Går det att ha någon fritid när man är läkarstudent?

Fick en fråga innan påsk från en av er läsare som funderar på att söka läkarprogrammet till hösten och som undrade lite kring hur tidskrävande jag tycker att programmet är och hur jag lyckas bibehålla en balans mellan skola och allt annat som skall rymmas i livet utan att bli fullkomligt tokig. Kändes som en alldeles ypperlig fråga att göra ett blogginlägg av så här kommer svaret till dig och alla ni andra som har liknande funderingar.
 
Att plugga på universitetet är verkligen en helt annan femma än att plugga på gymnasiet. Det fick jag lära mig den hårda vägen när jag började på läkarprogrammet här i Göteborg. Det krävs en helt annan studieteknik och motivation till att göra saker men jag upplevde också att jag helt plötsligt hittat hem, att jag äntligen var på väg någonstans och det var med stor glädje jag satte mig ner och pluggade översiktlig anatomi under termin 1.
 
Man brukar säga att heltidsstudier skall uppta 40 timmar i veckan, precis som en vanlig arbetsvecka, och det är väl ändå en bra mall att utgå ifrån. Min upplevelse är att det både tar mindre och mer tid än detta och jag skall alldeles strax förklara vad jag menar. När man är student på universitetet är man nämligen aldrig ledig. Det finns alltid mer att lära sig. Jag är bara inne på tredje dagen på neurologikursen och jag har redan massor som jag skulle vilja göra men som jag inte hunnit och orkat med.
 
Obligatorisk hisspegelselfie på väg upp till medicinavdelningen i höstas
 
 
Det är dock inte meningen att man skall kunna ALLT utan lära sig att sålla bland all information och ta till sig det som verkligen är viktigt. Jag hade med mig "kunna allt"-inställningen från grundskolan och gymnasiet och jag kan säga att efter att jag kuggat min första tenta var jag helt förstörd. Sakta men säkert har jag dock provat mig fram till en studieteknik som passar mig och hittat ett bra sätt att både kunna tillräckligt och samtidigt inte gå under av all press.
 
Överlag skulle jag alltså säga att jag lägger betydligt mindre tid än 40 timmar i veckan på skolan men detta kan ju självklart variera från vecka till vecka. Jag tycker det är viktigt att sätta en tydlig gräns mellan skola och fritid så att man till största möjliga mån kan vara "ledig" och fokusera på annat utan dåligt samvete. För mig är det ganska lätt. När jag gör Vincents förskoleschema bestämmer jag indirekt när min skoldag börjar och när den slutar för direkt när jag hämtat V på förskolan ligger 100% fokus på honom (och möjligen också på att hålla ordning på kaoset där hemma).
 
Vissa dagar kan jag sitta någon timme efter att Vincent gått och lagt sig också på kvällen men oftast är jag då alldeles för trött. Som småbarnsförälder är ju de sista timmarna innan sängdags så otroligt viktiga för att orka med och ladda om så allra oftast prioriterar jag att stänga ner hjärnan på kvällarna och kolla ett serieavsnitt på Netflix.
 
När det gäller kurskamraterna så känns det överlag som att de flesta har saker vid sidan av studierna och det finns en hel del som liksom jag har barn hemma. Många ägnar stor tid åt träning, andra forskar eller jobbar extra och ytterligare några är kåraktiva med allt vad det innebär. Jag upplever alltså att de allra flesta i allra högsta grad fixar att ha en god balans i livet trots läkarstudier på heltid.
 
Jag skall dock inte sticka under stolen med att läkarprogrammet är tufft. Det är en enorm mängd kunskap som skall in i huvudet på relativt kort tid (5,5 år visserligen men ni som läser till läkare förstår nog vad jag menar!). Under veckorna innan tentan blir det dessutom extra intensivt och pluggtid prioriteras högt på listan. Vi har haft kursare i klassen som fått ta uppehåll då det blivit för mycket och själv har jag absolut känt mig stressad och ångestfylld stundtals. Detta är dock absolut inget som fått mig att ångra mitt val och jag känner mig så otroligt stolt över att ha kommit så långt som jag gjort och lärt mig så fantastiskt mycket. Man kan alltid (och bör enligt min mening, den psykiska hälsan är oerhört viktig att vårda) ta uppehåll om det börjar kännas övermäktigt, det är det väldigt många som gör då utbildningen är så lång ändå.
 
Är läkarprogrammet något som du känner dig sugen på och du tror att läkaryrket skulle passa dig så skulle jag inte låta just arbetsbelastningen avskräcka dig. Antal timmar jag lägger per vecka har ju givetvis ökat nu under de kliniska kurserna då vi har mer obligatorisk praktik men jag upplever att det kan variera mycket från kurs till kurs. Så länge man lyckas hitta en bra studieteknik, lyckas lära sig vara nöjd med att prestera på en lagom nivå och lär sig att tillåta sig själv att också vara ledig och ta hand om sig själv klarar man sig nog alldeles utmärkt.
 
Stort lycka till och hoppas att vi ses ute på klinikerna inom en snar framtid! Skriv gärna tillbaks och berätta hur det går, KRAM!
 
Min största motivation att lyckas med det jag gör får jag av denna lilla pojke (gammal bild från för ca 1,5 år sedan)
 
Jag skulle bli fantastisk glad om det finns andra läkarstudenter där ute som skulle vilja dela sin uppfattning om detta ämne för att ge en bättre bild av hur det är att balansera läkarstudier med privatliv här nere i kommentarsfältet! Alla är vi olika och har olika upplevelser och tankar.

Postat av: Anonym

Stort tack för det utmärkta svaret!
Det låter ungefär som jag misstänkte. Har inget emot en lite tyngre studiebörda, men som sagt, det måste ju finnas tid för resten av livet också. Jag tror att det ligger väldigt mycket i det du säger. Att hitta rätt studieteknik, inte sträva efter maximalt resultat utan efter rimligt resultat, och att lära sig TA sig tid för det andra. Läkarprogrammet känns mer och mer rätt för mig, men det är ett stort beslut så jag ska suga på karamellen lite till. Jag har i alla fall sökt, och det känns lite surrealistiskt att se det ligga som förstahandsval :)

Hör gärna från fler läkarstudenter och läkare!

Svar: Precis! Det är så mycket som hänger på det. Jag hade det ganska tufft i början av utbildningen men efter jag fick Vincent har jag än så länge inte kuggat en tenta och det tror jag absolut beror på att jag hittat hem när det kommer till de tre punkterna. Det är ju inte så att jag fått mer tid till studierna sen jag blev mamma precis. Jag är av inställningen att allt går bara det finns en genuin vilja och man är beredd att arbeta för det. Jag tycker det är jättebra att du tar din tid och tänker efter och hör dig för från andra läkarstudenter. Däremot så kan man nog tyvärr inte veta om utbildningen är 100% rätt förrän man sitter där i skolbänken. Jag är givetvis partisk och hoppas få se dig ute på sjukhusen i framtiden men så kan jag ju bara svara på vad jag hade gjort, och du och jag är ju olika. Lova att du hör av dig om hur det går i slutändan och du får gärna ställa fler frågor om det är något mer du undrar, antingen här eller på mejl. Stor kram!
Alice Valfridsson

2017-04-25 @ 11:30:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: