion där patienter kommer in med ambulans till akuten och är kritiskt dåliga.
 
Själva simuleringsrummet såg nästan precis ut som ett vanligt akutrum bortsett från att ena väggen bestod av en stor spegel a la kriminalfilm med ett bakomliggande kontrollrum. Patienten var en docka som både kunde andas, blinka och prata (en person med mikrofon i kontrollrummet). Det fanns även finesser så som pulsar, hjärt- och lungljud och att tungan kunde svullna. Patienten kunde kopplas upp för att följa andningsfrekvens, puls, blodtryck m.m. och det gick både att defibrillera och ge patienten läkemedel. Just att dockan kunde blinka och höja och sänka bröstkorgen gjorde det på något sätt lite mer verkligt än om dockan bara legat stilla och jag tror vi alla fyra var ordentligt nervösa inför att första fallet skulle dra igång.
 
 
Vi fick turas om att vara läkare och som läkare skulle vi styra över allt som hände i rummet. I vanliga fall är ju sköterskor och undersköterskor superduktiga och gör saker på ren automatik men för övningens skull fick sköterskorna agera nya på jobbet så att den som var läkare verkligen fick tänka till. Det var riktigt svårt att verkligen inte ha någon att bolla sina funderingar med men behövde vi hjälp fick vi snällt "ringa växeln" och be om att få bli kopplade till bakjour/narkos/infektionsjour osv. precis som i verkliga livet (kan för övrigt inte säga det sista utan att tänka på WoW-jocke/Björn Gustavsson #90skid).
 
 
Sist på tur var jag. Eftersom det råder sekretess kring fallen (så att de skall kunna återanvändas till kommande kurser) så kan jag inte berätta så mycket om min patient men är man sist ut så känner man ju lite extra press. Hjärtat slog hårt i väntan på att vår handledare skulle komma in i rummet och ge oss "ambulansrapporten" men väl när patientens öde vilade i mina händer var jag ändå förvånansvärt lugn. Det var givetvis några småsaker som jag glömde men inom 15-20 minuter hade jag fastställt trolig diagnos, stabiliserat patienten och skickat vidare för vidare (och förhoppningsvis livräddande) utredning och behandling och jag kände mig bara så tokstolt över mig själv. Givetvis blir man superstressad om patienten nästan slutar andas, har ett blodtryck som är ruskigt lågt eller som rentav är medvetslös men vi grejade det alldeles utmärkt och vilken otrolig rush det var. Varför får vi inte göra sånt här oftare? Idag har jag (simulerings)räddat liv!


En styck munta

 
Här har ni tjejen som idag kunde checka av Invärtesmedicin II från den oändligt långa kurslistan för läkarprogrammet i Göteborg. Det var länge sen jag var så nervös som jag var inför muntan i diabetesmottagningens konferensrum idag men det gick galant faktiskt och både jag och mina två klasskamrater som gjorde munta tillsammans med mig blev godkända. HALLELUJA!
 
Firade med lyxmiddag beståendes av färdiga köttbullar och spagetti (fint ska det va!) och sitter nu och äter direkt med skeden ur ett Ben and Jerrys-paket framför Netflix. Jag kan konstatera att jag aldrig har varit så duktig på att prokrastinera som jag varit de senaste veckorna. Man måste få ha sina svackor ibland, även som läkarstudent. Som tur är så gick det ju vägen den här gången också och på måndag får det verkligen bli nya tag.
 




Studielivet före och efter jag fick barn

"Aaah.. jag är så jäkla trött efter en heldag i skolan. Skall gå hem och lägga mig på soffan och titta på Netflix resten av dagen, jag äter väl några mackor till middag.. igen." 
 
"Aaah.. jag är så jäkla trött efter en heldag i skolan. Måste skynda till förskolan och sen direkt hem för att laga mat till hela familjen samtidigt som jag underhåller min 2,5åring. När vi har ätit upp är det tandborstning och pyjamas, busa runt i lägenheten och sedan läggning innan jag ÄNTLIGEN kan landa i soffan."
 
- - - - -
 
"Nä idag mådde jag inte så bra så jag beslöt mig för att stanna hemma och vila så att förhoppningsvis inte den här förkylningen bryter ut."
 
"Ja jag mår väl kanske inte så bra men än så länge har jag i alla fall ingen feber. Jag trycker i mig lite Alvedon och släpar mig till skolan ändå. Om några dagar är det säkert Vincent som är sjuk och då måste jag vabba. Jag har inte råd att missa mer än absolut nödvändigt i skolan."
 
- - - - -
 
"Vad jag har gjort i helgen? Jo vi har väl mest tagit det lugnt. Varit och ätit middag hos mina föräldrar och så pluggade jag en del i söndags."
 
"Vad jag har gjort i helgen? Jag har byggt en koja i vardagsrummet, lekt med bilar, kollat på pippi på rymmen 3 gånger, varit på middag hos mina föräldrar och förskt städa och jobba på vår ständigt enorma tvätthög. Försökte mig på att plugga i söndags kväll men det slutade med att jag somnade."
 
- - - - -
 
"Usch det duggregnar ute. Bästa att skynda mig hem från bussen."
 
"Usch det duggregnar ute. Vi kan väl vara ute en liiiiten stund efter förskolan då eftersom Vincent älskar att hoppa i vattenpölarna. Oups, nu fastnade han i gyttjan med skorna. Varför har jag inte gummistövlar på mig?"
 
Livet med barn alltså. Ingen dag är någonsin tråkig och jag skulle inte byta ut det mot något! Älskade unge :)
 


Hej då medicinkliniken!

Sista dagen avklarad på VFUn för den här kursen. Det kändes faktiskt konstigare än jag hade trott att lämna sjukhuset och medicinkliniken idag efter att ha sagt hej då till alla härliga människor på avdelningen. Undrar om jag någonsin kommer att komma tilbaks dit? AT i Göteborg är ju i princip omöjligt att få så det kommer väl att dröja ett tag i så fall. Dessutom var det sista dagen tillsammans med vår grupp som hållt ihop en hel termin. Känns rätt märkligt efter att ha umgåtts så mycket det senaste halvåret.
 
Slut på cykling i bitande kyla klockan halv 7 på morgonen.. utan dubbdäck!!
 
Avslutade i alla fall placeringen på topp. Har idag varit med och assisterat vid en pleuratappning (tappa ut vätska från lungsäcken via en nål som sticks in mellan revbenen) och tagit min tredje blodgas (blodprov i handleden), den här gången helt på egen hand vilket gör mig så himla stolt. På eftermiddagen sen hade vi ett seminarie med en av överläkarna på kliniken där vi gick igenom reflektionstexter som vi skrivit om vår professionella utveckling under kursens gång och vi kunde alla konstatera att vi på bara ett halvår utvecklats något enormt.
 
Nu väntar en välförtjänt helg tillsammans med mina favoritkillar och imorgon kommer Toms familj förbi på lite fika vilket skall bli mysigt. Vi skall bara fokusera på att ta igen oss och bli 100% friska inför nästa vecka. Hoppas ni får en mysig fredagkväll hörni :)



Palliation

De allra flesta patienter som hamnar på en medicinavdelning får efter en tids vård återgå till hemmet eller får hjälp att flytta till ett boende som kan hjälpa dem med deras fortsatta vård. Varje dag skrivs behandlade patienter ut och nya skrivs in. Några lämnar dock aldrig avdelningen. För några patienter är sjukhusrummet det sista de ser innan de somnar in efter en kortare eller längre tids sjukdom.
 
På läkarspråk kallas denna vård för palliation (sen fas) eller vård i livets slutskede. Detta innebär att patientens vanliga läkemedel kanske sätts ut och in sätts läkemedel som gör den sista tiden så smärtfri som möjligt. Under min tid på avdelning den här kursen har jag stött på ett flertal palliativa patienter. Många är riktigt riktigt sjuka redan när de kommer in och då känns det på något sätt inte lika svårt att acceptera. Det svåra har varit patienter som jag ena veckan suttit och pratat med och som veckan därpå inte finns mer.
 
Idag har vi fått säga adjö till två av avdelningens palliativa patienter och trots att jag vet att man inte skall ta med sig jobbet hem så känns det lite extra tungt idag. Imorgon kommer nya patienter att ha tagit deras plats i sjukhussängarna. Imorgon kommer avdelningen rulla på som vanligt igen. Idag skänker jag dock en extra tanke till de anhöriga som ikväll går och lägger sig efter en av livets sorgligaste dagar.
 
 


Sista VFU-veckan

Och så var vi helt plötsligt inne på sista VFU-veckan. Vad hände där egentligen? När veckan är slut så har vi en veckas inläsning, 1 dag på simulatorcentrum och en styck munta kvar innan invärtesmedicinen är avklarad. Det känns faktiskt rätt konstigt att det jag kan om invärtesmedicin nu är den grund jag sedan kommer att ha när jag kommer ut och arbetar. Jag kan ju givetvis ofantligt mycket mer nu än för en termin sen men det finns ju sååå mycket kvar att lära. Antar att man mer eller mindre alltid kommer att känna så även som färdig läkare.
 
Tänkte lista några skillnader mellan VFU 1 i början av kursen och VFU 3 som vi har just nu:
 
1. Jag gick ständigt vilse den första veckan och vågade mig absolut inte på några genvägar i kulvertarna -> Jag vet precis vilken hiss, trappa och mystisk underjordsgång jag skall ta för att snabbast möjligt ta mig dit jag ska
 
2. Jag kände inte igen en kotte och hade svårt att veta vilka som var läkare, sköterskor och undersköterskor på avdelningen -> Nu kan jag heja på och skämta med både läkare och sköterskor och man känner sig mer som en i gänget
 
3. Det kändes stort att bli introducerad för patienter som en blivande kollega på ronden -> Nu har jag själv rondat egna patienter med mina "blivande kollegor" som åhörare
 
4. Det kändes otroligt pinsamt att diktera när någon lyssnade och jag kunde sitta med en enda inskrivningsanteckning nästan hela eftermiddagen -> Dikterade häromdan 2 slutanteckningar och en inskrivning på samma eftermiddag och kunde ändå sluta i tid
 
 
 
Sammantaget så känner jag att utvecklingen varit enorm. Jag har gått från att känna mig enbart som en belastning till att vara värdefull och kunna hjälpa till med det dagliga avdelningsarbetet. Jag har dessutom fått förmånen att träffa så fina människor som sliter varje dag för patienterna, trots budgetnedskärningar och personalbrist. Det känns verkligen bitterljuvt att lämna detta som nu blivit vardag och gå vidare. Livet som läkarstudent I guess!




