Här ser ni fejset på en glad läkarstudent som precis elkonverterat en patient för första gången. När läkaren frågade om någon av oss studenter ville elkonvertera så var jag snabb att räcka upp handen. "Gör jag det inte nu vet man aldrig när nästa chans ges" var tanken som snurrade i mitt huvud.

Så fort patienten sövts ner blev jag noga instruerad om hur jag skulle göra och när alla förberedelser var klara lyfte jag upp paddlarna från maskinen och försökte trycka undan min bubblande nervositet. "Inget kan ju gå fel bara jag gör som jag blivit tillsagd". Noggrant placerade jag paddlarna på geléplattorna utlagda på patientens bröst, sedan var det dags att ladda.

"Undan från sängen". Alla tog ett steg bakåt. "Jag skjuter". Jag pressade paddlarna ännu lite hårdare mot bröstkorgen och tryckte på de stora röda knapparna. Jag kände hur patientens bröstkorg lyftes upp och kroppen ryckte till. Själv var jag dock förvånansvärt lugn, fylld av adrenalin, och fast jag försökte spela cool bröt ett stort leende igenom min fokuserade fasad. Kikade snabbt över axeln på monitorn och visst, patienten hade blivit av med sitt förmaksflimmer och hjärtat gick nu i sinusrytm (frisk rytm) igen.

Idag har jag hjälpt en människa att må lite bättre och jag kan inte känna mig mer mallig!