"Första terminen var rätt skrämmande"

Nu när det börjar närma sig slutet av utbildningen så kan jag inte låta bli att tänka tillbaks på hur det var att vara en alldeles färsk, nybliven läkarstudent och hur långt jag kommit sedan dess. Inte bara rent kunskapsmässigt utan också att jag utvecklats något enormt som person. Nu har ju säkert den lilla detaljen att jag blivit mamma två gånger om under tiden ett litet finger med i spelet men oavsett har det hänt otroligt mycket sen jag för första gången satte min fot på medicinareberget.
 
 
Första terminen var rätt skrämmande, det skall jag inte sticka under stolen med. På gymnasiet gick jag i en klass med många som var ganska högpresterande och jag själv var ju givetvis en av dem. Jag gick ut med toppbetyg och kände mig grymt nöjd med den bedriften och hade ju hört att "det svåraste är att komma in på läkarprogrammet". Till viss del kan det säkert stämma i och med de orimligt höga antagningspoängen som krävs idag och att vissa behöver komplettera och läsa upp i flera år bara för att komma in men för mig som gled in på ett bananskal direkt från gymnasiet skulle jag väl säga att så inte riktigt var fallet.
 
För det första var jag ju inte riktigt van vid att gå i samma klass med folk som var ett, två, 5 och 15 år äldre än vad jag var. Vi var visserligen på samma nivå i vår läkarkarriär (förrutom de som tjuvstartat i en annan del av vården kanske) men livserfarenheten skiljde något enormt mellan oss. Givetvis väldigt roligt men som sagt något ovant och jag kände mig ganska så liten i jämförelse.
 
 
Första kursen gick relativt lätt. En översiktlig kurs med baskunskaper i anatomi och fysiologi. Det är nog den enda kursen som jag faktiskt tänker att jag skulle kunna skriva om tentan på och faktiskt klara i dagsläget, haha. Efter den kursen och självförtroendet den förde med sig fick jag och många kursare med mig en stor käftsmäll. Käftsmällen kallas med lite finare ord för molekylär cellbiologi. Plötsligt proppades vi fulla med detaljkunskap utan dess like i olika molekylära och cellbiologiska processer  och det var verkligen en enorm mängd kunskap som skulle bankas in på kort tid. Något som jag absolut inte var van vid från gymnasietiden. På gymnasiet kunde man få en sidhänvisning på 20 sidor där man faktiskt (om man ville) kunde läsa allt. I MCB fick vi en fet och snordyr bok skriven på engelska som hänvisning, that's it. Jag var fruktansvärt nervös inför MCB-tentan och förkrossad när resultatet kom och jag inte hade klarat den. När jag kuggade den för andra gången minns jag att jag ringde till min mamma och grät i telefonen, rädd för att jag skulle bli av med mitt CSN och inte kunna plugga vidare. Det kändes som en enormt tung och lång uppförsbacke till den där läkarexamen och jag tror nog de var de små TYK-dagarna som låg utspridda en dag i månaden som gjorde att jag inte helt tappade fokus på på målet.
 
 
Med tiden lärde jag mig att plugga på ett mer vettigt sätt. Jag lärde mig också att folk faktiskt inte alls var så onaturligt superbegåvade som jag i början hade trott utan klassen bestod av personer som liksom jag var bra på vissa saker och sämre på andra. Givetvis är det lätt att bara se vad alla andra kan och vad man själv inte kan men när tiden gick märkte jag att det var mycket som jag själv kunde som andra faktiskt inte hade riktigt koll på och det gjorde mig tryggare i mig själv.
 
När väl fysiologikursen sparkade igång tyckte jag att det började bli roligt på riktigt. Det var otroligt fascinerande att få lära sig om hur människokroppen fungerade och jag såg en mening med sakerna jag lärde mig inför framtiden. Efter att jag varit gravid och sen mammaledig med Vincent fick jag ännu en nytändning och bortsett från tentan i geriatrik har jag faktiskt inte kuggat en enda tenta sen jag blev mamma. 
 
Nu känner jag mig trygg med att jag faktiskt är precis lika duktig som majoriteten av mina kurskamrater. Det finns givetvis så mycket som jag ännu känner mig osäker på men så gör även mina kurskamrater. När jag ibland tvivlar på mig själv så brukar jag tänka tillbaks på den där skälvande första terminen när allt bara höll på att rasa samman och tänka på hur otroligt grym jag är som står här på andra sidan utbildningen. Jag har dessutom lärt mig genom åren att åldern bara är en siffra och jag har haft så otroligt roligt med klasskamrater som både är yngre och mycket äldre än vad jag är. Vilken resa ändå och jag är så otroligt glad att jag inte gav upp där på grund av den molekylära cellbiologin. Jag kan och allt går bara man vill och inte ger upp!
 




Borttappad i bollhavet

Det känns verkligen som dagarna bara försvinner iväg. Eftersom jag just nu är och jobbar med mitt examensarbete på Östra sjukhuset 5 dagar i veckan och det tar 45 min att resa enkel väg kommer jag liksom inte hem förrän klockan 5. Då ägnar jag 2 intensiva timmar åt mina barn innan de går och lägger sig och sen går jag antingen och tränar (eller till scouterna på måndagar) eller krashlandar i soffan och rör mig inte en fena innan det är dags att masa sig till sängen. Ja så här är det väl för alla heltidsarbetande föräldrar kan jag gissa?!
 
Jag trivs jättebra på labbet och tycker det är roligt att hålla på med mitt arbete men saknar också att få vara hemma och umgås med barnen. Så igår satt jag hemma och läste lite forskningsartiklar för omväxlings skull och på eftermiddagen åkte vi hela familjen till lekland så att framförallt Vincent skulle få springa av sig lite energi.
 
 
Som den coola mamma jag är så ville jag ju inte vara sämre utan gav mig också in i leklabyrinten hack i häl efter fyraåringen. Det hela slutade med att jag lyckades tappa bort min telefon i bollhavet, men efter någon minuts letande var den som tur var återfunnen igen och jag nöjde mig därefter med att heja på Vincent som skulle åka den röda rutschkanan 2 miljarder gånger i rad.
 
Kan vi förresten, på tal om något helt annat, bara ta en sekund och prata om vilket FANTASTISKT väder det var igår!!?? Fick vårfeeling i hela kroppen och Tom fick hejda mig från att springa bort till garaget för att plocka ut utemöblerna och grillen. Flyttade i alla fall ut en av våra fåtöljer och satt en stund och njöt i värmen medan jag pluggade. Mer vår tack!!
 
 
Nu är det inte ens 2 månader kvar innan Tom börjar jobba igen i alla fall så mer tid med barnen kommer jag definitivt att få snart. Det skall bli spännande att se om jag lyckas ro i hamn både en styck projektarbetsrapport samtidigt som jag är hemma med två vildingar (Charlie har precis lärt sig att dra sig framåt, yeey!!!). Skall jobba på så gott det går nu den tid som är kvar så att jag förhoppningsvis kan njuta mer av att vara hemma utan att stressa ihjäl mig. Sen väntar en hel härlig sommar tillsammans med barnen så i augusti är jag säkert redo att byta bort dem för en 50-lapp, hehe (obs skämt!!).


Nytt och spännande

I måndags var första dagen på labbet för min del. Var faktiskt rätt nervös på söndag kväll och låg och vred och vände på mig med en massa tankar i huvudet men det har verkligen gått jättebra och nervositeten var helt obefogad. Har haft riktigt tur och hamnat i en väldigt trevlig och gemytlig forskargrupp. Alla är trevliga och hjälpsamma och min magkänsla säger mig att jag nog kommer få en väldigt rolig termin där.
 
Jag har så smått kommit igång med mitt projekt. Det tar en bra stund att lära sig hitta i databaser och journalprogram som jag tidigare inte använt men det går framåt i alla fall, sakta men säkert. Det blir mycket dumma frågor så här i början men hittills har alla varit väldigt hjälpsamma och tillmötesgående. Är så taggad på att komma igång ordentligt och bli en aningen mer självständig och tycker att detta skall bli jätteroligt vilket är ganska så långt ifrån den förvirrade olustkänsla jag hade inför det hela för bara några månader sen.
 
 
Idag har vi haft projekplaneseminarie i skolan vilket innebär att vi i en mindre grupp fått opponera på varandras projektplaner. Ett tillfälle både för bra feedback gällande sin egen projektplan men också en möjlighet att få ta del av vad andra har för spännande projekt för sig nu i vår. En hel del skall ju bland annat åka utomlands för att bedriva olika former av projekt men även för oss som håller oss inom sveriges gränser varierar typen av projekt något enormt. Ser verkligen fram emot posterpresentationen i slutet av kursen när vi får se resultaten av alla dessa examensarbeten!



T10 är igång!

Så var termin 10 igång och därmed också mitt sista år som läkarstudent. Det ni! Ett år känns som väldigt lång tid när man står här och trampar slask i januari men vi alla vet ju hur snabbt tiden kan rassla iväg.Termin 10 innebär ju som ni antagligen märkt examensarbete i Göteborg i alla fall och veckan har börjat med statistikföreläsningar och allmän information om terminen. I nästa vecka skall jag äntligen till perinatallaboratoriet på Östra sjukhuset där jag kommer hålla till den största delen av terminen arbetandes med mitt projekt.
 
 
Samtidigt så börjar tankarna mer och mer snurra kring vad som händer sen. Vart kommer jag att hamna och hur kommer livet bli med kombinationen karriär och små barn? Jag är en grubblare och gillar att tänka igenom saker noga både en och två gånger och här finns det ju en hel del att fundera på om man säger så. För er som inte riktigt har koll på hur vägen till specialistläkare ser ut så är det så att efter man tagit examen så skall man göra AT på 18-21 månader för att sedan skriva en AT-tenta och då få sin legitimation. Efter det skall man söka en ST-tjänst som efter 5 år leder till att man blir specialist inom valt område.
 
Tyvärr är det så att det inte hör till det vanliga att man lyckas få en AT-tjänst direkt då det är brist på platser och därför är det nu mer regel än undantag att man måste vikariera som underläkare i väntan på AT. Det är här mitt största grubbleri ligger just nu. Skall jag välja ett vick som ger bäst meriter för AT? Skall jag välja ett vick med bra tider och placering nära hemma så att det blir optimalt för familjen och barnen? Skall jag satsa på en specialitet som jag är lite extra nyfiken eller skall jag välja en bredare specialitet för att få mer kött på benen inför framtiden? Har jag ens möjlighet att välja eller kommer jag bara få ta det som erbjuds? SÅ. MÅNGA. FRÅGOR.
 
Nu är det tack och lov några månader kvar innan jag måste ta tag i detta på riktigt och oavsett kommer det säkert bli br0. Det här med en oviss framtid är inte riktigt min grej känner jag men visst känns det också väldigt spännande!
 
Någon annan läkarstudent/läkare där ute som har tips på vad man skall tänka på inför sitt första underläkarvick?


Mitt jobb är andras olycka

Ojojoj, äntligen kan jag andas ut efter en tuff vecka och njuta av i alla fall en dag ledigt innan vårterminen brakar igång på måndag. Har jobbat 6 dagar i sträck och suttit med projektarbetet på kvällarna så jag är rätt mör om man säger så. Nu är dock projektplanen redo för seminariet andra kursveckan där planen skall diskuteras i grupp och jag slipper ställa klockan på 04.50 för att hinna iväg till jobbet imorgon.
 
Veckan på jobbet har varit lugn. Det har varit väldigt lite larm så vi har suttit för det mesta i lugn och ro och skrivit nere i akutmottagningens källarlokaler. Det är fantastiskt att det inte kommer några larm givetvis eftersom det innebär att folk inte skadar sig allvarligt men arbetspassen utan larm blir så otroligt långdragna så när väl sökaren piper så blir man glad och pulsen går upp direkt. Det är vårt jobb och vi jobbar ju där för att vi tycker att det är kul men det är klart att man önskar ju egentligen att alla människor skulle få slippa att hamna på akutrummet på sjukhuset.
 
 
Det är svårt att förklara men jag tror kanske många av er inom vården kan förstå vad jag menar. Det är roligt och lärorikt att få se och handlägga en patient med hjärtinfarkt, brutet ben, nydebuterad diabetes eller misstänkt cancer men det innebär inte att vi tycker det är roligt att dessa sjukdomstillstånd drabbar så många människor. Nu finns dem dock och människor kommer att drabbas av olyckor och skador och då känns det verkligen som ett privilegium att få vara med och ta hand om dem och ge dem bästa möjliga vård.
 
Om det är någon läkarstudent som letar efter jobb i göteborgstrakten i sommar så kan jag varmt rekommendera att jobba på sahlgrenskaakuten. Jag har lärt mig så otroligt mycket där och tar med mig en massa av det in i min blivande yrkesroll. Hör av er till mig om ni vill meta mer så kan jag förmedla kontakterna vidare!




Projektplan och bussfrukost

Nu är det bara en dryg vecka kvar tills terminen drar igång och jag är faktiskt sjukt taggad. Det kommer bli en väldigt annorlunda termin jämfört med tidigare i och med att det är så mycket självständigt arbete och ärligt talat så vet jag inte riktigt hur våren kommer att se ut, men det skall bli spännande oavsett. Skrev klart ett utkast till projektplanen igår och mejlade det till mina handledare och på tisdag skall jag till östra sjukhuset för ett möte med dem och gå igenom den samt lite andra praktiska grejer. Jag är så glad över att jag tog mod till mig och valde ett projekt inom ett område som jag är lite extra intresserad av för det kommer ju givetvis göra det lättare att hålla motivationen uppe resten av terminen.
 
Först väntar dock en vecka till på akuten. Det är så roligt att vara tillbaks där och känna att man gör lite nytta. Är dock inte riktigt nöjd med att behöva gå upp redan vid 5 för att hinna in till Sahlgrenska och vara färdigombytt för att lösa av nattpersonalen vid 6.45, men jag försöker göra det till en mysig grej och tar bussen hela vägen in till stan. Jag får lämna huset kanske 5-10 minuter tidigare än om jag skulle tagit cykel, tåg och buss men då kan jag sitta i lugn och ro och dricka lite te, äta frukost och lyssna på ett poddavsnitt. Just nu lyssnar jag på AT-läkarnas podcast som är riktigt bra och mysig. Kan verkligen rekommendera den! Perfekt att kunna lyssna på något och lära sig nya saker samtidigt som man sitter och halvsover.
 
 
På tal om halvsova så är det precis vad jag gör just nu här i soffan. Förutom att jag började förbaskat tidigt så jobbade jag dessutom över 2 timmar idag för att täcka upp en sjuklucka så nu är det slut i rutan för den här damen. Skall bli uuunderbart att äntligen få sova vill jag lova! Spännande fredag va? ;D
 


Måndag

Vabruari är inte ens här än och vi är redan inne på andra sjukdomsperioden för i år. Dessa småbarnsår alltså! Igår kväll var vi ute och åt middag för att fira min mammas födelsedag och hade en jättemysig eftermiddag och kväll men Vincent verkade ovanligt trött och på natten sen så fick han feber och ont i halsen. Även Tom vaknade imorse och kände sig inte alls på topp, skoj.. Vi har ju knappt hunnit återhämta oss från nyårsförkylningen ju!
 
 
Själv känner jag mig ändå relativt frisk och håller tummarna för att det får fortsätta vara så framöver. Som vanligt känner jag väl att jag inte riktigt har tid att bli sjuk. Mina klasskamrater har redan börjat plugga igen efter julledigheten men själv börjar jag inte förrän den 21e då det är officiellt upprop och kursstart för examensarbetet och termin 10. Innan dess har jag dock en del som måste fixas. Jag skall skriva klart min projektplan, fixa ett handledarkontrakt och dessutom ha ett första uppstartsmöte med min handledare för att prata igenom upplägget för terminen. Dessutom skall jag göra 9 pass på akuten nu dessa två veckor så nej, jag avböjer vänligast en långdragen sjukdomshistoria till.
 
Idag är jag i alla fall ledig från jobbet. Två av familjemedlemmarna ligger och sover och en sitter och kikar på Netflix så jag tänkte att jag skall jag fylla på muggen med en ny kopp te och försöka ta mig an det där projektplansskrivandet. Ni får ha en fin (och förhoppningsvis sjukdomsfri) måndag!



Hej 2019!

Vårt 2018 avslutades verkligen inte på topp. Vincent kräktes morgonen den 30e december så det var bara för oss att ställa in nyårsplanerna och fira nyår hemma i soffan själva. Som tur var visade det sig att det inte var magsjuka då ingen annan blivit sjuk och Vincent var som vanligt efteråt men både jag och Tom åkte istället på en riktigt rejäl förkylning så lagom till nyårsaftonskvällen låg vi helt utslagna i soffan och försökte hålla oss vakna fram till tolvslaget. Till middag blev det tacos och så kikade vi på film hela familjen innan barnen la sig. Vid tolv väckte vi Vincent och stod och kikade på raketerna från ett fönster på övervåningen innan vi alla tre gick och la oss. 
 
 
Släpade mig sedan till jobbet igår. Hade det inte varit för att det var nyårsdagen hade jag sjukanmält mig men det är rätt svårt att hitta vikarier just på nyårsdagen så jag kände att det liksom inte var läge att inte jobba. Tog mig igenom dagen tack vare Otrivin Comp och hinkvis med te medan jag satt och frös och hade ont i princip i var enda muskel i hela kroppen. 
 
 
Idag har jag mått betydligt bättre. Feberkänslan har lämnat kroppen i alla fall vilket gör att jag känner mig mycket piggare trots att näsan är helt täppt. Har varit ledig från jobbet och kunnat vila upp mig så nu skall jag nog orka med två jobbpass till innan vi tar helg.
 
Ganska så ohärligt avslut på 2018 som annars varit ett riktigt kanonår. Året vi blev husägare och året vi fick det stora privilegiet att välkomna ännu en liten familjemedlem som nu är så självklar i vår familj. Svårt att toppa det liksom. Hoppas ändå på ett bra 2019 och det skall bli väldigt spännande att se vad det har att erbjuda. Sista året som läkarstudent blir det i alla fall för i januari om precis ett år tar jag EXAMEN!


Hej då vårdcentralen!

Så var sista praktikdagen gjord. Kändes nästan lite sorgset att säga hej då till all  go personal som jobbar på vårdcentralen men å andra sidan var det rätt skönt att få checka av ännu en godkänd placering. Lovade ju er att berätta lite om hur min placering har varit så det skall jag ju givetvis göra. 
 
Jag har haft två mycket lärorika veckor på vårdcentralen. Som jag skrev förra veckan så har tanken med placeringen varit att jag i så stor utsträckning som möjligt skall ta egna patienter och det har jag också fått göra i relativt stor utsträckning. Min handledare har haft ganska mycket på sitt eget schema vilket gjort att jag kanske inte riktigt fått lika mycket handledningstid som jag kanske hade behövt. Första veckan var schemat mer luftigt och vi hann sitta ner mellan varje patient och diskutera patientfallet och allmänt kring diagnosen men andra veckan var mer tajt och jag fick klara mig mer självständigt, på gott och ont såklart. Jag fick fortfarande diskutera handläggningen med min handledare men den övergripande reflektionen och feedbacken uteblev och det blev mycket väntan i korridoren för min del.
 
Är överlag ändå väldigt nöjd med mina två veckor på vårdcentralen. Jag har lärt mig så mycket saker och verkligen utvecklats i min läkarroll. Jag märkte tydligt de sista dagarna att jag vågade ta för mig på ett helt annat sätt och även fast rädslan att göra bort sig eller göra fel alltid finns där så har jag mer och mer insett att jag är duktig och sitter inne på mycket kunskap också.  
 
 
Patienterna har varit av väldigt varierande slag, som det ju vanligtvis är på en vårdcentral. Det har blivit mycket möten med barn som jag inte tidigare haft att göra med vilket har varit en liten utmaning. Jag har också träffat många patienter som inte haft svenska som förstaspråk och det är också en utmaning helt klart. Det har varit allt ifrån sårskada på fingret (som jag fick sy själv) till misstänkt cancer till akut buksmärta och jag har nog touchat de flesta av de stora specialiteterna på bara dessa två veckor. Allmänmedicin är verkligen inte lätt och jag har stor respekt för de som jobbar inom primärvården.
 
Sista dagen idag var ganska seg med väldigt lite patienter men de patienter jag hade tycker jag att jag lyckades med riktigt bra. Handläggningen som jag föreslog för handledaren blev godkänd och jag lyckades avsluta patienterna själv utan att låta handledaren ta över vilket är så lätt hänt om han är med i rummet för att hälsa på patienten. Precis innan jag gick fick jag remissvar från en patient jag skickat in akut i förra veckan till sjukhuset och det visade sig att en av våra differentialdiagnoser stämde och patienten fick läggas in för behandling. Det kändes riktigt bra i magen att vi skickade in patienten och att hen fick den hjälp hen behövde. Det är så häftigt att få möjlighet att hjälpa människor på det här sättet! Världens coolaste jobb helt klart.
 




Jullovet närmar sig

Två intensiva praktikveckor som kombinerats med sjukdom hos sambon avslutades med en lugn och avkopplande helg på vårt lantställe i Bosared. Tom har verkligen haft otur nu det senaste och varit väldigt sjuk och jag har fått lämna honom att ta hand om båda barnen själv hemma för att kunna vara på vårdcentralen. I torsdags var det dock så illa att jag fick åka hem och hjälpa till så därför skall jag ta igen den missade dagen imorgon. Har köpt lite fika som jag tänkte ta med och bjuda personalen på vårdcentralen på som tack för dessa två veckor. Hoppas att det blir uppskattat! Tänkte att jag sammanfattar lite mer i detalj mina tankar om placeringen efter att jag gjort min sista praktikdag för den som är nyfiken.
 
Jag slutade i alla fall vid lunch i fredags och åkte direkt hem för att packa. Hade en riktig myshelg i Bosared tillsammans med mina föräldrar och min bror och vi bakade pepparkakor, gjorde julgodis, badade i badtunnan och spelade spel. Vincent och min pappa tog dessutom traktorn ut i skogen för att hugga en gran som nu står så fint ute i blickfånget från köksfönstret. Försökte mig även på att ta årets julkort på barnen och det var lättare sagt än gjort vill jag lova. Av alla kort jag tog var det kanske 2-3 stycken där båda barnen tittade någorlunda mot kameran, bilden var skarp och ingen av dem gjorde någon konstig grimas. Puh!
 
 
Idag har jag varit i skolan och examinerat en text om den lärorika konsultationen som vi skrivit i samband med vår vårdcentralsplacering. Imorgon skall jag tillbaks till vårdcentralen som sagt och på onsdag har vi temadag om våld i nära relationer. Sen är kursen slut och för resten av klasskamraterna börjar hudkursen på torsdag medan jag som ju redan läst den kursen får gå på jullov. Så härligt och så välkommet!


Första veckan på vårdcentralen

Hej från tystanden! Jag vet inte hur jag lyckats men denna hösten har jag verkligen blivit sjuk på de mest opassande tidpunkterna. Först blev jag sjuk lagom till skolstarten, sen fick jag ännu en förkylning lagom till tentorna förrförra veckan och nu, pang bom, har jag mitt under praktiken lyckats dra på mig ännu en. Lovar er att jag säkert kommer vara sjuk lagom till julfirandet också...
 
Bestämde mig efter många om och men att stanna hemma idag från praktiken. Vill verkligen inte missa något men det kändes å andra sidan inte rätt att släpa mig till vårdcentralen så som jag mådde imorse. Har tagit en ordentlig sovmorgon och frukost i sängen och nu mår jag i alla fall aningens bättre så jag hoppas att jag kan åka in till praktiken imorgon.
 
 
Dagarna på vårdcentralen har verkligen varit givande. Jag har mitt eget lilla rum med dator och undersökningsbrits och jag har en bra handledare som förutom att handleda mig i de specifika patienterna även utmanar mig att lära mig mer runtikring de olika sjukdomstillstånden jag stöter på.
 
Efter att jag undersökt och pratat med mina patienter går jag in till min handledare och presenterar fallet och berättar hur jag tänker. Han kommer sen med kompletterande frågor och så diskuterar vi tillsammans hur vi skall gå vidare. Oftast vill min handledare träffa patienten men jag får ändå sköta avslutningen i form av att informera patienten och svara på eventuella frågor. Dessutom beställer jag egna labprover, skickar remisser och skriver journaler. Närmre ett "riktigt" underläkarjobb kommer jag nog inte. Förra veckan fick jag skicka två av mina patienter till akuten för vidare kontroller och då fick de en remiss med sig i handen som jag fick skriva under med penna. Det kändes verkligen stort.
 
 
På bara 4 ynka dagar känns det som jag växt så otroligt mycket i min läkarroll. Helt plötsligt börjar det kännas mer rimligt att jag om bara 1 år står där med examen i näven. Visst kommer den första tiden som underläkare inte vara speciellt lätt då jag säkerligen kommer behöva ställa massvis med frågor men med tanke på hur mycket jag utvecklats på bara denna korta tid så gör det mig inte lika orolig längre. Att dessutom få ett tack så mycket för hjälpen av en patient som man inte gjort annat än att prata med och lugnat är helt magiskt. Kan jag göra skillnad i en enda människas liv så är jag oändligt tacksam!



Utfrågad framför patienten

Ojoj vilken dag! Så mycket nya ansikten och intryck så jag känner mig alldeles färdig. Klockan kvart i åtta imorse var jag på plats på vårdcentralen och fick tag på en snäll sköterska som kunde visa mig vart jag kunde byta om. Efter att jag iklätt mig byxor och pikétröja fick jag träffa min handledare C för de kommande två veckorna och vi gick tillsammans igenom journalen för dagens första patient.
 
Det visade sig att jag inte fått några behörigheter för att logga in själv i vårdcentralens datasystem så medan administratörerna fixade med det under dagen fick jag hänga med min handledare och auskultera, som det så fint heter, när han hade sina patienter. En patient fick jag i alla fall prata med själv men det blev lite hackigt då patienten inte talade svenska och en anhörig försökte sig på att tolka samtalet.
 
Däremot fick jag verkligen ha huvudet på skaft då C gillade att slänga ut frågor till mig framför patienten. Egentligen tycker jag att det är rätt jobbigt att få såna frågor då det oftast är svårt att komma på vad det just specifikt är som handledaren tänker på och att man då bara ser dum ut framför patienten, men det känns som man blivit van vid det här laget. Blev i alla fall stolt när C bad mig lyssna på hjärtat och sedan säga vad jag hörde och jag lyckades identifiera att patienten hade ett nytillkommet blåsljud på hjärtat. Det var ju ett bra tag sen jag lyssnade på några hjärtan överhuvudtaget.
 
Mot slutet av dagen fick jag äntligen mina inloggningsuppgifter så imorgon skall jag ta egna patienter från drop in-listan. Är skapligt nervös men tänker att det bara är att slänga sig in i det utan att tänka efter så mycket. Jag är egentligen inte så orolig över att "skada" någon patient då ju C har det fulla medicinska ansvaret och givetvis inte lämnar mig att göra som jag vill med mina patienter. Däremot så är jag nervös över att göra bort mig, att känna mig vilsen och tafatt framför patienterna och min handledare och inte veta vad jag skall säga eller göra. Det är en oundviklig men ack så jobbig känsla när man är student (och nyutexaminerad kan jag tänka mig). Jag håller både tummar och tår för att jag skall få känna mig liiiite mer bekväm och självsäker när vi närmar oss slutet av den här placeringen.
 
I brist på bilder från dagen får det bli en från helgens jobbpass på akuten
 
Nu skall jag mysa till det med en kopp te och några pepparkakor som killarna bakade igår när jag var i skolan!


Tillbaks på akuten

Söndag kväll och det känns som om helgen knappt hunnit börja?! Inte så konstigt egentligen med tanke på jätteurladdningen i fredags och att jag sen gjorde mitt första jobbpass på över 8 månader på akuten.. men ändå. Varför är det alltid så att veckorna går så långsamt men helgerna så fort?
 
Båda tentorna i fredags kändes väldigt bra. Geriatriken som jag ju bara skrev en tredjedel av är jag 100% säker på att jag klarade och det var en häftig känsla att vara först fram och lämna in tentan med den vetskapen. Det har aldrig hänt förut. Samhällsmedicintentan kändes också bra och det skall till någon jättetaskig rättning för att jag inte skall få godkänt på den med. 
 
Så igår stod klockan på 4.50 och jag satte mig på bussen in till stan för ett jobbpass på akuten. Jag kommer ju som sagt ha ett litet miniuppehåll över jul då mina kursare läser hudkursen (som jag läste precis innan jag gick på mammaledighet) så för att fylla hålet i plånboken från en månads förlorat studiemedel har jag bokat in lite jobbpass. I december blir det bara några stycken men sen skall jag jobba heltid de tre första veckorna på året vilket skall bli väligt roligt.
 
 
Det låter kanske konstigt men med allt nytt som varit det senaste året med Charlie, flytt, förskolebyte och byte av klass för min del var det bara så skönt att få komma till jobbet och känna mig "hemma". Att få göra någonting jag kan och är bra på för en gångs skull utan att behöva trycka in en massa ny kunskap och nya intryck. Har verkligen trivts så bra under min tid som sekreterare på akuten (den förfärligt kassa lönen till trots) och det känns faktiskt lite sorgligt att tänka på att det kommande året är det sista året som jag har möjlighet att få jobba där med alla goa kollegor. Det blir allt mer påtagligt att jag faktiskt ganska så snart kommer ta nästa stora steg i livet och påbörja min läkarkarriär och hur roligt sekreterarjobbet än är så kommer det nog aldrig att slå det!




Dagen innan dubbeltentan

Fyra dagars intensivt tentaplugg är över och nu får det nog vara dags att stänga igen datorn och krypa ner i sängen. Jag känner mig förvånansvärt lugn inför den här tentan faktiskt, konstigt nog. Jag har pluggat ovanligt mycket känns det som och när jag gått igenom gamla tentor har det känts.. bra?! Hoppas känslan håller i sig även imorgon och att jag inte får en chock när jag skall sätta mig och skriva tentan bara. Efter lunch skall jag skriva tenta nummer två (den delen av geriatriktentan jag inte klarade) och sen skall jag njuta av att (förhoppningsvis) slippa tentaplugga på flera flera månader.
 
 
Håll tummarna för mig imorgon!


Tentaplugg och jullängtan

Tre dagar kvar till tentan i samhällsmedicin. Just nu är det fortfarande rätt rörigt i mitt huvud med tanke på att det är så pass många olika specialiteter som samsas om en och samma tenta. Socialmedicin, arbets- och miljömedicin, försäkringsmedicin, rättsmedicin, trafikmedicin, geriatrik, allmänmedicin... Man vet liksom inte i vilken ände man skall börja. Sitter just nu och går igenom föreläsningspowerpoints och tänkte även köra lite frågor från gamla tentor för att se vad som verkar vara extra viktigt att kunna och sen lägga mitt fokus på det.
 
 
Efter tentan väntar två veckors vårdcentralspraktik och jag börjar bli lite nervös över det hela. Det var lääänge sen som jag satt ner och hade en konsultation med en patient och det var ännu längre sen som jag faktiskt funderade över handläggning av astma, lunginflammation, huvudvärk och depression som ju är vanliga diagnoser på en vårdcentral. Jag försöker så smått att repetera mina kunskaper genom att lyssna på bl.a. medicinpodden när jag t.ex. sitter på tåget/bussen på väg till och från skolan men det innebär också att jag fullkomligt stupar i säng varje kväll med en hjärna helt fullproppad med information. Förhoppningsvis har min hippocampus gjort sitt och lagrat in minnena i hjärnan så att de dyker upp igen när jag väl behöver dem.
 
Å andra sidan så ser jag redan förbi de sista 3 veckorna av kursen. Jag längtar så efter att få börja julpynta här hemma för första gången, att spela julmusik, äta pepparkakor, titta på julkalendern med Vincent och förbereda för Charlies första julafton som vi i år skall fira hemma hos oss. Tom ser inte alls fram emot allt julstök och visst är det mycket som skall fixas och en hel del julstress kring denna högtid men jag kan ändå inte låta bli att längta efter allt julmys. Jag är helt enkelt en hopplös julromantiker! Någon mer som är som jag?
 
Bilder från julen 2014 (V var nästan 5 månader):



Trubbigt och skarpt våld

Idag påbörjade vi delkursen i rättsmedicin. Det var faktiskt ovanligt mycket folk bänkade på föreläsningen idag efter den skrala skara som lyckats ta sig till skolan för föreläsningarna i arbets- och miljömedicin den senaste veckan. Antagligen kände väl de flesta som jag att det var lite uppfriskande med något helt nytt som vi inte läst om förut. Bullerskador och asbestorsakad luncancer i all ära men AMM är nog inte riktigt min specialitet.
 
 
På förmiddagen hade vi en genomgång av lite juridik, hur man skriver ett rättsintyg och hur man bäst dokumenterar skador i journalen med text och bilder. Sen gick vi igenom olika skador som kan uppkomma av mekaniskt våld med mer eller mindre obehagliga bilder för att demonstrera. Rättmedicin är ju något som blivit rätt så förskönat på tv och film och det är ju inte jättemycket som stämmer med verkligheten tyvärr. Det här med att kunna se gärningsmannens position i förhållande till offret eller att veta exakt vilket vapen som användes t.ex. är oftast inget som man med säkerhet kan säga och lik i verkligheten ser ju tyvärr inte alls ut som lik på film.
 
 
På eftermiddagen sedan fick vi sitta i grupper och diskutera kring olika fall och både öva på att beskriva olika skador samt fundera över vilka våra skyldigheter, möjligheter och rättigheter är som läkare i olika misshandelssituationer. Det är faktiskt mycket klurigare än man kanske kan tro att förstå när man får bryta sin sekretess och tystnadsplikt gentemot patienten och när man inte får det.
 
Imorgon skall vi på likvisning i bårhuset. Låter ju lagom obehagligt men jag tänker att det ändå nog är nyttigt att se. Det är ju inte alls säkert att jag någonsin får den möjligheten igen. Så är det faktiskt med mycket på läkarprogrammet. Vi har en väldans tur att få se så mycket ovanliga saker och det gäller att passa på för när man väl jobbar sen så har man varken möjligheten eller tiden att få se hur en strålbehandling går till, vara med på en embolektomi (drar ut en blodpropp ur blodkärl i hjärnan via ett större blodkärl) eller få se hur det går till när en patient får bloddialys om man inte jobbar specifikt med just det. Lyxigt tycker jag att få chansen att få en inblick i så pass många olika specialiteter innan det är dags att välja vad man själv vill specialicera sig till.


Lyx för en läkarstudent

Denna veckan startade med en tvådagars ledarskapsutbildning på konferenscentrum Wallenberg på medicinareberget. Det blev rätt långa dagar fyllda av föreläsningar med tid för reflektion kring teamarbete och ledarskap men som lättades upp en hel del med att universitetet bjöd på fika och lunch. Riktigt lyxigt för oss studenter som är vana vid att släpa med oss matlådor, bananer och kaffetermosar fram och tillbaks till skolan var eviga dag.
 
 
Vi var nog många studenter som var överens om att en dag nog hade räckt gott och väl då det blev lite mycket repetition och återkommande diskussioner kring liknande ämnen, men det är nog ändå väldigt nyttigt att lära sig mer om detta då vi kommer att få utöva ledarskap i vårt framtida yrke redan från start. Som exempel kan tas att leda en rond på avdelningen eller så kan det vara att förmedla handläggningsplan till teamet på akuten.
 
Vi fick bland annat lära oss att all feedback inte är bra feedback och att det snarare kan ha negativ inverkan på en persons utveckling om den ges på fel sätt. Det är t.ex. viktigt att ge feedback som är konstruktiv och att den aldrig är riktad mot person utan på situation/handling. Givetvis blev vi bombade med en hel del annan information också men just nu är jag för trött för att komma på något bra exempel. Ögonlocken känns väldigt tunga just nu så det är nog dags att släcka ner här. Tar nog inte många sekunder innan jag somnar ikväll. Jag längtar verkligen till helgen då vi skall åka till Bosared och förhoppningsvis kan jag få chansen att sova ut eller ta en middagslur för att återhämta lite energi inför nästa vecka. Det märks helt klart att det tar på krafterna att få ihop vardagspusslet just nu. God natt hörni så hörs vi!




För lite tid

Är det bara jag som tycker att dagarna är på tok för korta? Jag hinner inte med allt som jag skulle vilja göra under dygnets vakna timmar. Dagarna går verkligen i ett. Just nu ser en typisk dag ut ungefär såhär:
 
Går upp ca 6.45 och gör mig i ordning för dagen. Börjar jag lite senare fixar jag lite frukost och sätter mig framför datorn med den och pluggar en stund innan det är dags att åka men annars äter jag frukost i köket och packar ner matlåda, mellis, skolmaterial och bröstpump i väskan och cyklar iväg mot tåget.
 
 
Under dagen har jag ju som jag skrev i gårdagens inlägg varierande upplägg med föreläsningar, seminarier, grupparbeten, studiebesök etc. Lunchen intas oftast i sällskap av min fd kursare Emelie som gör sitt examensarbete på berget där vi just nu håller till. Allt som oftast slutar jag mellan 15-16 och tar buss, tåg och cykel hem.
 
Landar hemma mellan 16-17 och då har Tom oftast gjort eller påbörjat middagen som vi äter tillsammans och sen försöker jag att ladda om energin och umgås lite med barnen innan vi påbörjar läggningen strax innan 7. Idag blev det pussel på vardagsrumsgolvet med Vincent och en mysig amningsstund med efterföljande bus med Charlie. Vissa dagar somnar båda barnen samtidigt men Charlie kan ibland vara uppe en timme extra och då sitter vi oftast och myser med honom i soffan. 
 
 
Vid 7.30-8 sover förhoppningsvis båda barnen och jag och Tom plockar i ordning lite hemma och sen kanske vi tittar på något serieavsnitt eller så sitter vi på varsitt håll med tv/dator. Ibland passar jag på att plugga lite till, besvarar mejl eller fixar med annat pyssel som jag ju inte hunnit med under dagen. Vips så har klockan slagit 22 och det är dags för mig att gå och lägga mig för att orka gå upp 1-2 ggr under natten och amma och sen ringer klockan igen vid 6.40.
 
Jag hade verkligen önskat att jag lyckades få in lite träning i mina vardagsrutiner och att jag liksom inte behövde välja en sak som jag hinner innan jag måste gå och lägga mig. När jag var föräldraledig så hade jag ju givetvis fullt upp för det mesta med barnen men speciellt när Vincent var i skolan hann jag ju med en hel del annat också. Nu känns det nästan som att jag får skriva en lista på saker jag vill/måste göra och välja ut en varje kväll eftersom varken tiden eller energin räcker till. Ser verkligen fram emot helgen på ett helt annat sätt nu och njuter verkligen av den stunden jag får varje dag med Tom och barnen. 
 
 
Men än så länge är ju allt väldigt nytt och vi kommer säkert in i vardagslunken lite mer om några veckor. Det är ju trots allt väldigt kul att ha kommit igång med studierna igen. Däremot får man verkligen hålla tungan rätt i mun så att man inte sätter för höga krav på sig själv, särskilt inte så här i början. Jag tycker det är fantastiskt att få möjligheten att se situationen ur Toms perspektiv nu när vi har ombytta roller och jag tror att det kommer leda till att jag bara njuter av föräldraledigheten ännu mer nästa sommar.


Vad är samhällsmedicin?

Fick en fråga i förra veckan om jag inte kunde förklara vad begreppet samhällsmedicin innebär och eftersom det hela var ganska oklart för mig också fram tills för bara några veckor sedan så tänkte jag försöka mig på att förklara begreppet i ett eget inlägg.
 
Samhällsmedicin är ett samlingbegrepp som innefattar hälso- och sjukvård som sker utanför sjukhusen, alltså ute i samhället. Till detta hör givetvis vårdcentralerna men också t.ex. företagshälsovård och försäkringsmedicin. Vår kurs består av 5 delkurser:
 
- Socialmedicin (hit hör t.ex. försäkringsmedicin, epidemiologi och även kunskapen om hur det sociala påverkar individer och samhällets hälsa och hur man förebygger ohälsa i samhället)
- Arbets- och miljömedicin (företagshälsovård och kunskap om hur miljö- och arbetsplatsfaktorer påverkar vår hälsa)
- Rättsmedicin
- Allmänmedicin (vårdcentral)
- Geriatrik (äldrevård som ligger utanför sjukhus som hemtjänst, hemsjukvård och äldreboende)
 
Ett ganska brett område helt klart och tidsvis lite svårgreppbart. Vi har allt ifrån föreläsningar om luftföroreningar och global hälsa till seminarium i sjukintygsskrivning och studiebesök på olika organisationer som t.ex. stöttar människor som blivit utsatta för våld i nära relationer eller bedriver daglig verksamhet för folk med funktionsvariation. Hittills har föreläsningarna varierat en hel del i kvalité (föreläsningen igår om organisering, styrning och prioritering i vården får INTE någon topplacering direkt) och vi har en hel del seminarium, rapporter och grupparbeten som skall göras under kursens gång utöver föreläsningarna som behandlar de 5 olika områdena.
 
Något trött läkarstudent kanske!?
 
Efter att tentan är skriven avslutar vi kursen med en 2 veckor lång vårdcentralsplacering där vi skall öva på att framförallt avsluta en konsultation. Hittills när vi haft egna patienter har vi tagit anamnes (sjukhistoria) och status (undersökning) för att sedan gå ut till vår handledare och diskutera vidare handläggning och sedan oftast gå tillbaks in till patienten tillsammans med läkaren för att informera patienten tillsammans. Nu är det alltså dags för oss att hålla en konsultation från början till slut och träna på det ack så viktiga momentet att ta beslut om vad som skall göras och förklara detta begripligt för patienten. Jag ser jättemycket fram emot den placeringen och hoppas att det skall bli två lärorika veckor som gör att jag känner mig ett steg närmare att faktiskt vara "riktig" läkare.
 
Efter den kursen är jag nämligen klar med termin 9 och kan (även fast jag inte kommer att göra det) söka en underläkartjänst och jobba som läkare. Är inte det lite häftigt ändå? Mina kursare har hudkursen kvar men den läste jag ju som höggravid så jag får 4 veckor ledighet över jul vilket ju inte är fy skam. 
 
Men nu skall jag inte sväva iväg i drömmar och tankar om min framtida yrkesroll. Hoppas att ni blev lite klarare av min förklaring om vad samhällsmedicin innebär. Tveka inte att ställa en plfråga om det är något som fortfarande är lite oklart!



Halloweenfest, examensarbete och ett besök på akuten

Herregud vad mycket bollar jag hållt i luften samtidigt de senaste dagarna! Igår hade vi halloween-/inflyttnings/25årsfest hemma hos oss som blev fantastiskt lyckad. Under veckan har vi alltså förberett inför denna med planering av mat och inköp, städning, dekoration, utklädnader m.m. Barnen sov över hemma hos sin mormor och morfar och det hela hade gått jättebra enligt dem trots att båda barnen fortfarande är lite hostiga. Det var första gången som jag lämnade bort Charlie över natten så jag var helt klart lite nervös men det är ju jättehärligt att det funkat så bra för alla.
 
 Har ingen helkroppsbild på mig men jag var passande nog utklädd till kossa!
 
Under veckan har jag dessutom varit i kontakt med perinattallaboratoret på Östra sjukhuset angående vårens examensarbete. I fredags var jag där på möte och fick presenterat för mig lite olika projekt så det känns jättespännande. Jag som varit så nervös och stressad över att fixa detta tycker att det känns som en enorm tyngd faller från mina axlar. Perinatallaboratoriet driver forskning om graviditet, fosterdiagnostik och förlossning vilket jag ju tycker är väldigt intressant så förhoppningsvis blir det en givande vårtermin.
 
Utöver dessa två stora händelser har jag ju påbörjat en ny kurs med massvis med nya grejer att lära sig och barnen har, innan vi ens hunnit bli helt friska, snappat upp ännu en förkylning. Vincent (och Tom) var inne på akuten en gång till i veckan med andningssvårigheter så vi var lite oroliga över att vi skulle behöva ställa in festen men utöver hostan har han varit pigg och sitt vanliga spexiga jag. Och tur är väl det, för den som hade blivit allra mest besviken hade ju varit Vincent om han inte fick komma och sova över hos mormor och morfar som han sett fram emot hela veckan.
 
Som sagt, lite mycket att tänka på de senaste dagarna men nu hoppas jag att veckan som kommer blir lite lugnare. I veckan skall jag försöka bestäma mig för vilket av de fyra projekt som de la fram som jag är mest intresserad av och till helgen kommer en vän till oss och skall tillsammans med Tom påbörja projektet att byta ytterdörr. Så kul! Nu är det nog dags för mig att göra mig i ordning och åka iväg till skolan. Ha en trevlig måndag hörni!


Tidigare inlägg Nyare inlägg