Inne på dag två på min andra vecka på neurologen nu. Nu har jag äntligen börjat lära mig att hitta lite grann i byggnaden och jag börjar känna igen och bygga en relation till personalen som jobbar på avdelningen vilket är kul. Jag vet inte om det bara är jag som har otur/tur (det beror ju på hur man ser det) men ingen dag är verkligen den andra lik och varje dag händer det något utöver det vanliga känns det som. Det kan handla om att en patient plötsligt blir oväntat svårt sjuk, vi får svar på en utredning som visar något helt annat än förväntat, ett viktigt provsvar har missats från akuten m.m. Som sagt så vet jag ju inte hur det brukar vara där men jag antar att det inte är varje dag som man måste springa fram och tillbaka och ringa 5 olika konsulter för att lösa akut uppkomna problem. 

 

Nu känns det i alla fall som jag verkligen bidrar till arbetet på avdelningen även fast det går långsamt. Jag hajar fortfarande till när en sjuksköterska säger till en patient att "här kommer läkaren" och det känns fortfarande otroligt ovant att presentera sig själv som underläkare när jag dikterar eller pratar i telefon men det är också en härlig känsla för den påminner mig om att jag faktiskt lyckats ta mig hela vägen hit, till min läkardröm. Jag behöver dessutom fråga min överläkare om i princip alla beslut jag tar och även fast det är frustrerande att ibland fråga om småsaker som jag kanske egentligen hade kunnat lösa själv så känns det ändå rimligt att man bara drygt en vecka in i karriären frågar om det mesta. Tids nog står jag ju också där, mallig och allvetandes som färdig specialist, hehe.

 

Tredje dagen och idag var jag för första gången ensam läkare på avdelningen de sista två timmarna på dagen. Inte kanske helt rimligt när man inte ens jobbat som underläkare en vecka men jag hade i alla fall en ansvarig överläkare som jag kunde ringa om (eller snarare när) jag hade några frågor. Eftermiddagsronden var redan avklarad innan mina avdelningskollegor försvann iväg på utbildning så jag hade egentligen "bara" ansvar för att skriva ut en patient som skulle gå hem innan jag slutade. Det är något som säkert går snabbt och lätt för en som är van men för mig går allting fortfarande givetvis väääldigt långsamt. 

 

När klockan började närma sig 16.30 hade jag ännu inte stämt av med överläkaren angående min patient och när jag väl gjort det fick jag komplettera med ytterligare undersökningar och remisser. Klockan han bli 17.15 innan jag äntligen kunde stämpla ut. När jag tog en snabb kik på mitt ansikte i spegeln i vårt omklädningsrum såg jag att jag var helt röd i ansiktet vilket troligen var en kombo av att vara väldigt väldigt trött och att jag dessutom sprungit fram och tillbaks mellan patienten, läkarexpeditionen och överläkarens kontor i över en timme. Trots att hjärnan kändes helt mos och det var otroligt frustrerande att bli lämnad själv när man fortfarande är så pass ny att man egentligen behöver fråga om så mycket saker att man hade behövt en kollega på plats, så kändes det ändå häftigt att se att jag faktiskt klarade min uppgift och att patienten tillslut fick gå hem. Helt plötsligt kände jag mig som en läkare på riktigt och inte bara som en förrymd läkarstudent. Jag hoppas dock att det dröjer liiiite mer än tre dagar till innan jag lämnas själv nästa gång så att jag hinner bli lite mer varm i kläderna i alla fall!

 

Första två dagarna som underläkare på neurologen i Borås är över och jag känner mig som en urkramad disktrasa. Förutom att jag börjat nytt jobb så går jag ju upp en timme tidigare än vanligt och har dessutom nästan två timmars pendlingstid per dag så jag är något sliten men hoppas på att komma in i en rutin snart i alla fall.

 

Mina två första dagar som underläkare har verkligen varit röriga. Det här med introduktion är väl ingenting som är jätteuppstyrt utan jag har blivit inslängd på avdelningen och känner mig ganska mycket som en förvirrad läkarstudent men som helt plötsligt förväntas prestera något för verksamheten. Men vi tar det från början:

 

Igår var min första dag. Jag hade preppat väskan, barnens och mina kläder låg framlagda och klockan var satt lite extra tidigt för att ha god marginal för att hinna lämna barnen på förskolan. GPSen sa att jag borde vara framme 10 minuter innan jag skulle börja men givetvis lyckas jag köra fel på vägen till Borås och kom med andan i halsen 10 minuter försent. Jag får träffa min chef som ger mig ett skåp i omklädningsrummet där jag kan byta om och sen går vi en rundtur på kliniken och jag får hälsa på en hel drös med människor som jag nu inte kommer ihåg namnet på. Efter rundturen får jag sitta en stund med administratören som hjälper mig att testa att logga in i alla olika datorsystem men jag hinner inte vara kvar särskilt länge då sittronden på avdelningen börjar.

