Morgonstress
Äntligen är det fredag! Har haft en väldigt hektisk vecka den här veckan känns det som. Jag känner mig helt enkelt lite sliten. Tror mycket har att göra med att vi behövt gå upp så förbaskat tidigt (allt innan 6 enligt mig är på tok för tidigt) och därför startat dagarna med stress vilket verkligen inte bäddar gott för resten av dagen. Jag tycker det är så extremt viktigt att inte lägga över den här stressen på Vincent och jag tar mig alltid tid vid t.ex. lämningen på förskolan att sätta mig ner på huk, prata lite grann och säga hej då ordentligt så att han kan känna sig lugn och trygg innan jag rusar iväg. Jag har dock varje dag kommit med andan i halsen typ 2 minuter innan jag skall vara ombytt och klar till sjukhuset med tårar brännande bakom ögonen vilket inte alls är särskilt kul.
Igår när jag vaknade hade jag dessutom lite molande värk i magen och jag har även börjat känna lite sammandragningar som säkert inte är farliga i sig men som ju också kan vara ett tecken på att man stressar lite för mycket och det skall man givetvis lyssna på. Idag blir det därför hemmapluggsdag och efter lite smskontakt med en av mina klasskompisar har jag förstått att det var ett rätt bra beslut med tanke på att föreläsningarna tydligen inte var något vidare idag heller. Kan ibland sakna lite av den flexibiliteten man hade på preklin när man själv kunde välja lite mer var, när och hur man ville plugga. Nu får vi nöja oss med att fredagarnas föreläsningar (oftast) inte är obligatoriska och idag är det något jag är lite extra tacksam över.
Efter lämning på föris gick jag alltså hem igen, drog på mig mjukisar och dukade upp en riktigt härlig mysfrukost. Supersmarrigt och det känns som att jag kommer vara mätt i flera månader framöver. Nu skall jag sätta mig och plugga en stund och sen har jag lite andra punkter på dagens "att göra"-lista som skall betas av (bland annat att vika tvätt, wihooo -.-). Ha en underbar fredag goingar!
Konsten att ta hand om patienter som sover
Ny vecka och givetvis också ny delkurs. Den här veckan är det Anestesi som står på schemat. För första gången så har jag faktiskt riktigt sett fram emot en delkurs och det beror helt enkelt på att jag tycker att anestesi och intensivvård verkar sjukt roligt att hålla på med. En anestesiolog eller narkosläkare har hand om att förbereda en patient inför operation, sövning och smärtlindring under operationen samt den postoperativa vården. Dessutom är det narkosläkare som jobbar på IVA (intensivvårdsavdelning) och bemannar läkarambulanser och ambulanshelikoptrar. Jag kan nog inte riktigt sätta fingret på varför jag tycker det verkar så kul men det skall bli väldigt spännande i alla fall att se vad jag tycker i slutet av dessa två veckors placering. Kanske är det inte alls som jag har tänkt mig men det lär jag väl märka så småningom.
Hittills har vi mest haft föreläsningar men igår var jag en halvdag på operation tillsammans med världens härligaste narkossköterska. Han var något så grymt pedagogisk och jag hann knappt ställa frågor innan han var där och förklarade vad de olika kurvorna på monitorerna betydde, varför han gjorde som han gjorde etc. Det är rätt roligt med allt det praktiska som narkosen faktiskt får göra, allt ifrån att sätta olika nålar till att intubera och lägga ryggbedövning. Förhoppningsvis får jag vara med och göra lite mer av det praktiska nu senare under veckan och inte bara stå bredvid och observera. När vi gick igenom intubering (när man stoppar ner en slang i luftstrupen så att man kan hjälpa patienten att andas när hen är sövd) i måndags så lyckades jag faktiskt med att intubera på första försöket utan att varken skada tänder eller lägga slangen i matstrupen. Nu är ju inte riktigt en docka och en faktisk patient samma grej men visst fick man lite mersmak ändå. Visst är det rätt sjukt ändå att teknik finns så att vi kan söva patienter och ta bort smärtsignaleringen i kroppen till den grad att man kan öppna upp magen på någon eller byta ut en höft mot en protes? Det är så nära magi man kommer skulle jag vilja säga. Det är nog det som gör att jag blir så fascinerad av jobbet som narkosläkare.
Tillbaks på akuten
God morgon hörni!
Vaknade upp något mör idag efter att ha jobbat mitt första pass på akuten sen i sommras igår kväll. Det var väldigt kul att komma tillbaks och träffa alla goa kollegor men det är klart att helgen blir lite kort om man jobbar även på lördagen. Kom snabbt in i skrivandet igen så det var inga problem men sen kom ju såklart tröttheten smygande där vid 7. Känns skönt i alla fall att få ett litet tillskott till kassan lagom till all julhandel och dessutom lär jag snart behöva uppdatera garderoben ytterligare. Gick i alla fall upp idag och fixade i ordning lite frukost till mig och Vincent och satte mig sen med datorn vid matbordet för att fila lite på morgondagens graviduppdatering.
Idag skall vi hålla oss inomhus då regnet öser ner utanför fönstret. Jag har lovat Vincent att vi skall bygga torn med klossar så fort jag knapprat färdigt här på datorn. Sen vid 16 är det dags för veckans höjdpunkt, nämligen körövning. Varför går alltid veckorna så långsamt och helgerna så fort? Hoppas ni alla får en trevlig söndag!
Goa kirurger
Att vara en läkarstudent på operation är verkligen ett stort lotteri. Ibland får man stå i ett hörn av operationssalen, möjligtvis ståendes på en pall för att se liiite bättre, och man ser i realiteten inget annat än kirurgernas egna händer i såret och där kan man stå i 2 timmar och kämpa mot gäspningarna. Läkarna ignorerar ens existens och det är bara att glömma att ställa frågor. En sådan operation var jag på i måndags och de är verkligen helt värdelösa.
Sen kan man å andra sidan ha turen att man får scrubba in och stå med i såret tillsammans med snälla, trevliga och kompetenta kirurger som gärna tar sig tiden att peka ut viktiga strukturer och svarar på alla något förvirrande frågor som kan ploppa ut ur en läkarstudents mun. En sån operation hade jag förmånen att vara med på igår och efter en sådan operation är man helt stensäker på att man skall bli kirurg (i alla fall för stunden). Stämningen på salen var.. mysig? Kan man säga så om en operation? Sköterskor, läkare och narkospersonal var trevliga och pratade skämtsamt med varandra och vi läkarstudenter blev verkligen inkluderade i "gänget". Att dessutom få stoppa in fingret i ett sår och med fingertoppen känna på den pulserande halspulsådern är rätt coolt ändå.
Hade även ett litet gravidmoment inne på salen när jag mot slutet av operationen kände hur jag blev alldeles kallsvettig och illamående och fick sätta mig på en stol med huvudet mellan knäna. Direkt var det en av undersköterskorna som var ute och hämtade stark saft till mig och alla var så måna om mig och undrade hur jag mådde. De var verkligen hur gulliga som helst. Som tur var slapp jag svimma (har än så länge sluppit det trots att jag fått liknande känningar tidigare) och efter en stund kunde jag resa mig och titta på när de slöt operationssåret på håll. Ja som sagt, är alla operationer så här kan jag utan tvekan tänka mig att bli kirurg.
Kärleksbombad
Alltså wow! Först vill jag bara börja med att säga stort TACK för alla fina kommentarer som fullkomligt haglat in här på bloggen, instagram och på facebook efter onsdagens inlägg. Blir helt mållös och känner mig så otroligt tacksam över att jag har så fina släktingar, vänner, bekanta, klasskamrater och kollegor som glädjs med oss och vårt lilla mirakel. Tack tack tack, från djupet av mitt hjärta!
Min tanke är att bloggen från och med nu kommer att inkludera även uppdateringar om graviditeten men för er som inte är så intresserade av att läsa om det så kommer jag givetvis fortsätta att skriva om livet som läkarstudent.
Så för att landa lite på jorden igen så tänkte jag berätta lite om veckan i Borås. Som ni kanske har märkt så har jag varit superduperförkyld i 2 veckor nu och i måndags vaknade jag upp med en sån enorm smärta över vänstra kinden att jag bara ville gråta. Jag har med andra ord inte haft min allra bästa vecka rent måendemässigt den här veckan vilket har varit lite synd eftersom den i övrigt har varit väldigt bra.
Jag har på förmiddagarna varit på KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) vilket varit lite sisådär då jag inte haft något inlogg till datorn och alltså mest suttit och lyssnat på ronden som gått i en väldans fart och inte lärt mig speciellt mycket. På eftermiddagarna däremot har jag varit på akuten och det är ju bara så kul! Jag har gjort min allra första rektalpalpation (och faktiskt förstått vad det var jag kände), jag har för första gången under utbildningen stött på akut sjuka barn vilket varit väldigt intressant (i Göteborg finns det ju en separat barnakut), jag har åter igen tagit egna patienter, skickat röntgenremisser, dikterat anteckningar och druckit x antal koppar te tillsammans med de fantastiskt goa AT-läkarna och ST-läkarna.
Igår slapp jag KAVA då jag var schemalagd mellan 12-21. Vi hade det relativt lugnt med patienter på akuten men som tur var fick jag och Jagoda, som också varit i Borås i veckan, lite privatundervisning av ST-läkaren när det fanns lite dötid. Jag fick bland annat ta en patient där jag verkligen kände mig helt säker och trygg i bedömningen av diagnos, vilken undersökning jag ville göra och vilken behandling som skulle ges. Patientens anamnes och status stämde så väl med vad vi fått lära oss. Det är en sån otrolig mäktig känsla varje gång det händer och man känner sig verkligen som en läkare på riktigt. Jag tror ni andra läkarstudenter förstår vad jag menar ;)
Nu är det fredag och jag sitter hemma och skall försöka plugga en stund innan jag tar helg. Har en sån himla go känsla i kroppen och trots att förkylningen fortfarande biter sig kvar känns livet rätt underbart just nu. Stor fredagskram till er alla!!
Osynlig kandis
Som läkarstudent kan man ibland känna sig som om man vore osynlig. Man är en "kandis" som mest bara finns där och svansar efter läkaren utan att göra allt för mycket väsen av sig. Extra tydligt blir det när man slängs in på en ny avdelning och inte riktigt har lärt sig avdelningens rutiner eller lärt känna personalen. De allra flesta läkare är väldigt duktiga på att få oss att känna oss inkluderade i verksamheten (särskilt de unga läkarna) men ibland stöter man som sagt på läkare som knappt noterar att man är där. Idag tog nog priset i osynlighet då följande situation ägde rum:
Vi var halvvägs igenom ronden, jag, min AT-läkare/handledare och avdelningens specialistläkare då specialistläkaren stannar upp och läser på min namnskylt, "Alice?! Har du varit här tidigare?". Jag sneglar lite frågande på min handledare och svarar sedan att "ja, jag var här hela förmiddagen igår och rondade med dig?".
Skoj med läkare som inte ens märker att man är där, *suck*. Dags att göra lite mer väsen av mig kanske? Visserligen har jag inte känt mig på topp då jag fortfarande inte är frisk men alltså hur osynlig kan man få lov att vara egentligen? Vi fick oss ett gott skratt i alla fall, jag och min handledare.
Pendlare
Måndag, ny vecka och vart befinner jag mig? Jo, i Borås. Nu är det nämligen dags för utlokaliseringsvecka och jag skall alltså få komma till ett "mindre" sjukhus vilket i mitt fall innebär 4 dagars pendling till Borås. Förutom den enorma logistiken som det innebär för oss som har barn på förskolan så skall det blir väldigt roligt att få se något annat än Sahlgrenskas väggar i några dagar och förhoppningsvis hinner jag lära mig massor som vanligt. Tycker tiden går vansinnigt fort nu när veckorna är så pass fullsmockade som de varit den senaste tiden och gissningsvis är denna vecka inget undantag. 7.30-16.45 och dessutom nästan 1 timmes pendling fram och tillbaks på det. Jag är så tacksam över att jag slipper åka så här långt varje dag.
Nu skall jag klämma i mig min lunchlåda och fortsätta dagen här tillsammans med min handledare på akuten. Tjenixen!
Årets förkylning
Hallå, hallå! Jag lever! Ja det är väl ungefär så jag känner efter de senaste dagarnas ultramegaförkylning. Kan inte ens komma ihåg senast jag varit så här dålig. Det började med halsont i slutet på förra veckan och lagom till helgen var förkylningen i full blom. Valde ändå med min aningens optimistiska inställning om att det säkert skulle vända att åka iväg på kämpalek (om ni inte vet vad det är kan ni läsa om förra årets kämpalek HÄR) och hajk med mina scouter vilket så här i efterhand var urbota dumt. Ibland är det verkligen inte bra att vara envis. Det hela slutade med att jag i princip helt tappade rösten och trots att det nu börjat vända så låter jag fortfarande som en man och är givetvis helt urpumpad på all energi.
Har trots förkylning dock släpat mig till skolan eftersom vi har haft kursens enda två dagar av plastikkirurgi denna veckan (ja jag vet, perfect timing). Det har varit två väldigt bra dagar och jag har återigen fått sy (!!). Väl hemma i måndags totaldäckade jag i soffan och världens bästa sambo har varit helt magisk och tagit hand om allt här hemma. Idag har jag en sååå efterlängtad självstudiedag vilket innebär vilavilavila i soffan hela dagen. Snart är jag förhoppningvis på banan igen.
Från i fredags när vi var ute på byxshopping och det bara var halsen som gjorde ont
Det märks att det är höst
Det märks att det är höst när..
1. ..det börjar virvla runt löv på marken
2. .. man aldrig vet vad man skall ta på sig på morgonen då det antingen nästan är minusgrader eller så behöver man knappt jacka.
3. ..VAB-säsongen dragit igång
Japp idag är jag hemma för andra dagen i rad med en liten hostig kille. Tom har tagit stor del av vabben hittills denna termin så vi kände väl lite att det var min tur trots att det innebär en massa jobbigt i skolan. Blir så stressad av att bara tänka på att försöka hitta ett tillfälle att ta igen det jag missat att jag helt enkelt försöker att låta bli. Tänk om läkarprogrammet bara hade varit en aningens mer barnkompatibelt, vad otroligt mycket lättare mitt liv hade varit då. Samtidigt förstår jag ju varför utbildningen ser ut som den gör och varför nästan allt är obligatoriskt men ändå.. ibland kan man väl få stånka och stöna lite grann.
Har lyckats plugga lite hemma idag i alla fall (med betoning på lite hehe) medan Vincent satt bredvid och ritade. Har denna vecka påbörjat min tvåveckorsplacering på urologen (specialitet rörande urinvägar samt manliga genitalia) så jag lyckades plöja några sidor i urologikapitlet i boken i alla fall innan tuschpennor kom farandes över bordet och vi fick hitta på något annat. Får se om jag orkar fortsätta där jag slutade när lillkillen somnat. En stor kopp te och en glassbåt kanske kan sätta fart på motivationen ;)
"Vill du sy ihop?"
Idag kan nog ingenting förstöra mitt glada humör. Efter en förmiddag på avdelningen med vårt vanliga underläkararbete var det sen dags för vår enda "lediga" eftermiddag de senaste 4 veckorna med de fina ordet SJÄLVSTUDIER skrivet i schemat. Jag valde till skillnad från resten av mina kamrater på avdelningen att inte åka hem utan satte mig inne på "vårt" kontor för att plugga på avdelningen. En av patienterna som vi hade hand om skulle nämligen eventuellt opereras på eftermiddagen och min förhoppning var att jag skulle få vara med på den operationen då jag inte hunnit vara så mycket på operation under veckorna på avdelningen. Tur var väl det för visst kom vår överläkare in och hämtade mig vid strax efter 2 och tillsammans traskade vi upp till operationssalarna.
Fick vara med och se en jättespännande operation och fick stå med i såret, tvättad och sterilklädd, för att se så bra som möjligt. När operationen var klar vände sig överläkaren sig till mig och undrade om jag ville sy ihop och givetvis ville jag det. Så nu har jag alltså sytt ihop mitt allra första operationssår. Ganska så nöjd tjej som cyklade hem strax efter 4 vill jag lova.
Före vs efter jag varit på operation. Såhåå glad läkarstudent med den snygga randen på kinden efter munskyddet!
Har kommit fram till att kirurgi är rätt roligt ändå. Har kanske inte trott att det skulle passa mig men det växer verkligen i mina ögon och dagens lyckorus är ju kanske ännu ett tecken på att jag i varje fall inte helt skall utesluta kirurg från min lista på specialiteter jag kan tänka mig.
Så tacksam för svensk sjukvård
Ofta slås jag över hur fantastiskt lyckligt lottad jag är som får bo i Sverige och ha tillgång till svensk sjukvård. Det klagas ofta hit och dit på långa köer, ointresserade läkare, besparingar m.m. och jag förringar inte att det inte finns fantastiskt stor förbättringspotential även här men vi bor i ett land där sjukvård bara kostar en bråkdel av det faktiska priset. Vi har ett snabbspårssystem där patienter med misstänkt cancer utreds bara inom ett par veckor. Vi har gratis sjukvård för alla barn och gratis mödravård. Vi har läkare som inte bara tar emot patienter som kan betala för sig utan alla, oavsett socioekonomisk status, är välkomna.
Något av det mest fantastiska är att åker du t.ex. till Spanien och blir allvarligt sjuk kan Sverige stå för vården även fast du befinner dig i ett annat land. Det kanske låter självklart när jag skriver det men faktum är att det är få länder i världen som har denna trygghet. Jag har tyvärr fått bevittna dessa orättvisor med egna ögon och det är rent ut sagt för jävligt att se personer bli nekade vård i andra länder bara på grund av att läkarna enbart bryr sig om de patienter som ger bäst klirr i kassan. Idag var en sån dag med möten som fick det att bränna bakom ögonen på grund av orättvisan i världen.
Att vara på avdelning innebär att man får dela många människors öden. Många helt fantastiska och en del väldigt tragiska som ni kanske märker. Frustrationen att inte kunna hjälpa alla är stor men jag är så glad att jag, trots svensk sjukvårds många brister, ändå är en del av den. Tillsammans hoppas jag att vi kan jobba för en ännu mer jämnlik vård för oss alla.
Balansen mellan skolan och allt annat
Det är lördag kväll. Skålen bredvid mig i sängen är fylld med chips och jag skall alldeles strax sätta på nått serieavsnitt på Netflix. Jag njuter av att det är helg, att jag kan få umgås med min familj hela dagen lång och framförallt att jag slipper ställa klockan på 5.45 imorgon. Veckan har varit så sjukt lärorik och rolig och antagligen är just denna placeringen en av de roligare under hela kursen men det är klart att det tar på krafterna också. Därför känns det extra härligt att balansera ut vardagen på sjukhuset med hemmastrosande och mys med mina två killar.
Det är inte helt lätt det där med balans alltid. Jag tycker det brukar vara rätt knepigt så här efter sommaren när man är van vid en annan rutin att komma in i höstlunken igen. Som jag säkert berättat innan så försöker jag vara noga med att planera in min skoltid så att jag kan vara ledig till 100% när jag väl är hemma med Vincent sen. Hittills har det dock varit rätt svårt under kirurgikursen då jag redan har så långa dagar i skolan och det inte riktigt finns tid över för plugg. Här låter jag dock mitt sunda förnuft och mitt mående styra. Har jag energi eller ett sug att plugga (ja jag brukar få det lite då och då, tro det eller ej) så tar jag mig lite tid efter att Vincent har somnat eller tar några timmar under helgen men är jag å andra sidan för trött så prioriterar jag vila och återhämtning. Allt för att orka med och hålla ihop hela vägen fram till jul ;)
Jag tröstar mig med att det är långt till tentan och att jag lär mig så otroligt mycket bara genom att aktivt delta under praktiken. Trots ynka 4 veckor in på terminen så kommer jag på mig själv att kunna svara på klasskamraters frågor, eller i alla fall kunna delta i diskussionen, kring olika sjukdomar vilket känns rätt häftigt med tanke på hur extremt lite tid jag spenderat framför kursboken. Inte konstigt att man är lite trött ibland!
Min fredagskväll! Kvällsbus, glass och så lite suturering på det.
De nya underläkarna
Tre dagar avklarade på kirurgavdelningen och precis som jag trodde lär jag mig massor. Vi kandisar på avdelningen agerar avdelningsunderläkare vilket innebär att vi under handledning av en läkare sköter en hel modul (7 patienter just nu) helt själva. Vi rondar med sköterskorna, skriver och dikterar anteckningar och remisser, beställer olika röntgenundersökningar, ringer till olika konsulter m.m. och det bästa av allt är att det faktiskt går rätt bra för oss. Idag skötte vi t.ex. eftermiddagsronden helt själva då läkaren var iväg på annat. Visst blir det mycket frågor då vi ju fortfarande är så gröna (bokstavligen, vi har ju gröna läkarpyjamasar nu!!) men vår handledare låter oss alltid komma med egna förslag så att vi får tänka till ordentligt själva först. Det är dock ändå vi som gör grovjobbet och det är med glada fjärilar i magen som man skickar iväg remisser till olika instanser underskrivna med sitt eget namn.
Det där jobbet som underläkare känns helt plötsligt inte alls så långt borta men istället för paniken jag tidigare känt inför detta så fylls jag nu istället av längtan och nyfikenhet. Det här ska nog gå vägen skall ni se!
Barnakuten och kirurgakuten
Jag skrev ju visserligen att det var en kaosvecka som väntade men att veckan i själva verket skulle ta hem priset i Årets kaosvecka 2017 hade jag ingen aning om.
På måndag morgon hade jag precis köpt mig en macka med ost på pressbyrån utanför Östra sjukhuset och kom inknatandes på kirurgkliniken när det började flimra framför ögonen och jag fick vända på klacken igen och sova av mig ännu ett migränanfall. Som vanligt var jag ordentligt trött resten av dagen men lyckades ändå laga middag till familjen och sen ta mig till scouterna på kvällen.
Tisdagen var veckans lugnaste dag (hittills) och trots att tröttheten hängde med från gårdagen lyckades jag ta mig igenom både en förmiddag med mottagning och en eftermiddag på endoskopienheten innan det bar av hemåt.
På onsdag morgon var Vincent lite hostig men var i övrigt pigg så jag lämnade honom som vanligt på förskolan och åkte iväg till skolan för ett seminarie. Strax efter lunch ringer det i min mobil och det är föris som säger att Vincent blivit väldigt hostig och vill att jag kommer och hämtar honom. Skyndar mig snabbt till bussen och en halvtimme senare på förskolan möts jag av en ledsen och krupphostande kille. Vincent brukar få ganska besvärlig hosta när han är sjuk (så pass att han oftast kräks tillslut) och om ni har bra minne kanske ni kommer ihåg att vi faktiskt varit inne med honom på akuten en gång tidigare just på grund av krupp och att han fick svårt med andningen (det inlägget hittar ni HÄR). Jag gick hem med honom i regnet och i den friska luften lugnade sig hostan en aning men så kom den och gick under eftermiddagen och Vincent fick allt jobbigare med andningen trots att vi hade fullt korsdrag här hemma och lockade med dricka samtidigt som vi försökte hålla honom lugn. Tillslut ringde vi ändå 1177 och de tyckte att det hållt på så länge nu att vi borde åka in så att han kunde få medicin.
Sagt och gjort, in i bilen och så spenderade vi resten av kvällen på barnakuten. 4 doser adrenalininhalationer, kortison och så två isglassar fick den lille kämpen innan han av utmattning somnade i min famn och vi kunde tillslut strax efter 10 lämna akuten. Vill verkligen ge en stor ros till personalen på barnakuten som innan vi ens hann ta en nummerlapp fångade upp oss (ni som hört krupphosta vet att det inte går att ta miste på) och såg till att vi fick hjälp direkt.
Något mörbultad vaknade jag (vi fick tack och lov en bra natts sömn) på torsdag morgon med vetskapen om att jag skulle spendera både dagen och kvällen på sjukhuset. Det var kanske inte med värdens entusiasm som jag såg mina klasskamrater gå hem för dagen när jag istället kilade iväg mot kulverten för att byta om inför mitt andra jourpass på kirurgakuten. Tji fick jag för jag fick ett helt fantastiskt spännande, roligt och lärorikt jourpass. Efter att ha svansat läkarna hela förra jourpasset kände jag mig ändå redo att försöka mig på att ta egna patienter, trots att det nog säkert var ett halvår sen jag gjorde det sist "på riktigt". Vilken tur att jag vågade mig på det för vilken enorm självförtroendeboost jag fick. Så nära färdig läkare har jag nog aldrig känt mig och jag kunde faktiskt bidra till arbetet på akuten.
Gick själv in till patienterna, tog anamnes (sjukhistoria) och riktat status (undersökning) som om jag aldrig gjort annat och presenterade sedan kortfattat patienten för min handledare samt föreslog åtgärd. Till min förvåning var det i princip bara medhåll från min handledare och jag fick sedan själv beställa röntgen (i mitt namn!), rapportera till sköterskorna och diktera. Som kronan på verket fick jag mot slutet av kvällen även sy mina allra första stygn på en patient. 5 snygga suturer blev det och jag svävade som på moln trots att ögonen gick i kors när jag tillslut fick gå av mitt pass och cykla iväg hemåt.
Och så slutligen idag då. Idag har jag haft VAB-dag hemma med Vincent. Vi har haft det mysigt men han har såklart varit trött och hängig också vilket såklart bäddar för sura miner. Lyckades i alla fall med konsten att baka pizzabullar som inte vill släppa från bullpappret och sen somnade lillen lite tidigare idag än vanligt vilket innebär att jag haft tid att skriva detta mastodontinlägg.
Nu väntar äntligen helg men för min del har jag en jour kvar på söndag kväll innan veckan är slut. Efter gårdagens egoboost så ser jag dock fram emot att få vara läkare ännu en gång även fast jag kanske helst av allt skulle vilja ha en lugn och ledig helg. Ha en mysig kväll nu hörni! Nu skall jag gå och hämta min chipsskål som står och väntar på mig i köket!
Helgens äventyr
Haft en helt underbar helg som dock varit aningens kort. Tror det känns så eftersom jag inte riktigt fått någon netflixkväll i soffan utan varit ute på annat kul istället och i fredags hade jag dessutom migrän så den kvällen föll ju helt bort. Vi var i alla fall i lördags på Jeepträff (till vår lilla killes stoooora förtjusning) med våra vänner och åkte efteråt hem till dem och grillade och spelade spel. Igår hängde jag och Vincent istället hos mamma och pappa hela dagen då Tom inte mådde så bra och hade det kanonmysigt.
Denna veckan kommer bli helt galen. Har två jourer inbokade som jag på något sätt skall hinna och orka med utöver mina heltidsstudier och en fallpresentation på torsdag som jag och mina gruppkamrater skall hinna förbereda tills dess. Krävs nog några extra andetag för att ta sig igenom veckan men sen väntar två veckor på avdelning vilket jag verkligen ser fram emot. Vad har ni för planer för veckan?
Power woman
Ojojoj man vet i alla fall att man lever efter den här veckan. Var på plats på sjukhuset för mammarmottagning (bröst) kl 8 igår och lämnade sjukhuset först strax innan 21 efter min första jour. Idag har jag spenderat dagen på avdelning och på operation och sedan ägnat kvällen åt instudering inför morgondagens två seminarium och hemtentan som skall in kl 12 imorgon. Har dessutom hunnit med att laga middag samt varit iväg och köpt nya skor till Vincent eftersom hans gamla bokstavligen höll på att trilla sönder. Blev precis klar med det sista och det skall bli SÅ UNDERBART att få gå och lägga sig kan jag säga. Intensiva men roliga dagar och jag tycker ändå att jag lär mig en hel del men det blir lite mycket ibland när man dessutom skall bolla allt med familjelivet. Skall bli otroligt skönt med helg snart. Känner mig helt klart som en power woman dagar som dessa!
Kirurgiplacering
Idag drog första placeringen igång och för min del innebär det kirurgi. Ja, hela kursen kallas ju kirurgikursen men är uppdelad i många olika block som ortopedi, onkologi, anestesi, handkirurgi, radiologi osv. och själv skall jag alltså börja med kirurgi i 4 veckor. De första två veckorna kommer jag ha seminarier och vara med på operation och mottagning och de två sista veckorna kommer jag vara på avdelning, eller KUA, som är en kirurgisk undervisningsavdelning där alltså vi studenter sköter alla patienter, under handledning såklart.
Dessutom skall vi gå 3 jourer på akuten och för min del har jag första jouren redan imorgon. Jag måste erkänna att det känns lite konstigt efter endast en veckas introduktionsföreläsningar men förhoppningsvis kommer jag lära mig massvis när jag väl är där istället. De som har sin kirurgiplacering senare under kursen har ju antagligen liiite mer kött på benen för att kunna ta egna patienter.
Helgen har varit lugn och skön i alla fall även fast jag inte känner mig särskilt utvilad. Vincent har varit sjuk så vi har mest hållt oss inne och lekt och kollat på tv tillsammans. Igår hade vi det supermysigt då vi dukade upp med en massa gottis framför tvn och spelade bingolotto hela lilla familjen. Ser fram emot många sådana mysiga höstkvällar tillsammans med mina två pojkar nu i höst.
Nu vankas det middag så nu måste jag kila!
