När ett litet barn dör

Helt ärligt så var jag lite avigt ställd till pediatrikkursen innan terminen började. Det kändes knepigt med sjukdomar och skador på små barn som varken kan uttrycka sig ordentligt eller medverka i olika undersökningar och behandlingar. Sen drog föreläsningarna igång och jag har mer och mer sugits in i pediatrikens spännande värld. Jag kommer på mig själv att vilja plugga av ren nyfikenhet på olika saker och en ny dörr har öppnats för massa spännande sjukdomar. Frasen "ett barn är inte en liten vuxen" nämns nog på varenda föreläsning och de olika patientfallen som dras på föreläsningarna fångar verkligen mitt intresse.
 
 
Men så idag blev jag så illa påmind om varför jag tyckt just pediatrik känts lite skavigt. Idag hade vi nämligen en föreläsning om hur man hanterar ett plötsligt dödsfall av barn på akuten. Fallbeskrivningen handlade om en 4 månader gammal pojke som hittats livlös i sängen av sin pappa och som trots HLR och alla möjliga insatser tyvärr inte klarade sig. Obduktionsrapporten fastställde dödsorsaken som plötslig spädbarnsdöd. Föreläsningen handlade sen om läkarens roll i hanteringen av dödsfallet, vad som händer med familjen etc.
 
Det är helt fruktansvärt att ens tänka tanken att detta skulle kunna hända. Att detta faktiskt händer. Att ett till synes helt frisk barn plötsligt bara dör utan orsak. Som mamma till två små barn själv fick jag verkligen fokusera på objektiviteten i fallet och inte snurra iväg i tanken för då skulle jag börjat gråta där och då, mitt i föreläsningssalen. Vet inte om jag ens skulle klara att hålla ihop mig själv om jag var läkaren som skulle dödförklara ett oskyldigt litet barn.
 
Bara tanken på att något skulla hända mina små </3
 
Nu dör det inte alls många barn så där plötsligt utan de flesta är ändå förväntade dödsfall vilket är nog så hemskt men kanske lite lättare att hantera för läkaren i alla fall. Trots att dödsfallen är få och jag (förhoppningsvis) slipper vara med om det under min korta placering på barnsjukhuset så känns det ändå som att det kommer att bli jobbigt att träffa svårt sjuka barn överlag. Att det kommer vara svårare att hålla distansen liksom. Det återstår helt enkelt att se de kommande veckorna då praktiken drar igång. Kanske bekräftas mina farhågor eller så tar specialiteten mig med storm. Det skall verkligen bli en spännande kurs detta!

Postat av: A

hej, jag har precis börjat utbildningen men är rädd för att jag inte kommer kunna klara av de praktiska delarna som krävs. Jag är spruträdd och hatar att ta blodprov. Jag är obekväm med att själv hantera sprutor. Att ta PVK, artärblodgas och LP är något som gör mig skräckslagen. Att sätta in kateter och att intubera verkar också jättejobbigt. Mitt självförtroende är inte så bra så jag skrämmer upp mig själv ganska mycket inför framtida medicinska uppdrag. Tycker du att jag borde ta mig i kragen och skärpa till mig och fortsätta den medicinska banan eller är detta yrket inte för mig med tanke på utgångsläget? Finns det ex specialitéer som inte är så praktiska där man slipper nålar och andra läskiga moment? Vilken specialité är du intresserad av att fortsätta med och varför?

Under sommaren följde jag även nyheterna som skrev om att fler unga läkare än någonsin vill lämna yrket helt. Jag oroar mig för att arbetsmiljön skall vara dålig, att jag inte kommer hinna gå på toaletten eller äta lunch, att det kommer vara massa snabba och tuffa beslut och många bollar i luften med ett stort ansvar. Har även hört berättelser om underläkare som lämnas ensamma på akutavdelningar med allt ansvar över patienterna. Underläkaren har ännu inte fått legitimation och jobbar under bedrövligt låga löner. stämmer detta och hur ser du på detta?

Svar: Hej och förlåt för att jag inte svarat förrän nu! Hmm.. det är en svår sits du är i. Jag skulle nog säga att det är svårt att veta om man faktiskt kommer att klara det förrän man testar. Det är en sak att själv bli provtagen och en helt annan femma att vara den som utför provtagningen enligt mig men jag förstår verkligen varför du velar och det är nog bara nyttigt att du funderar över det här redan nu så att inte alla dessa tankar kommer som en chock när du står där på praktiken. Det är fullt rimligt att du känner dig obekväm med att hantera sprutor eftersom det är nått du inte kan, det hade varit väldigt konstigt om du inte kände dig en gnutta besvärad. Det som är avgörande är om du tror att du kan överkomma den rädslan och göra det ändå. Efter några gånger så känns det plötsligt inte lika skrämmande, det kan jag lova.
Det finns ABSOLUT specialiteter där man slipper det mesta av dessa väldigt praktiska och invasiva sakerna och jag tror absolut du kan bli en bra läkare ändå. Däremot är det ju tyvärr så att för att bli specialist så måste du ta dig igenom vikariat, AT-tjänst och en ST-tjänst med olika randningar vilket kommer innebära att du måste utsättas för dessa grejer i mer eller mindre stor utsträckning. Jag är nog inte rätt person att fråga hur man skall tänka här då jag trots att det känns rätt läskigt ibland gillar de praktiska momenten med läkaryrket. Visst har jag darrat som ett asplöv när jag skulle sy några av mina första stygn men tillfredställelsen när man klarat det efteråt och på det sättet hjälpt en patient går inte att beskriva. Den är nästan beroendeframkallande! Jag vet inte riktigt än vilken specialitet jag är sugen på men jag är öppen för det mesta än så länge.

Ang. det du läst om i sommar så stämmer det säkert till stor del. Jag har själv inte kommit ut i arbetslivet än så jag kan ännu inte dela personliga erfarenheter men jag tror det beror jättemycket på VAR du hamnar och vilken klinik du jobbar för. Vissa kliniker (som akutvårdsavdelningar) är tempot skyhögt och många kryper på knäna medan t.ex. min fd klasskompis som jobbar på rehabavdelning trivs som fisken och har superbra stöttning och handledning. Och vad gäller den låga lönen så är det framförallt INNAN examen om man vickar som underläkare som man får så låg lön. Efter examen har man lön som ligger i samma nivå som AT-läkarnas.

Hoppas det var svar på lite av dina funderingar och skriv gärna igen om det är något mer du undrar. Kanske om du skulle ta och fundera på om du skulle boka in ett möte hos studievägledaren och se vad de har att säga?

Jag önskar dig stort lycka till vad än du bestämmer dig för att göra!

Kram, Alice
Alice Valfridsson

2019-09-06 @ 17:50:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: