Idag har jag gjort min andra dag på en medicinavdelning på Mölndals sjukhus. Både denna och nästa vecka har vi något som kallas för VFU (verksamhetsförlagd utbildning) vilket innebär att vi helt enkelt skall följa det dagliga arbetet på avdelningen och lära oss så mycket som möjligt, både av det medicinska, det logistiska och det administrativa. Det är nu vi skall få testa på livet som läkare på riktigt.

 

 

Idag har jag således gjort mitt livs första diktat. För er som inte vet vad det är så är det en röstinspelning där man säger allt som skall stå i journalen som sedan sekreterarna lyssnar på och skriver ut. Allt för att försöka korta ner läkarnas tid framför datorn, vilket tyvärr ändå är där läkarna spenderar större delen av arbetspasset. Jag trodde i alla fall att diktera skulle bli en baggis. Jag menar.. jag har ju suttit och skrivit diktat hela sommaren liksom, hur svårt kan det vara?

 

HA! Så fel man kan ha. Det var en av de jobbigaste sakerna jag gjort på länge. Att formulera sig i skrift är ju inte så svårt när man kan skriva, titta, gå tillbaka, byta ut ett ord osv men pratar man skall man formulera sig på ett bra sätt och komma på vad man skall säga samtidigt som man spelar in. Det blev många tryck på pausknappen och många tillbakaspolningar för att lyssna på min egen skakiga röst (ingen gillar väl att lyssna på sig själv direkt??) eftersom jag glömt bort vad jag sagt. Dessutom skall man komma ihåg att sätta kommatecken och punkter vilket känns väldigt ovant minst sagt.

 

Diktatet tog över en timme att göra. De första 10 minutrarna satt jag bara och funderade på hur jag skulle börja och vågade inte riktigt köra igång då avdelningens AT-läkare satt vid datorn bredvid mig och jobbade. Totalt blev diktatet 8 minuter långt (!!), förhoppningsvis innehållandes hyffsat relevant information om patienten. Jag avslutade det hela med att kort be om ursäkt för längden på diktatet och för alla mina av- och påknäppningar för att sedan snabbt trycka på spara. Förmådde mig inte ens själv att lyssna igenom diktatet eftersom jag skämdes så otroligt över min dåliga presentation. Imorgon får jag min dom när jag skall få feedback från sekreteraren. Det blir ju.. spännande, haha.

 

Oavsett hur jobbigt det än var och hur besviken jag faktiskt blev över den usla kvalité det blev på diktatet så är det nu äntligen gjort och det kan faktiskt bara bli bättre från och med nu. Det var ju trots allt rätt skoj (minus all svett och alla stakningar) och kände mig faktiskt rätt cool, om än något trött, som grejat det helt på egen hand. Är det någon annan läkarstudent där ute som ännu inte börjat diktera så hoppas jag kunna bjuda på ett gott skratt och få er att inse att man får vara urusel i början. Det är okej. Det är så man lär sig! Jag slår vad om att jag kommer bli en grym dikterare tids nog.