 

En sittrond är ett möte mellan läkare och den sjuksköterska som har ansvar för respektive patient. Ofta är även patientansvarig underrsköterska med. Man går igenom allt som har med patienten att göra så som hur hen mår, vad som hänt under natten, frågetecken som uppkommit och så tittar man igenom om det finns svar på de prover och undersökningar man har beställt sen innan. Efter det lägger man upp en plan för vad som behöver göras med just den patienten innan hen är färdigbehandlad och kan skrivas ut från sjukhuset. Min första sittrond kändes lite som ett slag i ansiktet. Visserligen satt jag mest bara med och lyssnade men det var LÄNGESEDAN jag läste neurologikursen och det var mycket rent praktiskt i rondrutinen som gick alldeles för snabbt  för att jag skulle hänga med på vissa patienter. Jag inser ju att det mesta kommer klarna nu den närmsta tiden och att också jag kommer kunna sitta där och ronda avdelningen, men det finns MYCKET att lära innan jag är där, i alla fall när det kommer till det rent praktiska. När det kommer till medicinska kunskapsluckor finns det ju faktiskt en överläkare som jag skall fråga så fort jag inte vet.

 

Efter sittronden är det dags för gårond. Vid gåronden går man runt till alla patienter och hälsar på dem. Man ser lite hur dem mår och kompletterar med frågor och lättare undersökningar om det behövs. Hos första patienten vi går in till hälsar vi på patienten varpå överläkaren presenterar mig som student. ST-läkaren rättar henne snabbt och överläkaren ursäktar sig medan jag sakta sjunker genom jorden. Det är ju bara min allra första dag som LÄKARE men visst, det är väl inga problem att råka bli presenterad som student, eller? Till resten av patienterna på gåronden är jag noga att själv presentera mig med förnamn OCH titel.

 

Efter rondarbetet delar vi upp arbete mellan oss. Jag blir ganska så snabbt satt på att diktera en epikris, vilket är en sammanfattande anteckning för en patient som blir utskriven från sjukhuset. När jag skall gå och lämna utskrivningspappret till patienten har jag en fråga som jag behöver ställa till mina kollegor men bägge är spårlöst borta och jag bestämmer mig istället för att smsa Emelie och möta upp henne för att gå på lunch. En mycket välbehövlig paus efter en minst sagt fullsmockad förmiddag.

 

 

Under eftermiddagen gick jag som sagt in till min patient för att ha ett utskrivningssamtal. Patienten har lite frågor som jag tack och lov faktiskt kan svara på då vi pratat om just det under ronden och för första gången på hela dagen känns det som att jag är hemma. Att prata med patienter är jag bra på och tycker är roligt och det är något som inte alls känns lika främmande som att försöka hitta ett provsvar i lablistan eller fundera ut vilken information som skall vara med i en röntgenremiss. Eftermiddagen rullar på. Jag arbetar extremt långsamt och har säkert en miljon frågor till min stackars ST-läkare men det går i alla fall framåt. Det är extremt mycket att göra på avdelningen och två minuter innan jag skall sluta frågar ST-läkaren som sitter begravd med arbetsuppgifter om inte jag kan göra två snabba grejer åt honom. Så, 20 minuter senare, stämplar jag slutligen ut efter min första dag och inser att det här med övertid är något jag antagligen kommer behöva vänja mig vid.

 

Min andra dag har varit något bättre. Jag kände till lite grann om varje patient från gårdagen och kunde hänga med betydligt bättre på ronden även fast rondrutinerna för mig fortfarande är rätt oklara. Jag vet ju att man omöjligt kan lära sig allt på en gång men det är frustrerande att känna att man står vid basen av mount everest och tittar upp. Min taktik är att vara öppen med min okunnighet och våga fråga om allt jag inte kan ännu för att förhoppningsvis skynda på inlärningsprocessen och slippa göra för mycket misstag på vägen. Mina kollegor är ju säkert vana vid nya och gröna underläkare så även fast man känner sig jobbig så har man ju rätt att be om hjälp när man inte klarar något på egen hand.

 

Jag har i alla fall oavsett fått presentera mig som läkare för allra första gången för både patienter och personal. Jag har signerat mina allra första anteckningar och jag har fått skriva under med min egen namnteckning på remisser som skickats iväg. Det känns stort och sjukt roligt! Det skall verkligen bli spännande att se hur lång tid det tar för mig att bli varm i kläderna i avdelningsarbetet.