Hallå världen!

 
Äntligen ute ur VAB-dimman. Visserligen med en envis torrhosta som hänger kvar och än är inte lilleman frisk. Idag är det dock Toms tur att vara hemma och vi håller alla tummar nu för att han snart blir frisk. Det finns mycket som är positivt med att ha barn när man pluggar men något som dessvärre inte är det är dessa eländiga vintertider då alla miljoner virus vandrar mellan barnen på förskolan vilket innebär sjukt barn och VAB. VAB och nästan 100% närvarokrav är liksom inte kompatibelt med varandra och det är i lägen som dessa som man längtar till ett fast jobb där det faktiskt är helt okej att vara hemma och vara sjuk eller ta hand om ett sjukt barn utan att hela din karriär ställs på sin spets.
 
Idag njuter jag i alla fall till fullo av att:
 
1. Få se dagsljus och röra mig utanför hemmets väggar
2. Få fixa till mig och ta på mig något annat än myskläder (scrubs <3)
3. Slippa se Zack och Quack för sjuttioelfte gången (yep, fortfarande favoriten)
 
Tänk vad knappt en veckas isolering kan göra med en. Kommer dock att sakna att ha min lilla gospelle sovandes i min famn. Det händer ju knappt annars att han ens sitter i mitt knä mer än några sekunder när han är frisk. Nåja, man kan inte få allt här i livet!
 


Bubblande lyckorus

Det är med en bubblande lyckoruskänsla ända ut i fingerspetsarna som jag kan meddela er att jag klarat invärtesmedicintentan!
 
Som alltid gick pulsen upp i 150 när det plingade till i mobilen och jag fick en notis om att tentaresultaten nu laddats upp på universitetets intranät. Känns så otroligt skönt att ha klarat en av de absolut största tentorna på hela läkarprogrammet och dessutom slippa omtentaplugg nu när energinivåerna inte är speciellt höga. Hade en väldigt intensiv helg med jour, jobb och släktkalas så idag bestämde jag mig faktiskt för att stanna hemma och plugga och ta igen mig en smula. Man ska ju hålla hela vägen fram till sommaren liksom.
 
Några bilder från min helg på sjukhuset!
 
Nu har jag bara en munta kvar men den är jag inte specielt orolig över och sen är det dags för psykiatri. Det är egoboostar som dessa som gör att man känner sig ostoppbar.. i alla fall för en liten stund!



Slaget om neurologiplatserna

I tisdags släpptes gruppindelningen inför de två kommande kurserna Psykiatri och Neurologi. Som jag nämnt tidigare delas klassen in i två delar efter invärtesmedicinmuntan och hälften skall alltså läsa psykiatri och den andra hälften neurologi den första delen av terminen för att sedan bytas av. Jag hamnade i den delen av klassen som börjar med psykiatri. Genast efter att listan var släppt började telefonen att plinga av alla notifikationer från klassens facebookgrupp om att göra byten från den ena gruppen till den andra. Ryktet säger att psykiatrikursen är något slappare än vad neurokursen är (jag har hört både och) och det var en hel del som försökte byta bort psykiatri mot neurologi för att hamna i samma grupp som sina vänner de brukar tentaplugga tillsammans med med hopp om att ha det lite lugnare innan sommaren.
 
Jag å andra sidan är jättenöjd med att få ha psyk först. Är det som somliga hävdar att det är en lugnare kurs så passar det mig alldeles utmärkt då risken att jag missar något viktigt om jag behöver vabba under resterande delarna av vintern (VABruari liksom!!) är mindre. Dessutom skiljer sig psykiatri betydligt mer från medicin än vad neurologi gör vilket kommer vara en skön kontrast till den senaste terminens korvstoppning eller jag menar pluggande ;)
 
Något nervös kan jag inte sticka under stolen med att jag är dock. Hur tar man anamnes på en person med psykos egentligen? Hur uttrycker man sig för att inge framtidshopp hos en person med självmordstankar? Hur hanterar man själv mentalt att se någon som nästan svultit sig till oigenkännelighet? Hur får man patienter att öppna upp sig om det missbruk de i förnekelse lever med? Det kommer onekligen bli en intressant kurs med många lärorika möten och jag hoppas att jag kommer starkare och klokare ut på andra sidan för att i mitt kommande yrke kunna möta dessa patienter med i första anblicken "osynliga" sjukdomar.
 


Tidigare inlägg Nyare inlägg