"Nu slutar han snart andas"

Igår blev det ännu ett besök på barnakuten Östra med en liten kille som hade svårt att andas. Redan efter lunch ringde förskolan och bad mig hämta Vincent som hostade något förfärligt och redan då hade jag en dålig magkänsla. Under eftermiddagen fick Vincent feber och den klassiska skällande hostan blev bara värre och värre. Vincent var fortfarande relativt pigg och jag tänkte att jag kanske skulle boka in ett läkarmöte i KRY-appen som vi använt tidigare för att kunna få medicin till Vincent och på så sätt undvika ännu ett besök på akuten. Efter bara 30 minuter fick vi prata med en erfaren barnläkare som snabbt och lätt skrev ut två olika sorters hostmedicin som sen Tom kunde åka och plocka ut efter jobbet.
 
Medan vi väntade på att Tom skulle komma hem lyckades Vincent slumra till en stund och vaknade sedan ledsen, hostandes och med den hjärtskärande väsande andningen. Tom kom hem och givetvis var det helt omöjligt trots diverse mutor att få i V mer än ett par droppar av den fruktansvärt illasmakande (och snordyra, Tom fick betala 500 spänn) medicinen. Med båda fönster på vid gavel lyckades V somna till igen och under tiden passade jag och Tom på att bre lite mackor till oss själva för att ha nått i magen innan vi eventuellt skulle behöva åka in. Bara minuter senare vaknade V igen och nu kippade han verkligen efter andan och jag vet att jag tänkte att "nu slutar han snart andas" även fast de vid de andra tillfällena vi varit inne sagt att det inte kommer att hända. Nu blev det fart på oss och snabbt som attan packade vi väskor och bar ut en alldeles matt liten kille till bilen och körde med ilfart mot akuten.
 
Väl på akuten möttes vi av en dörrvakt som med barsk ton informerade oss om att endast EN anhörig fick följa med barnet in pga mässlingsutbrottet. Detta oavsett om vi var vaccinerade eller ej (vilket vi givetvis är alla tre). Jag lämpade över alla grejer på Tom och så försvann mina två killar in på akuten. Det kändes som att hjärtat slitits mitt itu. Det är helt fruktansvärt att inte kunna få vara med sitt lilla barn när de är så pass sjuka även fast jag rationellt visste att han var i trygga händer och att allt mest troligen skulle gå bra (precis som det gjort de andra gångerna). Inte hjälpte det heller med alla gravidhormoner i kroppen som förstärker varenda känsla till tusen. Kämpade verkligen för att hålla tårarna borta när jag satte mig på en av stolarna placerade utanför akuten under en gasolvärmare.
 
 
Medan jag satt där ute i kylan fick jag regelbundna smsuppdateringar från Tom där inne. Vincent var helt slut och hade feber på nästan 41 grader och jag var bara så arg, ledsen och orolig. Ja rent ut sagt rosenrasande för att vi än en gång hamnat på akuten med en så dålig kille när jag vet att han blir bra bara han får i sig de där kortisontabletterna. Om vi bara hade fått ett recept utskrivet att ta hemma innan det blivit såhär illa hade V sluppit denna hemska upplevelse helt och hållet.
 
Efter två timmar utanför akuten kom mina föräldrar och körde hem mig och jag lämnade bilnycklarna till dörrvakten som i sin tur lämnade dem vidare till Tom. Var helt slut mentalt och alldeles kall och kröp väl hemma i lägenheten igen upp i soffan under flera lager med filtar för att invänta Tom och Vincent. Strax efter 10 hörde jag äntligen bilen svänga in på parkeringen och väl innanför dörren fick jag äntligen krama om min älskade son. V somnade så fort jag burit in honom och lagt hans huvud på kudden och sen var det bara att dra av sig kläderna och krypa ner i sängen, HELT slut! 
 
Idag är jag efter dusch och lite frukost halvt människa igen och Vincent mår mycket bättre tack vare kortisonets magi. Det är galet vad en sån liten kropp orkar med alltså, jag är så imponerad och stolt över honom. Vincent har dock helt tappat rösten (krupp sätter sig på stämbanden nämligen) så jag får hålla mig i närheten så att jag kan höra när han viskar. Är så otroligt tacksam att det "bara" var krupp och att han nu mår bättre. Kan inte ens föreställa mig hur det är att ha ett barn som faktiskt drabbas av en svårare sjukdom. Är fortfarande arg över att vi inte har något kortisonrecept till en ev nästa gång men tydligen skall krupp växa bort innan 5 års ålder så vi hoppas verkligen att detta var sista gången för vår 3,5 åring. Idag blir det många kramar och en hel del glass! Tack till alla er som hörde av er med fina ord igår. Det värmer verkligen <3

Postat av: K

Det är något av det värsta som finns när ens egna barn blir sjuka. Stackars Vincent som behövde gå igenom ännu ett kruppanfall. Min äldsta dotter hade samma problem som liten. Jag minns hostan och jag minns hur rädd jag blev varje gång det var dimma ute för då fick hon ofta krupp. Däremot minns jag inte hur gammal hon var när det hände sista gången. Tur att Vincent är piggare idag. Vad är det för tabletter han får? Betapred? Varför har ni inte fått recept till honom? Min dotter fick alltid andas in medicin när vi var på akuten.

Svar: Ja fy nä det är verkligen inte kul! Han får andas in adrenalin på akuten och sen får han betapred ja. Förstår verkligen inte varför vi inte fått ett recept att kunna ta hemma i lugn och ro så att det slipper bli så ila som det ju blir och vi måste åka in till en överfull barnakut där man riskerar att dra på sig nått ännu värre. Dessutom är det ju fruktansvärt obehgligt och jobbigt för Vincent att behöva vara med om. Nä nästa gång tänker jag ringa kry direkt och be om kortisontabletter och inte nån svindyr hostmedicin. Ibland skall man minsann lita på sin magkänsla och inte på en så kallad "erfaren barnläkare".
Alice Valfridsson

2018-01-30 @ 18:54:53
Postat av: A

Aj, det lät ju inte bra alls. Det räcker ju att en liten bara börjar bli dålig så är det inte särskilt kul - o då är det inte ens något allvarligt. Oavsett om man som förälder är på väg till yrket själv eller ej är det skönt med bra erfarna och kompetenta (barn)läkare - det underlättar för alla. Skönt att det åtminstone är någorlunda bra efteråt; hoppas förstås det fortsätter så!

Svar: Han har fortfarande feber stackarn men den hemska krupphostan som får en att rysa är borta i alla fall vilket ju alltid är nått. Då slipper jag i alla fall oroa mig för att han inte skall kunna andas! Ja det är verkligen hemskt när ens barn blir sjuka!
Alice Valfridsson

2018-01-30 @ 20:53:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: