Det har nu gått en vecka (okej då, åtta dagar) sen jag låg där på förlossningen i värsta smärtan i mitt liv och vår lille prins fick se dagens ljus nattens måne för första gången. Tiden springer iväg och varje dag är ett oskrivet blad där nya lärdommar och prövningar väntar.

 

Så fick jag frågan från Malin " Hur känns det nu att vara mamma?" och det fick mig verkligen att fundera. Listan på känslor jag har kännt den närmaste veckan kan göras låååång. Total lycka, ödmjukhet, nyfikenhet, oro, rädsla, frustration. Ja jag har nog hela skalan.

 

Det största som hände när jag blev mamma var dock den otroliga kärleken jag helt plötsligt kände för en liten människa jag nyss träffat. Kärlek vid första ögonkastet verkligen. I magen älskade jag honom mycket, men nu har jag fått känna på moderskärlek och det går inte att beskriva styrkan på den.

 

Jag kan dock inte säga att den där bebisbubblan bara är rosa fluff och gulligull. Som ny förälder skall man lära sig att tillmötesgå varje skrik och jag har redan en gång gråtit över att jag kännt mig otillräcklig för min lille kille. Visserligen låg det bakom en hel drös med dålig sömn och stor hunger från min sida men det är inte för intet man undrar hur det skall gå i framtiden när han kanske blir sjuk eller något annat händer honom som vi inte kan styra över.

 

Med det sagt så är jag så otroligt tacksam över varje liten minut jag haft med min lille smurf. Bara att ligga och titta på honom gör mig alldeles varm och jag inser att tids nog kommer jag att bli säkrare och säkrare i min roll som förälder jag med. Vi är i full gång att lära känna varandra och det är en process som kommer fortsätta livet ut.

 

Visst är det jobbigt med smärta i underliv och bröst samt svaghet i kroppen men det är ju högst tillfälligt. Denna lilla skrutten har vi för alltid!