Steriltvätt och suturering
Idag har jag tagit mina första riktiga steg mot att bli en kirurg. Ja, nu är det ju inte alls säkert att jag vill bli kirurg överhuvudtaget men man skall ju aldrig säga aldrig. Idag har vi spenderat förmiddagen på KTC och övat oss på bukstatus, steriltvätt och basal sutureringsteknik. Efter tre dagar fullsmockade med introduktionsföreläsningar var det ett mycket välkommet inslag vill jag lova. Jag älskar att få göra alla dessa praktiska grejer. Att få testa på verkligheten lite grann.
Livet inne på en operationssal är verkligen en helt annan värld. Stryk allt du någonsin sett på film och föreställ dig istället att du tar på dig heltäckande hjälmmössa, glasögon och munskydd, tvättar händerna med både tvål och sprit i minst 10 minuter, klär på dig (eller blir påklädd snarare) helt steril rock och dubbla handskar och sedan står som en rädd liten hare mitt i salen med händerna knäppta över magen och försöker att inte röra någonting då du är helt livrädd för att göra dig osteril och behöva upprepa hela processen en gång till. Inte alls lika tufft som läkarna på tv som springer in med skinnjackan på och slänger på sig ett munskydd. Vänjer man sig någonsin vid detta tro? Ber en stilla bön att jag inte lyckas schabbla till det under kursen och välta ner någon bricka med sterila saker på marken eller klia mig på pannan med mina sterila handskar.
Trots min ringa nervositet över hela sterilprylen så var det ju väldigt roligt att få göra hela proceduren. Man känner sig om inte väldigt cool (och kanske lite ful) när man står där och lyckats sterilklä sig. Dessutom är jag mäkta imponerad över mina fina suturer jag fick till efter mycket svett på den stackars skumgummibiten. Väldigt nöjd med dagen helt enkelt.
Nu skall jag rusa iväg till bussen eftersom jag och Josefin skall gå på hockey ikväll. Ha en fin kväll hörni!
Hej T8!
Och där var vi igång! Nu kan jag officiellt titulera mig T8a på Läkarprogrammet och visst måste jag erkänna att det ändå börjar kännas lite pirrigt. Även fast det ju är 2 år kvar på utbildningen så tror jag vi alla i klassen känner att vi sakta men säkert närmar oss den där examen och själv känner jag en viss panik över att det finns människor som förväntar sig att jag skall kunna en massa saker. Helt ärligt så känns det som att jag glömt ca 90% av allt det jag lärt mig sen jag började där på hösten 2012 men pratar man med andra i klassen så känns det i alla fall inte som att man är ensam om att känna så. Vi kan nog dessutom säkert mer än vad vi tror.
De första två dagarna på termin 8 och kirurgikursen har inte direkt tagit någon med storm. Det har varit fullmatat från 8-16.30 med olika typer av introföreläsningar och jag tror nog bara att 2 eller 3 av dessa 45-minuterspass varit något att ha. Hoppas på bättre lycka imorgon. På torsdag skall vi däremot få hänga en halvdag på KTC (kliniskt träningscentrum) och lära oss steriltvätt och basal suturering vilket jag verkligen ser fram emot.
Det är spännande hur snabbt man faller tillbaks in i studentlivet igen. Släpa tunga väskor fyllda med laptops och högar med papper fram och tillbaks till skolan, värma matlådor i microvågsugnar som är i stort behov av rengöring, "lyxa till det med en fika" och köpa en chokladboll och dricka kranvatten till, ta sig an det kryptiska terminsschemat och ändå inte förstå ett smack.. ja listan kan göras lång. Studentlivet är brutalt och genomstressigt ibland, men det har allt sin charm. Nu kör vi!
Dags att öppna böckerna?
Lugnet före stormen. Det är lite så jag känner nu bara dagar innan höstterminsstarten. Spenderar mitt sommarlovs sista dagar i Bosared med mina föräldrar, Tom och Vincent och förutom att jag glömde ta en allergitablett innan jag kom hit och därför har gått och snörvlat prick hela dagen (tack för den kattskrälle) så har vi det otroligt lugnt och mysigt.
En liten del av mig vill faktiskt öppna anatomiboken en smula och repetera lite anatomi men den förnuftiga delen av mig (ja det finns en sån) gör att jag låter bli. Jag skall insupa den allra sista sommarlovsluften så gott jag kan. Anatomiboken kan vänta i två dagar till!