Man inser ganska snabbt när man börjat läsa till läkare att det är en väldigt lång och smått komplicerad väg till att bli den där färdiga specialisten som de flesta av oss har som mål att bli. Ganska så snabbt får man ändå lära sig vad skillnaden mellan en underläkare och en ST-läkare är och att man måste skriva den där AT-tentan för att få sin legitimation men för de allra flesta andra, inklusive annan vårdpersonal, förblir läkarstudentens snåriga väg fram till överläkarpositionen en rörig sörja av olika läkarbenämningar. Jag tänkte därför för er som inte läser på läkarprogrammet eller redan jobbar som läkare  köra en liten "Vad är du för en sorts läkare då?"-crash course. Varning för mycket text! 

 

Med iver och nyfikenhet påbörjar läkarstudenten den långa resan. 5,5 års studier där de första 2-2,5 åren mest består av teoretisk undervisning. Under den senare delen av utbildningen varvas teori inom olika ämnesområden så som kirurgi, neurologi, psykiatri och gynekologi mfl med praktik inom respektive verksamhet. Detta innebär att du vid ett universitetssjukhus eller på en vårdcentral som sammarbetar med universiteten kan stöta på en av dessa kandidater som genom att prata och undersöka patienter får komplettera sin teoretiska kunskap. Läkarstudenten har inget eget patientansvar mer än i utbildningssyfte men har tystnadsplikt som all annan vårdpersonal.

 

Egentligen ett namn på alla läkare som inte är specialister. När man pratar om underläkare i praktiken menar man dock oftast läkare som jobbar innan AT. Dessa får utöva läkaryrket efter ansökan till socialstyrelsen om så kallat "särskilt förordnande". Man skiljer på underläkare innan och efter examen. Efter nio fullföljda terminer får man lov att jobba som läkare i Sverige. Ofta innebär det ett sommarvick mellan terminerna på en sjukhusavdelning. Det är inte mycket som skiljer underläkare innan och efter examen utan det som framförallt sticker ut är att lönen skiljer sig med ganska många tusenlappar (vilket är under all kritik och något som fackförbundet jobbar hårt med). Man får heller inte jobba som underläkare på vårdcentral innan examen utan då krävs att du har ett examensbevis.

 

Underläkaren tar sina första stapplande steg ut i sitt yrke och skall omvandla all inhämtad kunskap till handling och beslutsfattande. En underläkare skall alltid (i de bästa av världar) ha handledning av äldre kollegor och i princip fråga om det mesta då dennes erfarenhet är så knapphändig än. Underläkaren har eget ansvar för sina patienter men skall som sagt få mycket stöd. Finns det brister i handledningen av underläkaren och något går fel är det inte i första hand läkaren som får skulden utan verksamheten som inte sett till att underläkaren fått tillräckligt stöd för att handlägga patienterna på ett bra sätt.

 

Allmäntjänstgöring är något som alla läkare behöver göra för att få sin läkarlegitimation (än så länge i alla fall, det kommer blir ändring på detta om några år). Alla söker alltså AT men tyvärr finns det färre AT-platser än vad det utbildas underläkare och därför är söktrycket enormt. Detta gör att man oftast inte kan få AT direkt efter examen och så länge får man vikariera som underläkare där tiden underläkaren vickat sedan blir meriterande när den söker AT. Medelväntetiden mellan examen och AT ligger nu på över 10 månader i hela Sverige. I västra götaland landar den siffran på över ett år och i Stockholm nästan 1,5 år. Det finns alltså de som får AT tidigare än så men lika många har väntat betydligt mycket längre. Även detta är något som fackförbundet jobbar stenhårt med att förändra.

 

Skillnaden mellan en underläkare och en AT-läkare är att man har en strukturerad utbildningsplan och regelbunden handledning och utbildning. AT-läkaren förväntas precis som underläkaren att fråga om det mesta men målet är att denne successivt skall bli mer och mer självständig. AT består av fyra block: Medicin, kirurgi, psykiatri och allmänmedicin (alltid sista blocket). Den måste även vara minst 18 månader lång. I slutet av allmäntjänstgöringen görs ett digitalt prov som kallas eAT-provet. Blir AT-läkaren godkänd på denna och har alla fyra block godkända får denne sin legitimation.

 

Som legitimerad läkare har man enligt lagen rätt att utöva läkaryrket. Man får t.ex. en egen förskrivarkod och kan skriva ut recept på läkemedel och man får skriva vårdintyg för psykiatrisk tvångsvård. Det finns de som jobbar som leg. läkare ett tag inom en viss specialitet i väntan på att få en ST där men annars är det väldigt få kliniskt verksamma läkare som "stannar" karriären här.

 

Nu är det äntligen dags för läkaren att nischa sig. Hittills har denne fått en bra baskunskap i och med grundutbildningen och ATn men nu påbörjas specialiseringen och det är faktiskt dags att välja "vad man vill bli när man blir stor" så att säga. Det är inte ett helt lätt val då det idag finns 44 basspecialiteter att välja mellan. Specialisttjänstgöringen är minst 5 år. Att ha en ST-tjänst innebär, precis som under ATn, att man har rätt till handledning och utbildning och man har även här en utbildningsplan med olika delmål som skall godkännas för att få sitt specialistbevis. Man förväntas ta stort eget ansvar och dessutom handleda sina yngre UL- och AT-kollegor, för att inte glömma alla kandisar. ST-läkaren ansöker efter avklarad tjänstgöring till socialstyrelsen om specialistkompetens. Vissa specialistföreningar anordnar även frivilliga specialistexamenstillfällen där man får testa sin kunskap med en specialisttentamen men detta är alltså inget krav för att få jobba som specialistläkare.

 

Framme, äntligen! Nu kan läkaren tillräckligt mycket för att utöva läkaryrket självständigt inom en viss specialitet och har i uppgift att handleda alla sina yngre kollegor och sprida sin visdom och mångåriga erfarenhet. Specialistbeviset kommer med olika skyldigheter och rättigheter inom olika specialiteter som inte får göras av "underläkare". En specialistläkare kan efter en tid få titeln överläkare. Överläkaren har mångårig (varierar men kan vara ca 5år) klinisk erfarenhet som specialist och har medicinskt ledningsansvar på sin klinik tillsammans med de andra överläkarna. Det finns även de som väljer att dubbelspecialisera sig vilket alltså innebär att man "börjar om" eller kompletterar med ännu en ST-tjänst.

 

Som kortast tar alltså vägen från kandis till överläkare ca 17 år men som ni säkert förstår kan denna tid bli betydligt mycket längre. Lägg till 1-3års vick innan AT+ST samt en eller två föräldraledigheter så är man snart uppe i över 20 år. Puhh.. min resa har ju bara börjat.

 

Långt inlägg men hoppas ni fått i alla fall några frågetecken utredda! Det är verkligen inte lätt det här med karriärsvägar inom olika yrkesgrupper, särskilt om man inte själv jobbar inom branschen.